Jag läste Torsdagsdepressionen på nätet om ännu en avkragning. https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/prast-ljog-om-sitt-missbruk-avkragas?
”Enligt domkapitlet ska prästen bland annat ha ljugit om sitt pågående läkemedelsberoende och saknar självinsikt om sin problematik.
Domkapitlet är enigt. De bedömer att prästen har agerat omdömeslöst. Prästens anseende nu är så pass skadat att hen förklaras obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst.”
Jag har en vän som är reflekterande doktor. Han undrade om vi inte talar om en svår sjukdom, som får denna konsekvens. Han kunde lagt till fler frågor, t ex den kyrkohistoriska om biskop Ingmar Ströms buttra konstaterande, att han prästvigt sådana som han aldrig bort viga. Den praktisk-teologiska frågan kunde då ställas: Var är dessa olämpliga nu och var har de jobbat? Nuförtiden jobbar nämligen präster. På söndagen går de till – jobbet!
Nu kanske det kan vara rätt att avkraga. Sjukdom och sjukdomens konsekvenser kan vara skäl. Men ljuger en sjuk eller är den som är sjuk oförmögen att se hur det är ställt i det egna livet? Att viga till helig tjänst är att mena, att denna heliga tjänst är vad Gud själv avsett en person till. På den punkten backar inte Svenska kyrkan: en gång vigd, alltid vigd. Sina nådegåvor kan Gud inte ångra. Det här är och ska vara svårt.
Catherine Hueck Doherty har beskrivit hur hon lärde sig älska präster för vad de är. Som liten flicka på en sommarpromenad med sin mamma såg hon en berusad präst i diket. Mamman hjälpte upp prästen, tog hem honom och sa till dottern: ” Gå ut och plocka vackra rosor!” Flickan klippte rosor och tog in dem till mamman som sa: ”Hämta din potta och ställ den på matbordet.” Vi talar vackert möblerad salong i Ryssland, så saken var mer än förbryllande för flickan, som ändå gjorde som mamman sa. ”Sätt rosorna i pottan!” Mamman förklarade: ”Så här är det med präster. En präst kan vara en potta, men också en potta kan förvara rosor.” Catherine, den ryska baronessan, blev livslångt en prästernas vän… Jag undrar om inte Catherine haft synpunkter på domkapitlens sätt att göra sig präster kvitt genom att obehörigförklara/avkraga. Finns det några domkapitel som är mer benägna att avkraga än andra? Och vilka är grunderna: pengar, sex, missbruk, sjukdom eller fel i läran?
Jag ville veta mer och frågade Torsdagsdepressionen, som vänligt som alltid svarade. Ni får min fråga först och svaret därefter.
”Den fråga jag har sönderfaller i två:
1. Vilken policy finns när det handlar om avkragade präster. Prästvigningarna uppmärksammas liksom tjänstebyten men när det gäller avkragning får vi inte namnet. Förutom ibland! Finns det en redaktionell policy att anförtro läsekretsen eller är det lite hipp som happ?
Svaret blev: Vi bevakar dessa ärenden i Kyrkans Tidning då det är intressant att ta del av hur domkapitlen resonerar i olika sammanhang.Vi anonymiserar i de allra flesta fall de personer som blir föremål för påföljd, i synnerhet om det i bakgrunden finns missbruk, sjukdom eller brottsmisstanke. Det handlar om en relativt liten grupp yrkespersoner, där ett tydligare utpekande kan orsaka publicitetsskada. Ansvarig utgivare beslutar om undantag från ovanstående. Ett beslut om namnpublicering baseras på ärendets art och allmänintresset. Ingen namnpublicering sker utan att aktuell person tillfrågas om intervju.
2. Vilket domkapitel har avkragat i det aktuella fallet? Det är mig angeläget att få veta nu.
Svar: Ledsen, men har vi fattat ett publicistiskt beslut om att inte berätta i texten vilket stift det handlar om, så är det redaktionell policy att inte heller göra det på annat sätt.”
Om det fattats ett publicistiskt beslut, som gör utgivaren ledsen, finns det väl bärande skäl att ompröva beslutet? Det är ett par skäl skäl som anges:
Publicitetsskada. Men ämbetet är alltså publikt och med somliga präster är det helt i sin ordning att hänga ut dem, nämligen om de uppfattas vara homofober eller kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*. Det är sedan gammalt, om man så säger. Borde inte alla i vigningstjänsten få smaka samma beska medicin? Lärjungen får vara nöjd om det går honom som hans Mästare. Publicitetsskada är väl precis vad offentlig avrättning innebär. Minst sagt! Är inte publicitetsskada en av ämbetets risker, inte minst som vilka lögner eller påståenden som helst kan tryckas ut och delges massmedialt?
Självklart är det rätt att i granska den maktutövning ett domkapitel och hela det kyrkliga beslutskomplexet utövar. Det borde vara angeläget för många redaktioner, men de flesta saknar kompetensen och kan därför inte ställa besvärande/avslöjande frågor. Ta biskopsfallet i Visby, som Ansvarsnämnden för biskopar avgjorde, men där Antje med följe från Antjeborg flög över till Gotland för att delge beslutet medialt, inte nämnden. Vad handlade detta om? Beslutet var inte Antjes. Det var Ansvarsnämndens, som inte var i Visby när beslutet offentliggjordes. Vad tyckte Ansvarsnämnden om detta? Var nämnden putt för att den var undanputtad? Det får vi aldrig veta för det avslöjas inte.
Nästa omständighet är också intressant. ”Ingen namnpublicering sker utan att aktuell person tillfrågas om intervju.” Det förstår jag inte. Vad händer om den avkragade prästen då säger ”nej” till intervju? Och vad händer om den avkrattade säger ”ja”? Har vi problem eller har vi problem. Det kyrkliga rättssystemet ska alla dagar veckan lång ifrågasättas, menar jag.
Att den kyrkliga skvallerkulturen skulle underhållas om vi får veta vilket stift det handlar om är som bäst en intressant omständighet.
Naturligtvis ringde jag Juridiska fakulteten i Lund för att föredra problemet med att vi inte får veta vilket stift det handlar om. I tidens längd kommer detta naturligtvis fram, men om någon önskar studera handlingarna i målet blir det tills vidare besvärligt. Om saken inte överklagas är det kunskap vi inte kan få – och då talar jag inte om personliga misslyckanden så mycket som om hur kyrkolivet fungerar eller inte fungerar.
Jag frågade naturligtvis också Juridiska fakulteten i Lund om det inte vore av intresse att få någon student att skriva om avkragningarna och kolla vilka stifts domkapitel som är mest hängivna avkragningens ädla syssla? Det kunde det visst vara, fick jag veta. Men det kunde också vara ett ämne inom ämnet Praktisk teologi, tänkte jag. Biskop Sven Lindegård höll på att skriva om ämbetsbrott av präst när han dog och det han fått ihop gavs ut. Men riktigt färdig var han inte och jag tror att ämnet är högaktuellt och – brännande. Det är inte bara teologi och kyrkoordning vi talar om utan människor. I dystra stunder tänker jag att Svenska kyrkan är lika usel på människor och vården av människan som på Gud och andlighet. Till min dystra tanke fogas en suck: Snacka går ju!
Är jag helt fel ute om jag tänker att det handlar om en försummad ämbetsteologi i kombination med den nya kyrkliga kulturens traktan att skapa renhet? Med kvinnor i prästämbetet kanske vi ser självklara konsekvenser, när det gamla sättet att tala om präster inte längre fungerar och det kvinnligt mjuka blir stenhårt i sin praxis? Jag har ju läst boken Den mjuka staten, som ni vet.
Borde jag inte skicka en fråga till samtliga stift och fråga om det aktuella stiftets domkapitel fattat beslutet och då begära fram handlingarna? Lugn, det gjorde jag i går eftermiddag medan solen flödade över Öland och det var marknad i Löttorp.
