Det s k kyrkomötet ska enligt förslag stå upp för de polyamorösa. Linda Sjöö och Ann-Charlotte Miller (Vänstern i Svenska kyrkan) motionerar. https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/foreslar-uttalande-att-visa-att-polyamorosa-ar-valkomna-i-kyrkan?
Jag läser i Torsdagsdepressionen:
– Kyrkan går i prideparader, regnbågscertifierar församlingar och är väldigt tydliga med att vi ställer oss bakom hbtqi-communityt. Men bryter man ner de olika delarna är det inte alltid lika säkert, säger Linda Sjöö.
– Gruppen polyamorösa i kyrkan känner sig oroliga och det känns olustigt att bli exkluderad, därför behöver vi ta en diskussion om detta omedelbart, säger Linda Sjöö.
– Det behövs ett förtydligande. För risken är att vi säger till människor att de är välkomna till kyrkan och sedan visar det sig att så var det inte. Och så kan vi inte bete oss som kyrka. Att också ge asexualitet explicit stöd handlar, enligt Linda Sjöö, om att även det är en identitet som faller utanför den monogama norm som finns i kyrkan.
Intresseklubben noterar, inte minst att Linda Sjöö (som väl en gång anmälde mig till Växjö domkapitlet för att jag uttryckt någon mening i folkliga ordalag) och Lotta Miller, som administrerade en ”hata Dag Sandahl”-seans som studentpräst i Lund, när min äldsta dotter (o)lyckligtvis var närvarande i tanke att hon skulle få veta något om feministteologi. Det fick hon kanske på ett sätt. Men det där med att ”det känns olustigt att bli exkluderad” kan man fundera över under rörelse. Om i hjärtat eller mungiporna lämnar vi som vanligt osagt. Inget är väl under ordridåer om annorlundaskap så exkluderande som den inkluderande svenska folkyrkan, en sekt i ansenlig numerär storlek – men likväl en sekt. Kyrkan integrerar människor och kulturer, som bekant. Sekten exkluderar, gör sig allt som inte är bekant kvitt – ty det ogillade bekanta och det obekanta rädes sekten. Jag återfaller som vanligt till konstruktiva idéer. Gnälla båtar föga!
Är det inte tid för en Prydfestival i Löttorp/Högby om ett år? Då kan ”snälla homofober” få vara en egen avdelning i tåget och vi kan ha en avdelning som samlas under plakatet ”Medföljer ej tåget”. Något för alla alltså. Inkluderande så det förslår.
Det får bli en parad en lördag i augusti kanske. Föredrag och seminarier i Högby kyrka, Ölands största kyrka, måste väl locka? Seminarierubrikerna? Jag kan förstås bara ge en hint om vad Prydfestivalen på norra Öland kan ta upp. Men lärt ska det bli!
Pryderi
Pryderi är son till Pwyll och Rhiannon, är en figur i den walesisk-keltiska mytologiska cykeln Mabinogion. Pryderi är den ende figur som finns med i samtliga fyra grenar av egentliga Mabinogion och det spekuleras i om sagan egentligen handlar om Pryderi. Vi får veta mer om Pryderis magiska grisar. Om detta är de flesta av oss gravt okunniga. Vem so kan föreläsa är lätt oklart ännu. Men religionsvetare går väl att uppbringa?
Missionärsställningen
Missionärsställningen är självfallet uppgiften att vara missionär. Non equester sed pedester, inte till häst utan till fots, spreds evangeliet. Nu verkar det som de vanliga kyrkokrtistna lagt sig till sängs och försummar sin uppgift att dela med sig av det goda budskapet. Hur gick det till när Europa kristnades och avkristnades? Är det så roligt när Europa kristnas igen uppifrån, kejsardömen inrättas och allt det är? Jag läser The Dawn of All av Hugh Benson och funderar, som ni förstår
Vara den jag är
Frasen är populär, meddelar skitsnacksregulatorn när vi testar. Men saken är djupt oriktig. Vem jag i egentlig mening är, återfinns i den framtid som inte är tid men väl evighet. Då ska jag få min egentliga identitet, namnet på den vita stenen. (Upp 2:17). På väg dit knådas och formas jag i mitt mänskliga genom det kyrkliga: Dopet, Ordet, Sakramenten (och om man ska vara noga genom de sakramentala handlingarna). Jag ska sannerligen inte vara som jag är, det vore ett nederlag på alla sätt. Det ska sägas.
Regnbågar och annat båg
Hade Per Beskow lovat hade han varit den givne föreläsaren för att avslöja fynd och fusk. Regnbågen som löftestecken målades på 1970-talet av Gilbert Baker, dök upp 1978 i en parad i San Francisco. Bakers flagga hade åtta färger; rosa, röd, orange, gul, turkos, grön, blå och violett. Varje färg hade en specifik betydelse. Rosa stod för sexualitet, röd för livet, orange för helande, gul för solen, turkos för magi, grön för naturen, blå för harmoni och lila för anden. Vi fattar. Men flaggan har förändrats på grund av tillverkningsproblem. Väck for turkos och rosa!
Regnbågsflaggan idag har sex färger: röd, orange, gul, grön, blå och lila. Röd symboliserar livet, en kraftfull påminnelse om att varje liv är värdefullt och unikt. Orange står för helande, vilket representerar den helande kraften i kärlek och acceptans. Gul symboliserar solen, en källa till ljus och värme. Grön representerar naturen, en påminnelse om vår koppling till jorden och varandra. Blå står för harmoni, vilket symboliserar behovet av balans och fred i våra liv. Slutligen representerar lila anden, vilket symboliserar den inre styrkan och självkänslan som kommer från att vara sann mot sig själv. Men den har föga med regnbågstecknet Noa fick (1 Mos 9:8-17), som ni förstår och faktiskt naivt i sin verklighetsförståelse. Från hippiekulturens dimmor kanske man med Kalle kan säga att flaggan både är ett uttryck för eländet och en protest mot det.
Massans psykologi
Människan är ett flockdjur om vilket gäller att man kan lura alla någon tid, några all tid men inte alla all tid. Fobier måste hanteras – om ansatsen ska vara psykologisk. De flesta av samtidens fobier är dock alls inge fobier utan etiketterande av sådant dummingarna bestämt sig för ska vara fobier. För detta etiketterande behövs ingen medicinsk fackkunskap. Så Prydfestivalen får slå ett slag för fack-kunskap.
Kyrkan som ideologisk statsapparat
Ideologiska statsapparater är instrument för makten och det är pinsamt självklart att ”kyrkan” alltid ställer upp som sådan. Det har fördelen med sig att det kyrkliga blir uppskattat. Kristi kyrka vet dock att hålla på sig, om man så säger. Hade jag inte varit så blygsam, hade jag anmält mitt intresse att säga något. Å andra sidan: hade jag sagt något hade alla blivit arga på mig. Som vi säger i Pride-sammanhang: Hur man än vänder sig har man ändan bak.
Världens snuskigaste ord: conculcavit
Jag vet att docenten P, som vid mogen ålder lärt sig latin, lätt får ur sig en språkfilosofisk genomgång av ett latinskt ord som 1. Inte är latinskt och 2. I egentlig mening inte är ett verb, vilket vi fåkunniga kunnat få för oss. En föreläsning om språkglädje behövs i en kyrka, där det lesbiska kommunalrådet i Norrköping, moderaten och prästmannen eller prästfrun Sophia Jarl (m) ville avkraga en präst för att han sagt det folkligaste svenska ordet för fortplantningsaktivitet till en journalist från Corren, som ville veta vad det är man inte ska göra när som helst, var som helst och med vem som helst – eller hur det nu var. Föreläsaren kan gärna få ta upp det besvärande förhållandet att ord plötsligt blir fula och oanvändbara – bakverk eller vad det nu kan vara som snuskförklaras.
Förr hade vi sex på norra Öland
”Vi har sex på norra Öland. Pröva själv!” stod det i annonsen Vi hade nämligen sex kyrkor i bruk i Nordölands församling. Nu är de fem och om ingen annan talare anmäler sig har jag ett och annat att säga om och mot våra kyrkliga reträtter. Ja, när folk frommar till sig på retreater eller reträtter pågår samtidigt något mer förödande; kyrklig håglöshet som leder till de trista rutiner som inte ens lockar kyrkoarbetare till tro. Varför skulle den? Vi märker lätt vem som är driven av iver och vem som praktiserar den döende församlingens sju sista ord: ”Vi gör som vi alltid har gjort” eller ”Så har vi aldrig gjort förut”.
Pryd(nad) i Guds hus
Vi pryda måste slå ett slag för prydnad i Guds hus. Det är att stå upp för det meningsbärande och en helt annan hållning än den, där folk ränner till utklädningslådan. Det måste vara ordning och reda och alla behöver veta när det ska vara sex ljus på altaret och vad de står för. Kyrkans heliga år och symbolspråk är fenomen djupare och mer meningsfulla än ett samtida hittepå i nyfnoskeribranschen.
Kyrkans intellektuella öde
Kyrkans intellektuella öde är inte värre än andra intellektuellas. De får sitta nyktra vid de berusades gille. Fast lite bättre kanske, för Kyrkan har en stor gemenskap att falla in i, Inget vanvett är nytt.
Som alla fattar är detta utkast tentativt. Vi prövar, som man säger i HBTQIA++-sammanhang, vi prövar hur långt täcket räcker. Vem ska vi be inviga festivalen? Någon plussare borde det väl vara.
