Rara ärtor

Ni minns kanske att redaktören Dike samlade sig till kritik av mitt svar till Modéus II https://www.barometern.se/debatt/dag-sandahls-kyrkokritik-far-ingen-att-vaxa-inifran/, som talat stort till de i sommarsolen ensamma. https://www.barometern.se/debatt/ta-kontakt-med-nagon-du-inte-brukar-prata-med-i-sommar/ Min försynta kritik var läsvärd om ni frågar mig: https://www.barometern.se/debatt/i-tystnaden-och-ensamheten-kan-vi-vaxa-inifran/

Jag ville då veta om Dike kallats in för att svara för Modeus II:s räkning. Det hade i så fall varit ädelt, men bra att veta innan jag skulle samla mig till ett svar. Min undran publicerades i den högt värderade kristet-konservativa tidningen Barometern/OT som slutreplik. https://www.barometern.se/debatt/jag-gick-inte-pa-snacket-med-andra-ord/ Min fråga bevarades alltså inte. Då kan folk tro att jag blev så förundrad av Dikes inlägg att jag inte kunde svara. ”Bort det, säger jag, säger Paulus!” sa min moster. Jag hade ett svar redo. Synd på så rara ärtor att mina trogna läsare inte ska få ta del av det:

”Inkallad eller opåkallad har redaktör Bengt Olof Dike ilat till försvar för biskop Fredrik Modéus, han som torgförde påståendet att ”gemenskapen finns för den som söker den” i Svenska kyrkan. Jag menar, att det påståendet är falskt. Biskopar träder fram som professionella optimister. Deras herdeansvar borde i stället vara att sörja över läget i Svenska kyrkan och sörja för att det som är sant ska sägas. Den som går ensam till en gudstjänst går i normalfallet lika ensam därifrån.

Naturligtvis har jag som vanligt fel i mina kyrkoanalys, trumpetar Dike. Jag håller på mitt vanliga ödmjuka sätt emot. När vi unga präster på 1970-talet talade vi om vikten att bygga församling och värna församlingen som gemenskap, communio sanctorum. Då avfärdades vi med argumentet att vi stod för ”elitkristendom” (vad nu detta skulle vara) . Dessutom var vi ”kvinnoprästmotståndare”, en i sak obegriplig glosa, men kyrkopolitiskt användbar – då och nu.

Ingen kyrklig överhetsperson kan utlova alla de träffpunkter Fredrik Modéus rapade upp. Det kyrkliga livet går på sparlåga sommartid, grupper träffas inte och kyrkoarbetarna arbetar inte utan har semester och planerar därefter för gruppstart i slutet av september. Det kyrkliga livet går på sparlåga vintertid, för då stängs kyrkor för att spara energi. Utbudet av gudstjänster år sådant, att en konnässör som jag finner skäl att undvika de flesta. Jag såg storebror Modéus lägga ut texten inför Kristi förklarings dag i tv:s helgsmål. Han illustrerade talet om en Kristuslös kyrka. Eller är det en kyrklös Kristus vi får slå ihop oss med när det kyrkliga systemet är som det är och tidigare kyrkokrtistna blir privatkristna? Ska det spridas evangelium, vilket Dike tror att biskoparna gör när de serverar sina moralkakor i stället för Livets bröd, handlar det om något helt annat.

Visst har doktor Anders Hansen, som Dike citerar, rätt: Skyddsfaktorerna mot psykisk ohälsa är ”sömn, motion och – viktigast – andra människor”. Detta har förstås inte så mycket med det kyrkliga att göra. Det finns faktiskt människor på andra ställen, kanske fler och möjligtvis roligare. Krogens dörrar kan visa sig vara bredare än kyrkdörrarna till exempel. Att Guds gode Ande skulle vara en skyddsfaktor nämnde dr Hansen inte. Hade kanske inte riktigt kläm på?

Talet om Kyrkans ”öppna famn” går jag inte riktigt på. Ingen kyrka är så öppen som kyrkoruinen, som jag skrev i en bok ( i början på 70-talet. (För denna sländas läsare: Vida hon famlar, Pro Veritate, Uppsala 1973) Jag vet inte om vi kan uppfatta någon ”Svenska kyrkans hand för ensamma och plågade själar”. Jag tror inte heller att vi ska säga att ”Kyrkan är vi tillsammans”, för tillsammans är vi som bäst ”samhälle”. Kyrkan är något annat och betydligt allvarligare. Kristus som samlar ihop Guds eget folk diakront och diaspatialt. Det betyder genom alla tider och över hela jordens yta. Med den insikten blir det så sorgligt att se en Kristuslös kyrka och en kyrklös Kristus.

Jag får kritik för att jag märker ord. Vad ska jag annars märka om inte ord? Skulle jag bedöma en biskops utseende? Då verkar det vettigare att märka just ord i tanke att de betyder något.

Det är just därför jag inte längre tror att den svenska riksdagen år 1958 löste någon annan fråga än den om behörigheten till statliga tjänster i en statskyrka. Vad Svenska kyrkan fritt tänkte vet vi också.1957 avvisade Svenska kyrkan det förslag regeringen lämnat. Jag menar att kyrkomötet 1957 fattade ett korrekt beslut. Menar någon något annat, återstår det att argumentera. Gör det! Om jag är ensam om denna min uppfattning? Var det inte ensamma också av detta slag biskopen skrev om? Ska jag ringa jourhavande präst och fråga? Eller ska någon som inte brukar prata med mig ringa?

Dag Sandahl
Medlem i Svenska kyrkan och trött på pratsamma gamla kyrkopolitiker också”

Sedan såg jag bilder från Prideparaden i Stockholm. Aftonbladet använde det gamla lokaltidsningstricket: ”kolla om du är med på bild!” Skrev någon om en liten grupp kristna som stod med plakat som manade till omvändelse? Det var inte Svenska kyrkan, så mycket fattade jag. Fattade jag rätt att de som pridade blev upprörda? ”Jesus är svart”, ropade någon. SLM var med. Inte bara partiföreträdare, som står upp för kärleken utan också SLM Stockholm: ”Scandinavian Leather Men Stockholm är en läder och fetischföreningen för män som gillar män.” Men någon man i den gemenskapen hade svårt med oliktänkande. Det bekymrar. Mig! Liksom det bekymrar när det sänds dubbla eller konstiga ologiska budskap. Alla ska få vara den de är (hur vet jag det?) Är inte Guds projekt med oss att vi ska bli de vi är? Och det sa nog ingen i paraden. Inte heller sattes frågetecken att vi ska få älska den vi vill. Men om den vi vill inte vill?

De dubbla budskapens store Mästare vet jag vem det är. Satanism är inte främst ”Alla Helgons Blodiga Natt” och skräck från alla sidor utan det passande och uppskattade småfifflet med Sanning och Konsekvens. Jag tror jag ska återkomma till ämnet med ett eller flera konstruktiva förslag. Min vän kyrkoherde NN från Göteborgs stift hade ihop med sin komminister NN ett bra förslag på en grupp att gå i Prideparad med: ”Snälla homofober”. Man få veta mycket om man stannar på kyrkkaffet i Högby.