Medge att det är märkligt att jag inte får till ett inlägg om Tim Walz betydande insatser för US-amerikansk krigföring. Jag, som hört Västgöta-Bengtsson, borde väl få till något om Västgöta-Walz också? Det var inte till Vietnam trupperna skulle skickas. Det var till Irak eller Afghanistan, ytterligare ett par misslyckanden alltså. Då var Västgöta-Walz i Italien i logistiktjänstgöring. Han bestämde sig för att fara hem och ställa upp i valet till kongressen. Året var 2005. Nu kan jag strunta i det. Jag har bestämt mig för en hårdare linje nämligen. Kamala Harris och Tim Walz abortpolitik har gjort dem till mina personliga fiender. Det var inte jag som muckade gräl. De är ute efter sådana som mig och jag, en, rondskålens överlevare, uppfattar den personliga förolämpningen. Vad Trump går för vet jag. Kan han begripligt utrycka en sammanhängande mening? Nu hamnar jag i röjartagen:
Komminister Lena Blomqvists mamma (säkert ett rekorderligt fruntimmer, mamman alltså!) manade sin dotter att inte gifta sig med en präst. Det gjorde hon alltså inte, hon skulle själv bli. Vilket var mammans motiv? En präst kan inte skilja mellan arbete och fritid. Det kunde Lena, berättar hon. Jag tror henne. Men en präst kan inte, lika lite som en konstnär. Präst eller konstnär är man alltid. Saken gäller bara att disponera tiden klokt. Förresten är det överdrivet att präster jobbar så mycket. De jobbar betydligt mindre än de själva tror. Som s Kerstin sa: ”40 timmar i veckan är rätt mycket! arbetstid”. Kaffedrickarkulturen inskränker arbetstiden på ett märkbart sätt, menar jag. Detsamma gäller skvaller- och snack-kulturen. Och då har jag inte kommit åt den värsta tidstjuven; stordriften. Borde jag nämna håglösheten i sammanhanget? Håglösheten är kallelseglädjens motsats.
Då är jag tillbaka hos den avkragade prästen i Västerås stift. Min högt uppskattade vän betvivlar ”inte en sekund att prästen kan ha betett sig som en skit” och det är självklart att han inte ska tjänstgöra. Men avkragning? Psykologinsatser och kristen själavård behövs. Bådadera! Vigningsbiskopen måste väl i all rimlighets namn sett en Guds kallelse hos prästkandidaten, som blev präst och sedan skulle avkragas. Vet biskop och domkapitel något om medicinberoende? Min vän skrev: ”Kyrkan har 100% okunnighet om ärendet.” Jag tror hon har rätt, och ser problemet när vi löser problem inom sjukvården genom att inte lösa dem, men väl dela ut piller. Jag har både läst boken och sett filmen Gökboet. Jag vet också att system aldrig tycker om människor – det gäller också de kyrkliga systemen. Jesus är inte systembyggare. Han ger oss en personal struktur. Sug på den! Kyrkan består av människor, människor får personliga kallelser för ett liv i gemenskap och mitt i gemenskapen står Jesus, vars kropp är Kyrkan, där vi är med-lemmar, infogade genom dopet. Lite sakramental realism har aldrig skadat någon – om vi nu bortser från martyrerna!
Prästexistensen vill jag skriva något om. Prästeriet är på många sätt en ensamsyssla och lite isolerad: ”församlingen är min värld!”, som det heter. Arbetslaget är prästens horisont. Förr i världen var prästfrun den horisonten. Har det inte blivit bättre nu då? Problem med arbetslag är att den som springer långsammast och vill minst, bestämmer takten. Det har vi inte pratat särskilt mycket om. Vi tänkte oss att få ett akademiskt utbildat prästerskapet, väl förfaret i teologi, och så bestäms agendan lokalt av det som var en gång och vårdas av de lokalt anställda. Jag tror ni förstår – utan att jag behöver blotta strupen ytterligare. Prästen ska stå i, med och emot sin församling. Det kräver medvetna pastorala perspektiv och en gemenskap genom hela Kyrkans historia. Prästeriet är en intellektuell syssla för hantverkare, som tycker om människor och inser, att Jesus skickat en präst för att han älskar människorna och vill församla. Ungefär så.
Så mycket viktigare blir då hierarkin. Den finns till för att täcka prästens rygg; biskopen går sist i processionen och näst sist går kontraktsprosten. Liturgin uttrycker ett sakförhållande. Eller borde!
För ingen kategori har i det kyrkliga skalats av så mycket som prästerna. Jag talar inte om ”makt” men väl om ”egenmakt” och ämbetets integritet. Det var dock inte längre tid tillbaka än att jag skulle bli konfirmand när biskopsvalen inte längre var prästernas val av biskop. De blev politiserade än mer än vad de varit – regeringen utnämnde ju en av tre kandidater, men med den nya ordningen fanns det större möjligheter att undvika att få ett biskopsförslag med tre o-havliga. Visby 1962 var det sista enligt den gamla ordningen och Göteborg 1970 väl det sista som beredde departementet problem. Annars har korruptionen fungerat som det var tänkt.
Kontraktsprosten valdes av kontraktisterna i ett rådgivande val. Biskopen utnämnde. Kontraktsprosten kunde uppfattas vara prästernas man i förhållande till biskopen och biskopens man i förhållande till prästerna. Vad vi numera har kontraktsprosten till är för mig mer oklart. Men något är det väl, för de arvoderas som biskoparnas förlängda armar…
Förr världen kunde en präst suspenderas och få gå utan lön någon tid i väntan på bot och bättring. Kollektvägran kunde få den konsekvensen, dvs prästen tog inte upp någon kollekt om han inte menade, att ändamålet var förenligt med Kyrkans tro. Ett sådant tilltag kunde hamna i tingsrätten. Att ge sig på vigningen tedde sig för de flesta i det läget som orimligt. Vigningen var ju Guds och det skulle mycket till för att ta kappa och krage av en präst. Suspendera kunde man. Och dödsstraffet för präster bestod i kyrkolagen till år 1993 om prästen inte slog vakt om tystnadsplikten. Så viktigt var det att slå vakt om människors integritet och förlåtelse för syndare, att man kunde slå huvudet av en präst! Medge att insikten ger betydande perspektiv.
Vi har för många furirer i det kyrkliga, de som ser till att allt blir uniformt. ”Kom som du är och bli som vi”-hållningen är förödande också för präster. ”Det finns en poäng med att jag är präst och det finns en pong med att jag är präst”, som en begåvad teolog tryckte ut sig. Den gudsnådelighet som förintar personen i ämbetet är det ingen glädje med. Kallelsen är personlig in i det av Herren själv instiftade prästämbetet.
Västerås stifts domkapitel imponerar inte – kanske främst för att domkapitlet tycker illa om syndaren och menar sig ha uttömt alla möjligheter. Hur vore det med lite handfast själavård? Den som läser Jean de Bernièrs-Louvigny, Det fördolda livet med Kristus i Gud, (Artos 2024), märker författarens glädje över hur livets svåra erfarenheter hälsas med glädje. ”Växtvärken är värk men växt”, skulle jag säga. Kol 3:3 tål att tugga på och det var också ärkebiskop Erling Eidems erfarenhet. Jag håller på med Anders Jarlerts nya bok om ärkebiskopen så därför vet jag. Men är detta egentligen mystik? Särskilt mystiskt/obegripligt är det väl inte, inte för oss som sett det berömda luftslottet på norra Öland och med S:t Paulus vet att ”det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt..” (2 Kor 4:18)
Borgågemenskapen kom till som en större gemenskap. Risken är att den sortens gemenskaper blir konferensarenor för ”Ecumenical Officers”, reslystna och arbetsskygga tjänstemän, annars intet. Möjligheten är annars att göra gemenskapen till ett sätt att lösa problem och förlösa människors kallelser. Sätt hellre präster en tid i kloster än avkraga dem, upprätta hellre än utsätta. ”Men vad vet väl jag, gamla fnask?”, som änkedomprostinnan i Linköping sa.
Ulf Wickbom, 80 bast, kom i veckan som gick sjua i Tiokamp på Veteran-VM. Han är också ölänning kata pneuma. Han gav ord för insikter också jag drabbats av. https://www.barometern.se/kultur-noje/ Reportern på trottoaren som frågar vanligt folk om vad vanligt folk tycker och tänker avslöjar att denna bekväma berättarform är skapad för bilderburken. Den ger mig inget annat än vad jag själv kunnat tänka ut – om just ordet ”tanke” är ett ord att använda i sammanhanget. Ska jag plocka fram Egon Erwin Kisch och läsa hans skildring från kriget på Balkan 1914, Schreib das auf, Kisch! – ? Det är reportage! Vad jag nu skrev sist, ska bara uppfattas som docentalt prålande, inget annat!
