De senaste dagarna har jag haft en otäck känsla av att Sverige inte kommer att bli ockuperat. Detta kan tyckas vara en överraskande insikt, som borde föranleda glädje. Men om den stora katastrofen inträffar och krigen inte begränsas till det som kallas ”regionala” (vad nu detta är…) och om målsättningen inte kan vara att ödelägga infrastrukturen för att förta folkets livsmod (typ Ukraina, där el-tillförseln slås ut, för att Farbror Frost sedan i lugn och ro ska få göra sitt) utan syftet är att förhindra att Sverige blir ett NATO-fäste och att kärnvapen då används? Minns att ett sceanrio när det gällde ubåtar utanför Karlskrona kunde tänkas vara att minor med kärnladdningar var utlagda i fredstid och att de kunde fjärrutlösas? Vi talar 1980-tal och Sverige var ”neutralt” men ”visste var vi hörde hemma”. Är det inte läge att tänka att Karlshamn kan beskjutas från en ubåt med kärnvapenbestyckade robotar och att Karlskrona måste sprängas med förutlagda fjärrstyrda minor? På min tid förekom uppgifter från två anonyma sovjetiska ubåtsofficerare, att minor placerats ut vid utvalda mål i Sverige. Numera hävdas att denna information med stor sannolikhet var korrekt. Så hur är det nu? Jag kom för några nätter sedan på mig själv att drömma om scenariot. Det var inte i egentlig mening en mardröm, bara ett kallt konstaterande i drömmens form – och vad kan jag göra åt det? Odla min dysterhet?
Samma sak med tillståndet i nationen. Jag hörde att Svennis var död. Han kom från Torsby och i varje fall två av de tidigare kyrkoherdarna där hör till kategorin ”de av mig uppskattade”. I Aktuellt nämndes saken ett stycke in i sändningen. I Rapport toppade detta dystra besked och utlades i tio minuter eller så. Sedan var det nyheten i det följande inslagen: kulturen och sporten. Därtill hänvisades vi till SVT-Play och en fin film om Svennis. Samtidigt föll missilerna över Ukraina och vad som hände i Khan Yunis eller på Västbanken fick jag föga kläm på. Hur det egentligen är ställt i sjukvård och skola och om pandemin har lärt folk att det inte är så viktigt att gå till jobbet när man är lite sjuk /eller känner sig sjuk/, det var frågor som alltså inte rymdes. Min dysterhet stimulerades sålunda.
Nu är jag kanske inte riktigt fallen för dysterhet ens inför förfallet. Jag vill se och förstå vad som hänt och vad jag ser är att gammal stabil luthersk kallellselära inte fungerar i samtiden. Den är bortglömd. ”Kraft till tjänst är tjänstens lön” – ginge ni in och sade detta till den fikande personalen i kollegierummet eller till det lika fikande kyrkliga arbetslaget, då bleve dom arga! Man kunde anlägga ett nygammalt kristet perspektiv och säga: ”Min vän, du behövs! Du finns till med en avsikt förverkliga nu den, så blir livet meningsfullt! Och du blir gladare – andra också!”
Ordet är kallelseglädje. Den saknas också i det kyrkliga. Och då har jag stannat inför frågan om nyckeltal, alltså siffror som låser upp sammanhangen. Hur kan någon då ihop årsarbetstid om verksamheten bland barn och unga startar i slutet av januari, slutar i början av maj, återupptas i mitten av september och pausas den 14 december? Borde vi inte införa en annan arbetstidsberäkning då? Feriearbetstid? Och vilket är nyckeltalet för präster? Siffrorna för dop, vigslar och begarvningar gå ner. Antalet gudstjänstfillfällen likaså. Hur har det påverkat prästbemanningen? Vad gör en präst som inte längre har 2-3 gudstjänster på söndagen, inte är i kyrkan morgon och kväll för att be laudes och vesper/completorium och som inte har tre studiecirklar igång under terminstid och någon sommaraktivitet typ ”teologi för vetgiriga” eftersom folk är lediga och kan vara med på något i församlingshemmet eftersom många annars skulle sitta och glo i väggen. Med minskat antal gudstjänster minskar också själavården! Vilket nyckeltal är det för att reprisera allt vi gjorde förra året och förrförra och åren dessförinnan? Vilket utrymme för kallelseglädje finns det här? Och vad säger lönesättningen för de kyrkliga tjänsterna? Mindre att göra till en högre tariff? Det håller inte i längden, tro mig. Inte om lärare och sjukvårdspersonal får veta vad man kan tjäna i det kyrkliga. Pengarna går åt till personal och byggnadsvård. Själva lidelsen för Evangeliet försvinner i detta moras. Lusläs budgetarna och se själva. Vad i pengaflödet skapar den korta framtid som föregår Herrens ankomst? Det börjar rimligtvis vara mer angeläget nu. Kanske inte mer bråttom – för det är bara Djävulen som har ont om tid. Han använder den å andra sidan väl.
Jag läste en minnesruna om en man som dött 50 år gammal. Hans bror beskrev honom som omtyckt: ”Kunnig, arbetsvillig och med humor.” Hur många s k kyrkoarbetare i 50-årsåldern beskrivs på det viset ?
Torsdagsdepressionen kommer digitalt och öser städse på med depressionspiller. Jag stavar mig fram: ”En präst har i en predikan och på sin blogg uttryckt kritik mot politiker. Nu ger domkapitlet honom en skriftlig erinran. Det var i en predikan i slutet av förra året som en präst målade upp en dyster bild av samtiden. Han kritiserade politiken, både till höger och vänster, och sa att det var längesedan den försökte bidra till ljuset i tillvaron.” Självklart är vi några som blir glada över utslaget. Nu vet vi att talet om predikstorlens frihet är en chimär och att redaktören Dike återigen får fel. Han upprepade ju sitt påstående just att prästen i predikstolen har sin frihet, den lägger sig ingen politiker i. I domkapitlet sitter politiker! https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/prast-varnas-efter-predikan-om-politiker
Vilket domkapitel handlar det om? Chefredaktören Inger Wallin är ljusets riddarvakt och sätter just därför detta ljus ”under ena skäppo”. Vi får inte veta vilket domkapitel som fått ur sig, att det inte är en prästs uppgift att ”predika över sådant som kan riskera att spela antidemokratiska krafter i händerna och detta även om prästen finner att det som sker i samhället gör ont.” Ni kan gott läsa denna mening en gång till. Hur kommer domkapitlet fram till denna riksbedömning? Och fick inte Jesus något att tänka på när det gäller hans predikande? Vilka krafter spelade han i händerna?
Jag tror om den aktuelle prästen med biskop Tegnérs ord om en annan präst i ett annat domkapitelsärende att ”hans nit var verkligt men inte visligt” – men domkapitlets första fråga borde vara huruvida det prästen fått ur sig är sant. Kan det verkligen sanningsenligt att ingen politiker är värd förtroende? Ingen? Ska politisk kritik levereras, måste kritiken vara trovärdig. Poltiker ska inte avfärdas med argumentet ”vi vet att det är politiker”. Prästens upplevelse – att han aldrig upplevt politiken som så ”förfallen, falsk, ytlig och förljugen” som i dag – är det inget att säga något om. Prästen har rätt till sin uppplevelse. Hur upplever domkapitlet och biskopen dagens politiker? Chefredaktören Wallin själv? Om det gäller präster som gått vilse i det politiska så är fader Gapon i Sankt Petersburg år 1905 värd att reflektera över. Han talade med hjärtat, inte med hjärnan, när han manade till strejk på Putilovfabriken, som ni minns. Han ledde demonstrationståget med fromma ikoner i täten när demontrantarena möttes av kulor. Fader Gapon tog sig ut i Europa, kom tillbaka efter amnesti och ville då lägga politiken bakom sig för att i stället göra små insatser för arbetarna. Han ströps av sina forna revolutionskamrater, vill jag minnas.
Vad tycker chefredaktören Wallin är bäst? När det som sägs bara är ”för mycket” eller när ingenting sägs och förtroenden ges mot tystnadslöften? De må vara att domkapitlen som tar itu med pilska/giriga/stimulantiebenägna syndare i vigningstjänsten och att deras namn inte hängs ut. Men predikan är offentlig!!! Tre stift går nu fria; Strängnäs, Lund och Skara. ”Inte vi”, har de svarat när jag frågat. Så vilket stift kan det vara. Wallin mörkar.
Jag har skrivit det förut och kan vid behov skriva det igen under tårar. Det anseende en präst bör ha handlar främst om läran. Vad det är att skada det anseende en präst bör ha ”på annat sätt” är en slask. Domkapitlen borde hålla sig för goda för detta slaskande. Biskoparna – i den mån de nu är prästernas hjärtevänner – har en del att fundera över.
