Varberg tycks vara en god plats för intellektuella aktiviteter; Diding, Fyrlund och Myrdal för att nämna några. Dr Fyrlund myntade begreppet ”katolicitetsmarkörer” för nu rätt många år sedan. Hans senaste bidrag till begrepp som är användbara är metaforism.
https://www.kyrkanstidning.se/debatt/en-inbjudan-maste-ocksa-uttydas
En metaforism är en bild som slutar i antydan och anknytning, men aldrig övergår till omvändelse, en inbjudan till djupare överlåtelse, och ett fördjupat sakramentalt liv och bön. Det hela blir ”en allmänmänsklig och terapeutisk må bra-tillämpning av positiva metaforer som tillit, vara sedd, närhet eller vila blir metaforismens schema för utläggningen. Religion – men inte kristen tro. MTD-relgion i praktiken. Ordet att lägga på minnet och ha som analysinstrument när vi hör förkunnelse är alltså metaforism. När vi hör förkunnelsen kan vi förnöjsamt säga oss själva: ”Gläd dig min själ, du har hört en metaforism!”
Kristen tro håller efter de tomma orden eftersom den innehåller mer! Sakinformation inte minst. Sakinformation om ett verkligt inre liv, det vi döpts till och lever fast ”skumt och fördolt”. Det är Nikolaj Frederik Severin Grundtvig som med hjälp av Emil Liedgren fått till det där sista i sv ps 258:1. Det kristna livet är ett inre osynligt liv med Kristus. (Kol 3:3)
Tron bygger på information; ett krypterat budskap att tolka med hjälp av tolkningsnyckeln – utan nyckeln blir det mesta obegripligt. Mer mystiskt är inte detta än att alla praktiserande kristna måste uppfattas vara mystiker med mystik erfarenhet. Mer eller mindre, det fattar jag väl. Men mystik likväl, insikter vi steg för steg slås av. Tolkningsnyckeln har den katolske augustinermunken, sin klostertradition trogen, förklarat: Kristus är Skriftens kärna och stjärna.
Vår kantor Mats Alvhäll (1957-2024) är död. Dr Alzheimer tog på sitt säregna sätt hand om honom hans sista år. Jag tyckte detta var rätt eländigt. Mats var en fascinerad mystiker, skaffade sig ett rejält telekop t ex för att skåda ut i oändligheten. Han var tonsättare och människovän också. Han skrev: ”I den kalla rymdens djup, mystikens universum, en ängel jag ser. Som ett dammkorn svävar du och jag i tomma rymden. I en dröm känner jag en känsla av stillhet, ett liv, en sång som jag sjöng en gång.” Hans begåvade familj satte in dikten i dödsannonsen. En kantor ska med händer och fötter – men också som tungans rätta bruk – låta lovsången ljuda i den stora församlingen. I varje sten vilar en lovsång. Det är den som ska väckas ur sin vila. När Mats spelade på den stora orgeln i Högby kyrka kunde lovsången inte vila, om man säger så. Jag undrar vad biskop Gustaf Aulén sagt om han fått höra Gummerusmarschen, komponerad av Mats till 200-årsjubiléet av Auléns anfader prosten Gummerus i Högby, som är 1808 blev krigshjälte på Åland genom att få bort ryssarna. Sånt gillar vi fortfarande! Vill man få mer material finns Mats sång ”Ute det blåser i julenatt” på nätet Ni kan kolla bilderna, som är från Maxad Jul, en årlig utställning i kyrkans s k brudkammare. Den är skänkt av Camilla Nilsson, inte av Ulrika Rosén, rättelse av inslaget alltså – vilket inte hindrar att Ullis är en förträfflig person hon också. Lite barnslig julglädje med figurerna är väl inte fel utan mystik det också. Julens mystik. Vi är snart där, kan jag meddela. Om världen består. https://www.youtube.com/watch?v=C21iow6-YQ0
Nu först är det idag, som ni kanske minns, syster Kerstins födelsedag. Återkommer varje år den 26 augusti. Hon får Jean de Bernières-Louvignis klassiker Det fördolda livet med Kristus i Gud. (Artos 2024) i födelsedagspresent. Hon kommer att läsa den och förstå. Bedrövelserna dämpar vår själs kännbara verkninger. ”Och det är bara bra för en passiv själ.” (aa s 85) Det kan s Kerstin få grunna på, hon som så ofta vid motgångar och bakslag i församlingslivet noterat apostelns ord om att ”det är genom mycken bedrövelse vi skola ingå i det eviga livet”. (Apg 14:22) ”Det studium som sker samtalsvis fordrar den minsta ansträngningen”, skriver Louvigni (aa s 93). Sant! När det i vår tid talas mycket om vad en kristen måste göra, njuter jag av en mening som denna: ”ty just det gör helgon, att Gud och Jesus uppenbarar sig i deras själar”. De har bara öst på och hämtat det Jesus ger. (aa s 126)
Självfallet kan vi mötas i våra mystika erfarenheter. Somliga är naturmystiker. Vad skulle hända om alla, som ägnar sig åt denna mystik i skog och mark eller i entusiasm över att samma gamla måne tycks stor och väldig och mer lysande än de riktigt minns, knäckte Jesus-koden? Det finns en mötesplats inuti människor och evangeliet är svaret på en grundläggande längtan. Mystiker tar vanligt folk på allvar, för de delar mystiken – även om somliga mystiker simmar mer på djupet än andra.
Mystifierandet är jag emot. Mystiken är jag för. Det är alla vi som läser deckare för den delen, det är vi som fattar att det finns ett skeende under alltihop, alltså ett mysterium och det är Becks, Wallanders, Poirots och miss Marples uppgift att avslöja det. Det nämns sällan att somliga berömda skribenter i kriminalbranschen, en Dorothy Sayers eller en Kristina Appelqvist, vet vad tron handlar om. I kristen kontext skrivs deckare/kriminalromaner. Kolla Anders Hellén antikvariskt eller på biblioteket! Hur är det i muslimsk kontext med kriminalromaner? Det närmaste vi kommer kanske är Tusen och en natt och det är inte en kriminalroman, väl?
Nu fattar jag frestelsen för svagsinta präster att slå ett slag för mystik. Det betyder att ordna för stillhet vid stearinljus, kanske fläska på med lite rökelse för stämningens skull och annars spela lite musik – dock ej dragspel. Kristen mystik går djupare än till ett stämningsläge, den styr in i existensen. För den sakens skull finns en grundbult i den kristna tro: uppenbarelsen. Det finns ett avslöjande från Gud själv som gör det som tycks obegripligt alldeles begripligt. Alldeles? Ja, som en trådända att börja nysta i. Trots att detta garnnystan, som är livet, kan tyckas tilltrasslat, kan vi fortsätta ta oss fram och uppfatta att det eländiga likväl är gott. Louvigni igen:
”När vår Herre försatte er i brist, i mörker, torka och inre plågor, då skedde ert förenande med Gud i rent lidande och i ett smärtsamt tillstånd”. Då handlar det om att förlora sig I Gud. ”Just detta lyckliga förlorande drar oss ut ur oss själv, och eftersom det kastar vårt eget vara och vårt liv in i den oändliga Urgrunden, så omdanar det detta i Gud och gör det helt gudomligt genom att ge det ett gudomligt liv och verkande.” (aa s 113) Är inte mönstret detsamma som vid barnafödande, tänkte jag. (Jh 16:21-22)
Blir ni inte lite sugna på att skaffa er Louvignis bok, så vet jag inte vad.
