Alla svenskkyrkliga undrar vad stiften svarat på min fråga om de fattat beslut om den olämpligt predikande prästen. Den enkla fråhgan var om det var deras stifts kapitel som fattat beslutet och om så var fallet, ville jag ha domen. I rask takt svarade Strängnäs stift och samma dag hakade Lunds och Skara stift på. Dagen efter Lulestiftet. Man kunde ju tycka att saken var enkel att få ur världen, men när timmarna gick började jag fundera på vart man skickar en anmälan mot försumliga stift, sådana som inte svarar på den här sortens framställningar. Den gamla regeln är att det bör ske utan dröjsmål, dvs skyndsamt. Så vad är skyndsamt?
Jag skickade min fråga tisdagen den 27 aug kl 10.13 och Strängnäs svarade 10.47. Föredömligt. Guldmedalj, som vi säger ett OS-år. På silverplats kom Lund 11.44 och på bronsplats Skara 14.07. På plats 4 återfinns Lulestiftet, onsdag kl 08.54. Det är allt helt godkänt.
Nå, det kommer efterhand fler svar, kunde man tänka.
Det finns en särskild litteratur som handlar om kulturen och Svenska kyrkans kris. Krislitteraturen under 1900-talets början ledde till ungkyrkligheten, väckelserörelse alltså – om vi ska följa Einar Billings historieskrivning. På 1930-talet var krisen kyrkligt betraktad mer en kulturkris analyserad t ex av John Cullberg, men Gunnar Rosendals bok Kyrklig förnyelse är givetvis en krisbok – för att inte tala om hans bok Kyrkans framtid från år 1942. Sedan återkommer kristemat med kritik både av staten och kulturlivet men, inte minst viktigt, när alla skäller på andra tar Carl Strandberg upp frågan om Svenska kyrkans bristande ansvar för egna missgrepp. Jag syftar på hans Det kyrkopolitiska läget. Några marginalanteckningar i Kyrkotankar (Gleeups, Lund 1958, s 109-120) Carl slutar sin analys med konstaterandet, att Kyrkans bekännelse kommer i blickpunkten i fråga efter fråga ”och till slut är den inte längre bestämd av Guds Ord utan av folkviljan. Och därmed är det också ute med Svenska Kyrkan.” (Kyrkotankar, s 120) Detta är väl för oss mer på pricken än i marginalen?
Bo Giertz prästmötesböcker är väl närmast att se som ett konstruktivt sätt att hantera en kris och detsamma gäller PO Sjögrens pastoralteologiska böcker. Den det vill kan konsultera aKF:s kyrkodagsböcker. Och läser vi tidningen Vår Kyrka med Kjell-Ove Nilsson är det kyrkokritik vi möter. På 1970-talet skrevs en hoper debattböcker om det kyrkliga läget med kyrkokritik och det fortsatta så nästan till leda. Det gick så långt att kyrkosystemet 1. Måste avgränsa mot sådana kritiker som uppfattades som dörrstängande elitister (fast de var idogt arbetande församlingspräster!!!) och 2. Måste skriva kärleksförklaringar till Svenska kyrkan typ ”Jag tror på Svenska kyrkan” eller ”Jag tror på folkkyrkan”, Bengt Wadensjö och Thomas Söderberg var flitiga i denna känslodrivna bransch, det erkännandet måste man ge dem. Och det var mot den kritik som riktats som de måste försvara systemet. Det är också ett kristecken! Hälsan tiger still, som bekant. Nu till årets variation på tema kyrkokris:
Judith Fagrell och Martin Landgren har redigerat boken Att söka rötter. Ett teologiskt svar på Svenska kyrkans kris (Artos 2024). Att böka efter rötter är en hedervärd syssla som inte är förbehållen grisar, det vill jag klart deklarera. Och insikten slår bokens författare fast: ”Att kyrkan är i kris är inte något nytt” (bokens baksida) och den preciseras som ”en teologisk kris” (aa s 7) Denna kris kan och bör vi tala om, heter det med kursiv stil (aa s 9) och målet med boken är att ”ge impulser till teologisk reflektion som kan skapa förnyelse” (aa s 11). Boken vill ”mana till en teologisk bearbetning av vår situation” för den krävs för att vi ska komma framåt. (aa s 11) Man behöver inte vara purist för att mena, att detta är något annat än vad som utlovades på framsidan: Ett teologiskt svar! Jag är också tveksam till analysen av det s k läget, ”vi har inte kunnat göra tro och kyrka så pass levande för medlemmar att man är villig att betala medlemsavgift för att stanna” (ss s 8) Är detta verkligen en riktig analys av det s k läget? Vi har inte kunnat? Lite väl pissträngt för min smak, skulle jag kunna tänka.
Judith Fagrell uppfattar en spänning mellan ämbetsbärare och lekfolk (aa s 19 och s 30) och den beror på att ”kyrkan underlåtit att göra det teologiska jobbet med kyrkosynen” (aa s 27). Här finns mycket mer och en hel del annat att säga, men Judith Fagrell fångar in något hon tycker är svårfångat: ”en allvarlig insikt om att om ämbetssynen förändras, förändras också ecklesiologin”. (aa s 25) Det våras, som sagt, för kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn*!
Miriam Wredén Klefbäck är inte sämre när hon beskriver en egocentrisk arbetsplatskultur där medarbetarna formar sina egna tjänster (aa s 90) ”[D]et behövs en motkultur av andlig mognad och ansvarstagande för att bryta den egocentriska arbetsplatskulturen” (aa s 103). Men varför i all världen ska jag betala tusentals kronor för att få vara med i detta helt sjuka samnahang, när jag nu fått ord på hur det egentligen är och fattar allt? Elna Lindahl, civilekonom och tidigare kyrkokamrer ger ytterligare material till eländighetsforskningen: Baserat på den bibliska undervisningen ”är det rimligt att förvänta sig att Svenska kyrkan skulle vara en organiation präglad av tillit, förtröstan och acceptans inför det faktum att allt inte går att kontrollera”. (aa s 116) Hon upplever inte detta. Hon ser i stället ”riskaversion”, men tar därmed risken att någon granskar vad administrationen faktiskt kostar och hur meningsfull den är – GDPR och annat ni vet (aa s 117) Dokumentationshysterin har jag läst om eftersom jag larmats av en gräsrot: ”Man ska i 9 kolumner ange hur alla dokuenttyperna förvaras, registreras, gallras etcetera.” (aa s 108) ”Samtidigt som en allt större del av personalstyrkan utgörs av administrativ personal, lägger den operativa personalen allt större del av sin tid på administration.” (aa s 111 och det är professor Jonna Bornemark som är auktoritet). Hur många miljarder Svenska kyrkan lägger på administration är inte lätt att besvara, skriver min nyvunna hjärtevän Elna, Hon svarar: ”Det korta svaret skulle utan tvekan vara, för mycket.” (aa s 112) Men Judith Fagrell, varför ska mina surt försnillade medel användas till ett medlemskap som i praktiken ter sig som galenskap?
Visst kan man tala om biskopen som ”identitetsbärare”, det gör Martin Landgren. På ett trovärdigt sätt måste en Svenska kyrkans biskop visa på ”en kontinuitet med kyrkan i alla tider och överallt” (aa s 84) Men då får vi väl problem med t ex ämbetet? Det våras! Och visst måste konsten få sin plats – men är det inte konstigt att ett långt avsnitt ska beskriva hur konsten kan visa sig vara gamla marker, typ ikoner. Tänkvärt av Susanna Neander, men är detta ett tips till eller en teologiskt svar på en kris? (se aa s 48) Daniel Wihlborg tar upp Ambrosius, han med kakan med syltade apelsinskal ni vet, och slutar sin framställning från 300-talet i vår tid och vår kris: ”Svenska kyrkan färdas bort från samhällets offentliga maktapparat.” (aa s 64) Jag undrar det jag, blir hon inte ideologisk statsapparat lik förbannat? ”Men för kyrkans företrädare i vår tid finns varken anledning att gömma huvudet i sanden eller att agera förhastat eller i pank.” Morsan skulle rättat och sagt att det heter ”vare sig – eller” här) ”Alternativet att tro och agera i förtröstan, under bön, med handlingskraft och med skärpa är bättre.” (Vem kan säga emot?) ”Gud give att kyrkan i det tjugoförsta seklets brytningstid hittar sitt sätt att vara kyrka enligt Kristi vilja.” (aa s 64) Jag kommer annars inte på någon bättre bön än Herrens egen förstås. Kyrka efter Kristi vilja – ja tack!
Författarna är födda mellan åren 1976 och 1983, mitt i livet alltså. Det är inget att säga något om, inte beklaga, inte ens avundas. Men när de kopplar in sig i den långa erfarenheten av möten med nya situationer är det påfallande hur ointresserade de är av tidigare krisanalyser i Svenska kyrkan. Köp boken, läs den, resonera om den och ställ in den i de kritiska reflektionerna i Svenska kyrkan från ungkyrkorörelsen till ”högkyrkligheten” och den Kyrkliga förnyelsen, samman med J.A. Eklund, U.L Ullman, John Cullberg, och Bo Giertz för att nämna några biskopar. Carl Strandberg, CH Martling och Berndt Gustafsson har producerat en del användbart också. Och Jan Myrdal, han som så bestämt hävdade, att samtiden är onödig. Jag kan inte se saken på annat sätt. Den säregna kombinationen stupiety (dumhet och fromhet i kombination, dvs ”frumhet”) har gjort de kyrkliga värnlösa inför dem som ville skapa sig en annan kyrka än den Herren gav oss. Detta är min tes. Jag kanske återkommer till saken.
Yngve Kalin lägger på https://kyrkligdokumentation.nu ut tal och texter. Där finns, som man säger, ett och annat! Kolla själva.
