Sängglädje är mer än sängläge. Sängläge kan vara glädjande nog, tänk er att uttröttad få slänga sig i sin säng eller tänk er att man lätt förkyld får säga sig behöva sängläge och blir ompysslad av alla. Frun ordnar så kudden blir optimal t ex. Det är glädje att tänka på – också om det aldrig inträffat i vårt jämställda samhälle. Då får man ordna sin kudde själv. Men tanken, min tanke, räknas.
Sängglädje kan med fördel kombineras med läsglädje. Har ni erfarenhet av att det är lägg-dags? Inte så att man måste gå och lägga sig på kvällen för att orka med morgondagen utan så, att stora tidningslägg hämtas från en garderob och så lägger man sig med läggen. Det är att ta tidsmaskinen tillbaka, rakt in i medias res. Somliga av tidningsläggen är ansenligt stora; tidningen Församlingsbladet och dess efterföljare Vår Kyrka samt gamla Svensk Kyrkotidning. De kan balanseras mot knäna om man ligger på rygg och läser. Kyrkligt Magasin på den tiden den var i större format har jag också inbunden. Till skillnad från Kyrkans Tidning, egentligen Svenska Kyrkans Tidning – att inte förväxla med Nya Kyrkans Tidning /swedenborgarnas!/ – torgförde sig som ”Kyrkans ledande tidning”. Alltså presenterade sig Kyrkligt Magasin som ”Kyrkans levande tidning”. Det var lustigt, tyckte Kyrkligt Magasins redaktion. Tidskriften Nya Väktaren kunde under Axel B Svenssons redaktörskap – han själv var tidningen! – har jag också inbunden från Axel B.s och GA Danells tid. Axel B var slagkraftigare än GA även om Nya Väktaren också då var en vapensmedja för de med verkligt nit stridslystna. Kyrka och Folk kan nämnas. En numera upphottad tidskrift, elegant redigerad. Hottades upp efter år 1958!
Få ting i sängen, dvs tidningar, kan dock mäta sig med Svensk Pastoraltidskrift. SPT är det enda egentliga resultatet av beslutet om kv*nnl’g* pr*st*r å 1958. Oppositionen samlades till överläggningar, en grupp skulle utreda tidningsfrågan, förkastade projektnamnet Svärdet och Mursleven och blev seriösa genom namnat Svensk Pastoraltidskrift. Fler än 3000 ex i starten – och det berodde på att tidningen sändes ut till alla pastorsämbeten. Svensk Kyrkotidning, som inte velat ha någon ämbetsdebatt – och där en liten kamarilla lagt beslag på prästerskapets gemensamma tidskrift för att censurera, lägga bidrag på hög och ta ställning i den gemensamma frågan på ett sätt som halva prästerskapet inte kunde gilla – hade inte riktigt räknat med detta. Surheten var betydande också på redaktionen för Vår Kyrka, ett annat gemensamt organ som ett fåtal tog hand om. Tidningen slutade komma efter 120 år med föregångaren Församlingsbladet och Vår Kyrka och då med ett dubbelnummer 13/14 år 1982 Chefredaktörerna Ingmar Ström, Ingemar Glemme, Carl-Gustaf Boëthius, Hans Sjöström, Sven Åstrand och Kjell-Ove Nilsson samt Gösta Daninge ger i sista numret sina perspektiv Där lär man sig en hel del i kortformat. Tage Bentzer minns hur det var och Sören Ekström hoppas på fortsättningen. Svensk Kyrkotidning framträdde alltmer som Svenska Kyrkans Pravda.
Det kan också förhålla sig så att Ingmar Ström skriver vad sant var och och fortfarande sant är: ”Många skribenter från Kyrklig förnyelse skrev dåförtiden friskare, mindre konventionellt och med störra entusiasm än ’vanliga’ kyrkliga förmågor’.” (VK 13/14 ,1982, s 3) Sven Åstrand ville ha med folk från Kyrklig Förnyelse och Kyrklig Samling i tidningen. När han skrev det ”blev många upprörda” – så han fick sluta skriva så. ”Vad jag då inte hade tillräcklig erfarenhet av var det höga pris för enheten som de kvinnliga kollegorna dagligen fick och får betala.” Jag imponerades aldrig av Åstrand, det känns som en angelägen bekännelse. Men vi kan förstå varför det blivit så eländigt som det blivit. Minervas uggla lyfter i skymningen – och nu skymmer det. Det vore dock intresant att få begrepet ”dagligen” preciserat inte som tid utan som innehåll. Vad var det för pris de fick betala? Detaljer, inga stora drag. Stund, ställe, styrka, slag, sysselsättning och i detta fall sagesperson.
Biskopen hörde av sig. ”Jag fick se notisen att François de Sales är skyddshelgon för journalister och döva – en intressant kombination.” Sug på den, som vi säger. Nu går allt att förstå eller nu går det allt att förstå. Men jag medger, att när jag ligger i min bädd med lägget mot knäna och läser kan det hända att knäna darrar. Det är omskakande att möta en annan kyrka än den som blev. Jag bläddrade Vår Kyrka år 1957 och återkommer kanske till vad jag lärt mig då och där.
Svensk Pastoraltidskrift, SPT, är alltså en bättre sängkamrat eftersom den är så hanterlig i storlek. Jag tar en kapsel, öppnar den och plockar tidning för tidning. Jag börjar bakifrån. Vilka sökte prästtjänster 1979? Jag ögnar predikoutkasten. Kollar artiklarna och läser ledaren. Det är något annat att läsa så än att hålla på med mikrofiche. Jag inser också att en hoper gamla präster, som flyttar, saklöst slänger sina gamla SPT och att en hoper yngre inte fattar att detta är en teologisk kulturupprensning som blir svår att ersätta för andra än de som ska skriva avhandlinagr (om nu avhandlingar om Svenska kyrkan fortsättningsvis ska skrivas…) ”Förliten eder icke på arvingarna”, det är det enda jag kan säga. De kastar saklöst!
Men tidigare årgångar av SPT är om inte guldgruvor så i varje fall skattkistor. Jag upprepar mig: vi stiger in i en tidsmaskin och förstår inte bara vad de som då skrev fattade utan fattar själva hur det blivit. Fromma präster undrar då vad Gud har för mening med att det blivit så onödigt eländigt som det är. Jag är alls inte säkert på att detta var meningen – det är skillnad på Guds förutvetande och vad Gud bestämmer i förväg – men så fromsint är jag att jag fattar, att Gud kan ge mening åt det som ser mest eländigt ut. Och så räknar jag kallt med Själafienden, han är i den meningen att lita på. Han djävlas så gott han kan och så länge han kan. En ovän har gjort detta! (Mt 13:28) Hans tid är kort, det vet jag och han också. (Uppb 12:12) Den lilla omständigheten att hans tid och min sammanfaller i tid är dock inte helt lätt att hantera. Då tröstar jag mig med SPT, själva motståndsorganet.
Finns där i tidskriften inga oförståndiga präster som lägger ut texten. Jo, 50-50 kan man säga om proportionerna. Fem var förståndiga och fem var oförståndiga. Det är ingen nyhet. De förståndiga kunde se och inse. De oförståndiga tittade bara och publicerade sina intryck. Jag hoppas ni varsnar metodskillnaden. Om inte annat står den klart fram för den som ligger på sitt läger och bläddrar läggen. Fråga gamla präster om ni kan få överta deras gamla SPT eller låna så länge.
Bedömningarna och felbedömningarna i den tiden står fram och somliga bedömningar avslöjas som felbedömningar, förhoppningsfulla – men fel ,när vi nu sitter med facit i hand. Det ena är lika intressant som det andra. Krisfrågorna är två: uppenbarelsen och ecklesiologin. Är kyrkosystemet osäkert om Guds Ord och lika osäkert om vad Herren vill med sin Kyrka och med hennes av Honom inrättade ordningar, ligger vi rätt självklart pyrt till. Somliga insikter är det bäst att drabbas av när man gått och lagt sig. Svimmar man, ramlar man inte och slår sig. Har man tur kommer då frun ilande och säger: ”Jag ska hämta en GT till dig!” Då tror ni av synd fördärvade, att hon avser att blanda mig en Gin&Tonic och ge den svage. Alls inte. Hon avser den Godtemplardricka som säljs i ICA Nära Källa för 219:- flaket plus pant, dvs 12 flaskor. Cider med flädersmak. Har man druckit den kan man måhända orka med SPT årgång 2014 också. Men självfallet i horisontalläge! Somliga av oss har svårt för det devota. Det är sen gammalt. Blir det för svårt finns alltid GT! Förresten är det IBAPABD den 9 september, numera fast datum.
Tillägg: Också Växjö stift har svarat. Ärendet var inte deras. Sju stift har alltså på en vecka inte kunnat få ur sig något svar. Jag skriver en vänlig påminnelse, men så här ska det inte vara.