När jag såg några plufsiga läderbögar på bild från Prideparaden kom jag att tänka på romarriket. Nu vet alla, att en riktig man tänker på romarriket minst en gång varje dag – men i alla fall! Kejsar Diocletianus (244-305) var inte läderbög, vad jag vet. Han var för ordning och reda och delade upp det romerska riket i Öst-Rom och Väst-Rom. Rom och Rom. Han höll sig mest i den östra delen och var i Rom i Italien kanske bara en gång. Hans stora palats ligger i Split, dvs Kroatien. Det hjälps inte. Jag är emot honom rakt igenom. Det var i hans igångsatta kristendomsförföljelse mellan åren 303-311 som Lucia avrättades år 304. Vi, som vet att fira detta goda helgon, borde ha vett att lika idogt uttala förkastelsedomar över Diocletianus. Eller ska vi dra nytta av honom som kontrollorgan? Allt som torgförs i det religiösa är inte sådant att Diocletianus och hans tjänstefolk (dvs opinionsbildare, poliser, militärer, jurister, kommunikatörer och vanlig pöbel) skulle reagera emot. Ska vi alltså införa en obligatorisk koll-fråga: Vad hade nu Diocletianus menat? Om Kyrkan inte hävdar meningar som Diocletianus menade var avskyvärda, omstörtande och straffvärda – är det då verkligen kristen tro? Borde vi alltså införa ett Diocletianusraster över kyrkolivet för att se vad som är vad?
I grunden handlar det om det fräcka påståendet att Jesus är Herren. För romarna blir den saken obegriplig, det finns ju en kejsare och kejsaren står högst. Kejsaren och ingen annan är gudomlig och herre. Allt annat är uppvigling och trots mot statsmakten, som gestaltas i kejsaren. Skulle OAS-rörelsen med sitt ”Jesus är min Herre” klara sig? Diocletianus är nog kinkig på den punkten, men en dag när solen skiner skulle han, om den ideologiska makten säkrats, kunna säga att en så personlig och subjektiv bekännelse går att tolerera. Grundtipset är nog likväl (alla dagar är för den delen inte soliga) att allt måste ryckas upp med rötterna. Då räcker det inte med att den utmanande och allomfattande bekännelser om vem Jesus är har privatiserats eller personaliserats.
Skulle det inte kunna räcka med att de kristna håller käft? Tankarna är fria, ingen kan komma åt hur jag tänker och jag uppräder klokt och vid behov lägger jag två korn rökelse framför kejsarens bild – kanske med en lite listig formulering först tyst (sotto voce): ”Jag vet att folk säger att” och sedan med vanlig röst få ur sig ”kejsaren är Gud”. Nöden är uppfinningarnas moder. Inför tvånget att bekänna bör somligt med list undvikas. Kan jag tänka. Och har jag då blivit så att säga godkänd, får jag möjligheter att göra mycket mer gott än vad sådana dumminingar som Lucia från Syrakusa kan åstadkomma. Ingen vinner på att jag blir martyr. ”Tänk på mig och barnen”, som det heter. Och marginaliserad kan jag inte åstadkomma något centralt. Jag får formulera mig därefter, så att inte Diocletianus blir missnöjd med mig.
Denna klokskap var alltså inte martyrernas hållning. De stod upp för sin tro. Kanske lockades de att fiffigt fiffla med Sanningen – men de stod den frestelsen emot. Det är här jag menar, att vi i väntan på att få fira Lucia på hennes dödsdag, som vi så entusiastiskt brukar, skulle använda Diocletianus på ett sätt som hade förvånat honom, nämligen som mätare av den kristna bekännelsens halt. Allt som han ogillade med den kristna tron, gillar vi.
Men var inte grundhållningen att martyriet inte ska sökas? Det kommer när det kommer om det kommer. Jovisst. Men Diocletianus och hans tjänstefolk gör nytta genom att skapa reda kring vad vi tror och kan hjälpa oss att ha koll på trons innehåll. Det finns ju ett sådant, inte bara ett trons stämningsläge. Försiktighetskristendomen kan inte åstadkomma något, det vet vi kyrkohistorien igenom. När tiden svänger är det en myckenhet försiktighet som visar sig vara inkompatibel med Kyrkans tro. De tyska kristna på 30-talet stod med den uppsträckta armen nere år 1945 för att ta en enkel illustration. Det går så till. Dörren svänger på sin tapp (gångjärnet) och ormen ömsar skinn.
Den som läser Corren, en tidning som kom till för att hålla tummen i ögat inte minst på Linköpings domkapitel med biskop och domprost, ett konstaterande som i dessa tider fungerar som lustifikation, får svar på frågan ”vilka ör de stora frågorna, det viktigaste i budskapet just nu?” Det är komminister Emelie Ekelund i Åtvidaberg som svarar: ”Att alla är älskade. Man behöver inte förändra sig för att vara älskad. Kyrkan bör ha en öppen dörr för alla.” Diocletianus med tjänstefolk hade inte upprörts av svaret, kan vi förstå. Komministern beskriver sig själv som ”frispråkig och kan ibland bli lite obekväm” och det betyder att vi behöver tala om kyrkans informella makt och det ansvar som följer med makt. Det är väl rätt och sedan rätt länge väl känt. Den apostoliska undervisningen tar upp saken och Kyrkans hierarki är ett sätt att hantera maktansvar. Komminister Emelie ger också det svar som säger mycket om läget efter ämbetsomdaningen. Frågan ställdes vad som var bäst med att vara präst: ”Att möta människor över glädjen över bröllopet, sorgen vid begravningen och högtiden i dopet är vackert”. (ÖC 31 juli 2024).
Detta svar utmanar inte Diocletianus och hans tjänstefolk och vi har under årens lopp hört svaret mer eller mindre elegant formulerat, här var det väl ändå elegant? Varje kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* av kvinna född inser, att det är ett svalg befäst mellan detta svar och ett som talar om prästens glädje (och vedermöda) att vara Verbi Divini Minister. Hur eller hur står det efter alla dessa år rätt klart att Svenska kyrkan tuffar på just som biskop Anders Nygren sa: På gnostikers och svärmandars spår. Nygren kände igen motsättningarna från 300-talet och 1500-talet i det som hände i kyrkomötet 1958, men frågan bör ställas om han inte blivit förvånad över hur vaga protesterna varit mot heresierna nuförtiden. Vad biskop Bo Giertz sagt om dagens kyrkoliv vill jag egentligen inte tänka på – men gör likväl. Han var en kombination av gentleman och ordningsman. Stridsman var han mest medialt om man inte syftar på den kamp han hade att utkämpa i det egna andliga livet. Men också en andligt erfaren biskop som Giertz hade förvånats över dagens kyrkoliv och sagt till Diocletianus: ”Här behöver du inte skicka ut några rättsbetjänter och bödlar.”
Nygren och Giertz kunde bara i fjärran ana det vi ser och kan hälsa när vi läser Torsdagsdepressionen. Vi ser och somliga inser vad de ser. Det som förvånat de båda biskoparna är inte så mycket det kyrkliga förfallet utan bristen på motstånd. Diocletianus avslöjar oss. Kampen för den rätta läran har ersatts av stillestånd. Det är med andra ord just så som Diocletianus ville ha det. Ska vi verkligen unna honom det?
Borde jag inte skriva något om krigshoten nu? Jag skriver bara ett. Trump har rätt. Vi är nu närmare ett världskrig än vi varit sedan Andra världskriget. Varför upprepar Kinas president Xi Jinping mantrat ”Våga kämpa!” – ? Och vad menar den amerikanske flyggeneralen Mike Minihan när han hävdar att USA kommer att vara i krig med Kina år 2025? Menar han månne precis vad han säger?Till detta kommer Ukraina och Mellanöstern. Verkar inte världen vara lite illa ute?