Min BLK (bibelläsningskompis) och jag har snart avslutat Andra Samuelsboken, två kapitel per dag och några kollningar på telefon om det vi läst och funderat kring. Jag slogs av en insikt, nämligen hur mycket våld, sex, snusk och mer i den stilen som jag undanhållits genom söndagsskolan och det gamla skolväsendet. Jag har ju återkommande också hört repliken att det är så mycket våld i Gamla testamentet – underförstått: så det kan man inte/ska man inte läsa.
Jag har visserligen läst och läst böcker om det jag läst, men nu drabbades jag av den blodiga samtiden vid min fromma bibelläsning. Krigandet fortgår som bekant och ger mig bilder till tidigare ohyggligheter jag läser om och insikter om krigandets natur. Samtidens bilder åskådliggör Andra Samuelsboken alltså! Det är en dubbelexponering som inte lämnar mig i fred. Varför skulle den det?
Till denna inlevelse kom också en insikt. Jag har genom söndagsskolkulturen alienerats från den bistra verklighet som världen innebär och inneslutits i den mjuka kyrkliga kultur, som till sist gör livet i denna värld obegripligt. Den välvilliga bibelcensuren har inte varit god mot mig. Vi rejäla karlar, som gillar action-filmer, böcker om krig (SoldF!) och kriminallitteratur typ Ed McBain eller Sjöwall/Wahlöö och alla deras efterföljare, skulle förstås kunna uppskatta bibliska dramer, de som inte är slätkammade. Men de har alltså censurerats för oss. Jag talar då om böcker som anfäderna läste, njöt av, skrattade med och engagerades av. Ta snuskpellarna som smög på Susanna – ett drama som C M Bellman kunde skriva en låt om, Joachim uti Babylon. Stort nöje i stugorna. https://www.youtube.com/watch?v=-FyxLZy3awg
De goda berättelserna har vi välvilligt stängts ute från, det är min djärva tes. Sådant leder bort från Gud och rakt ut i nihilism och samtidens gudlösa/livlösa okultur. När livets vedermöda drabbar oss, har vi inga bibliska gestalter att stå samman med, sådana som vet vad vuxenlivet handlar om. De har förvandlats till sagogestalter anpassade för barn!
Den mjuka söndagsskolstrukturen och den lika mjuka småskolan har styrt min förförståelse och banat väg för sekularisering eller – kanske bättre – inte kunnat stå sekulariseringen emot. Den då moderna och progressiva hållningen var gudlöshet. Det var annat än bibelläsning för upplysning och livskraft som ställdes fram av folk, som tänkte att de visste vad de gjorde och prioriterade rätt. De visste inte. Och blir det svåra tider har det svenska folket inga referenspunkter och blir väl i biblisk mening tillspillogivna när de mjuka värdena körs över av en hård verklighet. Hur skulle vi hantera ett IT-haveri? Ett sabotage mot livsmedelstransporter? Omfattande el-avbrott, inga drivmedel att då få tag på och små möjligheter att få veta vad som har hänt? Matlagning vid öppen eld på balkongen på sjunde våningen utan hiss? Sockenkyrkan utan gudstjänst? Jag vågar inte tänka på detta skräckscenario, eftersom jag inser hur illa det måste bli och hur mentalt oförmögna vi är att hantera detta i brist på seriösa orienteringspunkter, dvs biblisk vuxenundervisning om själva tillvaron. Vi har ingen andlig beredskap, det är det hela.
Torsdagsdepressionens ledare lägger ut texten. https://www.kyrkanstidning.se/debatt/hellre-att-biskoparna-ar-oeniga-tysta-om-kriget
Funny Willman levererar: ”En garant för enhet är den episkopala strukturen.” Det påstås att ”biskopsämbetet rentav [kan] vara ett skydd mot konformitet.” Vilket är problemet: ”Biskopsmötet som sådant är tyst” om Hamas-Israel. Frågan blir: ”Varför inte i stället tänka att därom tvista de lärde – sakligt, engagerat, smakfullt och med ”respekt för var människas samvete och djupaste övertygelser.” Så skrevs det. Funny använde inte ens ett frågetecken. Jag kan komplettera med några.
Första frågetecknet: Vilka är dessa lärda? Är det verkligen biskoparna? Kan de sägas inkarnera respekt för var människas samvete och djupaste övertygelser? Är det alls möjligt. Ska biskoparna säga något vänligt om Djävulen, finge det väl bli ett erkännande om att han är flitig? Men annars? Och varför? Just I Svenska kyrkan? Hur visas då respekt för – mitt favoritexempel – kv*n*pr*stm*tst*nd*r*? Puddingen bevisas genom ätandet, som bekant.
Andra frågetecknet: Finns det något sammanhang som är rekryterat just med konformitet som kännetecken är det väl biskopsmötet? En biskop som J.A. Eklund hade numera inte passat här. Han frågade, när biskoparna skulle stödja den nyutnämnde ärkebiskopen Nathan Söderblom: ”Hur stöttar men en luftballong?” Det var tider det. Med åren kom konfliktfrågor biskopsmötet inte kunde hantera (Helanderaffären och den stora inomkyrkliga konflikten t ex). Lösningen blev hemlighållande så gott det nu gick. Med ambitiösa kyrkoreportrar i DN, SDS, SmP och SvD gick det så där. Presskonferenserna hade underhållningsvärde av typ gladiatorspel, men glad var sannerligen inte ärkebiskopen – bland spjut och lejon – dåförtiden. Och vad skulle hända om biskopsmötet sprack upp inför offentligheten? Det vet vi. Ingmar Ström reserverade sig inte i biskopsmötet, när biskoparna redovisade att de gärna såge en annan statlig utnämningspolitik av biskopar eftersom biskopsmötet borde ha med kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* också. Ström nyårspredikade i stället i Storkyrkan och startade via DN en kampanj mot de vedervärdiga. På så vis kunde han driva hela biskopsmötet framför sig. Jag läser på nätet: ”Ingmar Ström var vår saltaste biskop. Hans nyårspredikan i Storkyrkan 1978 var en uppgörelse med kvinnoprästmotståndarna som de aldrig hämtat sig ifrån; från den dagen blev det omöjligt för en präst i Svenska kyrkan att motarbeta kvinnliga kolleger.” I kyrkomötet 1979 var jag invald som yngst präst. Jag såg elefanterna dansa, men imponerades inte. Ändå var det mer professors- och docent-tätt i det sammanhanget än i det nuvarande biskopsmötet. Och vad man än tror på nätet, kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* hade mindre problem med Ström än ärkebiskopen och biskopsmötet!
Tredje frågetecknet: Hur ska det talas sakligt, engagerat och smakfullt om kriget? Jag läser dagligen Haaretz, eftersom jag tyckte att nyhetsförmedlingen i Jerusalem Post var svårbegriplig. Det är om inte annat engagerad journalistik och rakare puckar i Haaretz. Men smakfullt? Kan texter om krig bli just smakfulla? Smakfull bajonettfäktning är väl biblisk i inskränkt mening, som i 2 Sam 10:20?
Fjärde frågetecknet: Finns det någon kristen tolkningsnyckel för att förstå vad som händer i Gaza? Är det verkligen då biskoparna som ska veta – eller vanliga/ovanliga profeter typ N.P. Wetterlund?
Femte frågetecknet: Finns det något vi kan lära av ärkebiskop Erling Eidem. Jag har läst Anders Jarlerts nya bok Erling Eidem, den personlige, (Carlssons, Stockholm 2024) och förstått ett och annat om det personliga som strategi inom ramen för ärkebiskopsämbetet. En anförvant till Eidem var vapenbroder på en KA-bataljon, så lite befryndad med Erling kände jag mig sedan tidigare.
Sjätte frågetecknet: Ska biskoparna ha några synpunkter på kriget i Ukraina och på det US-amerikanska presidentvalet. Walz – med rötterna i Horred – kanske kan motivera att The Rapwoman säger något? Om kriget kan väl någon i plus-gänget beklaga sig och säga, att krig som sådant är ogillat. Vore bra att få det episkopala beskedet.
Sjunde frågetecknet: behöver jag verkligen biskoparna för att förstå världen? Räcker det inte med journalister, som grötmyndigt lägger tillvaron till rätta åt mig, så att jag slipper tänka själv.
Åttonde och tills vidare det sista frågetecken som söker mig: På vilket sätt är den episkopala strukturen en garant för enhet? Garant? Två biskopar i Tredje riket, August Marahrens och Ludwig Müller, borde bli besvärande för ”garant-tänkarna”. Müller blev nazist. Och hade det varit så lyckat om biskop Stadener installerat biskop Müller, det som förhindrades av Eidem och statsrådet Engberg. Biskopen Stadener sågs som ”Führer” av ett par präster, ”ett språkbruk som varken får övertolkas eller ursäktas”, som Jarlert elegant får till det (aa s 194 )Jag tror hellre på prosten Pehr Edwall som sa: ”Kyrkans största problem har alltid varit dess biskopar.” Han borde veta. Han hade varit Biskopsmötets sekreterare.
