Eländesforskning om avkragningsbeslut


Vi börjar med Walz, västgöten. Trogna läsare har fattat vad jag inte fattat förrän de påpekade saken. Det är just så det ska fungera i det sociala! ”I Vietnam var Walz aldrig. Det ska han inte lastas för. Han var som sergeant utbildningsansvarig för sin lokala enhet i nationalgardet inför avtransporten till Vietnam och kriget. Kort innan mannarna skeppades ut, hoppade Walz av. Något han av begripliga skäl legat lågt med. I USA kostar det många röster.” Ska jag anföra att vicepresidentkandidaten Vance var marinkårsofficer? Då bleve nog Walz närmast att betrakta som en västgötaklimax!

Vi fortsätter med avkragningseländet. Jag skrev till alla stift och frågade. Alla stift besvärade sig inte med att svara märkligt nog men efter visst efterforskande förstås jag: Västerås stift var det. S 2024-0196 Var det viktigt att veta? Sannolikt. Biskopen hade i uppdrag att föra regelbundna samtal med den missbrukande prästen, som genomgick ett behandlingsprogram. Biskopen? Ja, och han var tjänstledig. Det är väl något som kan tänkas vara en ”omständighet” i sammanhanget? Om man inte ska konstatera att ”det ligger i sakens natur att missbrukare river förtroenden”, som en vän, som läst domen, skrev. Det tror jag obetingat. Hon skrev också: ”Det är i missbruket den verkliga självförnedringen startar.” Har domkapitlets ledamöter egentligen fattat något? Eller håller de bara emot den avkrattade att han inte kommit till några möten, dvs förbrutit sig mot dem?

LARO talas det om i domkapitlets beslut. Domkapitlet tycks dock inte lägga större vikt vid vad behandlingsfolket säger om att prognosen för prästen är god. LARO betyder ”Läkemedelsassisterad behandling vid opioidberoende”: Målet med LARO är att, genom att erbjuda farmakologisk behandling, psykologiska eller psykosociala behandlingar eller socialt stöd, öka möjligheterna för personer med opioidberoende att uppnå drogfrihet, samt ökad psykisk och fysiskt hälsa och socialt fungerande. Nu vet vi. Så om prognosen är god, varför väntar inte domkapitlet med att fatta sitt avkragningsbeslut? Det är en fråga Torsdagsdepressionen inte förmådde ställa. Det borde tidningen ha gjort. Cecilia Alsterlund var domkapitlets representant vid ett samtal med prästen. Hennes kompetens vet jag inget om, hon är vald ersättare för biskop och domprost i domkapitlet – men kanske inte expert på missbruksproblematik? Jag vet inte. Som min kloka vän skrev: ”Vi pratar inte party droger i det här fallet utan ett missbruk som är helt omöjligt utan en assisterande sjukvård.”

Så vad handlar domen om? Det man kan befara är att det kyrkliga systemet i första hand försvarar sig självt. I det systemet är Gösta Berling skoningslöst chanslös. Men inte heller en Peter Lorenz Sellergren, fyllot som blev en andlig ledare, har så stor chans. Inget domkapitel lämnar för övrigt de 99 i öknen för att söka det enda bortsprungna och inget domkapitel funderar över vad som skulle hända om domkapitlets ledamöter under stor möda och stort besvär gav sig ut i vildmarken för att söka efter det förlorade. Nu kallas i stället till möte med CA (anonymiserad i protokollet!) och stiftsjuristen NB som sekreterare. De 99 skulle kanske fatta något genom ansträngningen att söka ett vilsegånget får? Lika väl som de 99 fattar när domkapitlet inte ger sig ut på denna kristliga skattjakt. Min slutsats är enkel. Västerås domkapitel tycker inte om präster och därför blir det mycket enkelt att tycka illa om de misslyckade. Då framstår Västerås domkapitel som högst anständigt.

Prästen hade den 15 juni 2021 fått tre års prövotid. Den gick alltså ut i år. För mig verkar det som om domkapitlet fick bråttom att inleda ett nytt tillsynsärende. Så beslöts den 16 april och den 14 juni träffade domkapitlet representanter för den behandlingsenhet, LARO, som prästen, en ”han” som kallas ”hen”, var inskriven på. Så blev det extra sammanträde den 18 juni och beslut att obehörigförklara prästen på grund av ”en rad omständigheter”. Vilka var det? ”De tre temana är ”Läkemedelsberoende och agerande i relation till detta”, ”Frånvaro från tillsynssamtal och förklaringar till detta”, och ”Insikt och ansvarstagande”.

Domkapitlet bedömer att prästen ”vilselett domkapitlet avseende sitt beroende av opioider. Detta har skett genom att [prästen] ljugit om huruvida han varit drogfri eller ej, och underlåtit att inkomma med underlag/intyg för de behandlingar han sagt sig ha varit på. [prästen] har på detta sätt omöjliggjort för domkapitlet att utöva tillbörlig tillsyn, eftersom [prästen] på ett vilseledande sätt målat upp en bild av att han varit drogfri när han inte varit det. Detta agerande är olämpligt, i synnerhet för en präst, och har även medfört att förtroendet för [prästen] skadats.

[Prästen] har dessutom uppgett att han undergått behandling på behandlingshem vid två tillfällen, men det har av den redogörelse från socialförvaltningen som [prästen] senare skickat in, framgått att han varit föremål för behandling vid fyra tillfällen. — Också detta agerande har varit olämpligt, och skadat förtroendet för [prästen].

[Prästen] har även agerat på ett ytterst olämpligt sätt genom att kontakta människor i sin omgivning för att få tillgång till narkotikaklassad medicin… Detta agerande har också varit olämpligt och medfört att förtroendet för [prästen] skadats. [prästen] har vidare ljugit för domkapitlet, vid två tillfällen, om varför han uteblivit från tillsynssamtal. Båda gångerna rörde det sig om påstådda trafikstörningar i tågtrafiken.

Prästen] har genom detta agerande underlåtit att under prövotiden delta i den tillsyn av honom som han varit föremål för, vilket försvårat domkapitlets möjligheter att såväl bedöma som stötta [prästen] under dennes prövotid. Agerandet har varit olämpligt och medfört att förtroendet för [prästen] skadats.

[Prästen] har vidare uppvisat starkt bristande självinsikt i orsakerna till, och oförmåga att ta ansvar för, det inträffade. [prästen] har uppgett att han har mycket litet ansvar, om ens något, för att han hamnat i ett beroende av läkemedel, ett beroende som antingen pågått kontinuerligt under mer än tre år, eller ett beroende som han upprepade gånger återfallit i, under samma tid. Vidare, när [prästen] getts chansen i samtal med domkapitlets representant att medge sina lögner, resonera kring klandervärt agerande och annat som skadat såväl förtroendet för [prästen], som hans relationer, så har [prästen] uppgett att han inte vet vad det är för beteende som varit felaktigt, och att det är svårt att be om ursäkt för saker som aldrig hänt, eftersom han anser att det ursprungliga beslutet om prövotid var ”baserat till 90 % på falsarier”… Denna oförmåga att medge ansvar för vad som skett under prövotiden, visar på en tydlig brist på självinsikt, och domkapitlet kan inte göra någon annan bedömning än att detta står i stark kontrast till vilket agerande som måste kunna krävas av, och ligga till grund för det anseende en präst i Svenska kyrkan, skall åtnjuta.

Nog är domkapitlets argument mot prästen egendomliga. Domkapitlets möjligheter har föärsvårats! Där har ni det! Allt detta fick ni inte veta i Torsdagsdepressionen. Bara här!

Vad bör göras? Det gamla systemet för att hjälpa präster handlade om själavård mer än psykologhjälp. Det fanns stabila präster att hänvisa till och de kunde/kände den svenskkyrkliga själavårdserfarenheten. I andra kyrkor kunde präster kommenderas till kloster för att gå in i en fast ordning. Kunde vi kanske inom Borgågemenskapens ram pröva? Präster ska inte lämnas ensamma och menar Kyrkan allvar med sin vigning faller ansvaret inte bara på prästen, som i Västerås stifts domkapitels exempel ni just har kunnat se.

Jag kan tänka mig att beslut som skadar det anseende en präst bör ha i första hand (uteslutande?) ska handla om läran, inte om levernet. Vi har i vart fall för få läroprocesser i domkapitlen och väl mycket sådant som handlar om anseende, sett till apostlarna Petrus (Jh 28:12-27) och Paulus (Apg 9:1-9) eller kyrkofadern Augustinus, läs hans Bekännelser. Det är inte som moraliska föredömen dessa stiger fram, de lika lite som Sebdaiossönernas morsa (Mt 20:20-23) eller kung David (2 Sam 11 t ex). Uppräkningen kan fortsätta… ”Anseendet” är bibliskt sett ett ansenligt problem, vågar jag påstå.

Torsdagsdepressionen missade också att gräva vidare i den omständigheten att muslimska gravar anläggs för evärdlig tid och kan inte återbrukas. Våra gravar har gravrätt på 25 år numera. Borde inte Torsdagsdepressionen kräva rättvisa här eller i varje fall skriva om ett problem? Jag fortsätter på temat till på onsdag. Håll ut – dvs utkik!