Kristet språkbruk kanske vi skulle avhandla? Jag har hört präster använda ett ord som tveklöst är en svordom av det slag kristna manas att aldrig använda, nämligen ordet ”minsann”. Det är att pantsätta sin själ för att markera att något är sant. (Mt 5:33-37) Däremot får en kristen inte fromt säga ”Fy Fan!” – och det är konstigt på många sätt. Okväda ond makt borde väl av alla, inte bara de fromma, ses som vällovligt? Jag har nu illustrerat ett dilemma. Tacka mig för att jag inte närmare utvecklar dr Martin Luthers maning att ”fisa Djävulen i ansiktet”.
”Adjö” – À Dieu – är väl på sitt sätt ett vackert ord. Vi anbefaller någon åt Gud, men på västkusten gick ordet inte väl hem. Skulle det sägas något var det ”farväl” – och det betyder att vi hoppas/önskar att färden går väl. ”Hej” får man självfallet inte säga, knappast ens ”man” numera – även om ordet inte betyder ”man” utan ”människa” Sådana petitesser noteras inte. ”Man” ska heta ”en” och det ter sig för en man i min ålder enfaldigt.
Hur är det då med ”hej”? Det är för de kulturellt bevandrade ett användbart oanständigt ord. I GT, som inte ska kallas ”Gamla testamentet” utan ”den hebreiska bibeln” (var får de allt ifrån?) finns i äldre översättningar flera ”hej”. Jag griper mig an Carl XII:s bibel. Det är det hebreiska utropet heach som blir ett negativt ”hej”: ”Alle tine fiender gapa medh munnen emot tigh; hwissla til tigh, gnissla medh tänderna, och säija huy, wij hafwe förderfwat honom…” (Klag 2:16) Det är onda andars hälsning att säga ”hej”.
I Tillägg till Daniel (1-2) skildras Susanna i badet. Två skurkaktiga snuskgubbar spionerar båda på den nakna Susanna i badet och upptäcker varandras göranden och hälsar med orden: ”Hey, låt oss gå hem, ty det är måltid!” (Tillägget 1:13) Här kommer båda på samma knep för att lura bort den andre så att den kvarvarande kan bli ensam med den sköna.
Vi går till Nya testamentet:
”Och uthi Synagogon war een menniskia besatt medh en oreens diefwuls anda; och han ropade medh höga röst, Säijandes: hey, hwad hafwe wij medh tigh Jesu Nazarene …” Här rör det sig om en demonbesatt man som hälsar Jesus med ordet ”hey”. Det uppfattades som ett fult ord eftersom det användes av ”djävulens änglar”. (Lk 4:33-34)
Götiska förbundets medlemmar, vi talar nu om början av 1800-talet, hälsade varandra med ett handslag och ett ”hej”. Ungsocialisterna återupptog bruket i början av 1900-talet och sedan dess har ”hej” varit hälsningsfras i vårt land. Vanan har en normerande makt, skulle prosten, dr P säga. Den insikten gäller rakt av och behöver upprepas som ett memento.
Allvarliga kristna har fått allvarliga problem i kamelsilarbranschen, kan vi förstå. Svårt är det alltså också med avskedsfraser. Jag har samlat på mig några. Till en präst kan jag säga: ”Jag säger bibliskt, gå i frid, klä dig varmt och ät dig mätt!” Själva finessen är inte den uppfattade vänligheten utan att detta är den obarmhärtiges ord till de fattiga i klädtrasor som ingen mat har. Hur snabb är prästens reaktionsförmåga, övad i studiet av Jakobs brev 2:17? Blir ett ”tack” svaret?
Nästa variant är förstås den hotfulle pastorsadjunktens i Moheda hälsning i församlingsbladet: ”Frid tills vi möts!” Alltid användbar. Nu har jag kommit på att till folk i min ålder kan jag säga: ”Och det som blir gammalt och föråldrat skall snart försvinna .” (Hbr 8:13), men enklare är att helt enkelt få ur sig en maning: ”Lova mig nu att inte dö inte ifrån mig.” Då kan svaret bli ”Nej, det ska jag inte!” och då kan repliken avlossas: ”Det kan du inte lova. För det bestämmer inte du.” Själva finessen att repliken avslöjar mig, går oftast förbi. Omsorgen gäller mitt ego. Dö inte ifrån mig! Saken uppfattas dock som en vänlighet, vilket kan ses som ett plus…
Roligast är förstås detta ordbruk ihop med präster, de som är vigda för att vara vänner med ord, Guds Ords tjänare. Verbi Divini Minister, VDM. Prosten Pehr kunde: ”Gräs ska jag gifta mig med en änka som har pengar som.” Eller: ”Spö stod regnet i backen som.” Hade regnet gjort så, kunde prosten hälsa oss med ett morrande: ”Också med tanke på att det är väder är detta dock ovanligt uselt.” Professor Gustaf Wingren kunde ibland få till en fungerande replik. Om en av sina egna böcker skrev han att ”den röjer en gnutta begåvning hos författaren”. Det är roligt.
Jan Guillou klagade över sekulariseringen. Den gör att man inte kan skämta bibliskt, det finns inga referensramar som gör ordlek och skämt begripliga. När min moster sa: ”Bort det, säger jag, säger Paulus!” var det lustigt och bibliskt. Skulle jag kunna säga det till en generation som inte läser 1917 års bibelöversättning? ”Bibel 2000 har inte hunnit bli mustig än”, som Peter Bexell en gång fick till det. Den kommer inte att hinna bli det heller om Bibelsällskapet ska komma med en ny översättning. Medge dock att ordglädjen är biblisk om den är eftertänksam och ifrågasättande, dvs demaskerar sådant som ord annars är avsedda att dölja.
Samuel Rubensons avskedsföreläsning när han lämnade professuren i kyrkohistoria i Lund finns att läsa i Svensk Teologisk Kvartalskrift 2/2024, s 131-141. Föreläsningen ”Med det förflutna för ögonen” är i hög grad läsvärd. ”Tänk dig att du sitter i en kanot och paddlar nerför en flod. Det du ser framför dig är det som flutit förbi, det förflutna, det som kommer har du ännu bakom dig, det kan du ännu inte se. Det vi ser är alltid spåren av det förflutna, det som kommer kan vi aldrig se förrän det sätter sina spår och blir förflutet.” Det är samma insikt som den att ”nuet” inte finns – för det som var nu försvann och har blivit ett då, som bäst ett nyss
”Hos aymara pekar man på det som är bakom en när man talar om framtiden, den väntar bakom ryggen, ännu osynlig, och framåt när man talar om det förgångna, det man har för ögonen. På liknande sätt har en del forskare hävdat att de gamla grekerna tänkte sig att vi går baklänges in i framtiden, eftersom det vi er framför oss är det som varit.” Samuel ger referenser, som den ser som tar fram citaten på s 132. Samuel klipper till med ett konstaterande, som blir ett korrektiv:
”Hur mycket vi än planerar är framtiden okänd och vår föreställning om den grundad i vad som hänt och händer. Det är därför inte så dumt att inse att vi har det förflutna för ögonen när vi försöker se in i framtiden. Det kan åtminstone få oss att tänka på vad historia egentligen är, och kanske inte minst, hur tillit och hopp, dagens bristvaror kan odlas.” (aa s 133)
Eulogier är väl vad Samuel ska överösas med för nu har alla som predikar fått material att ge vidare till det lokala gudsfolket. Kanske församlingsprästen då finner anledning att säga något om Jesus, som kommer till oss i en framtid som är en dag närmare nu än i går. Och om Jesus vet vi en hel del. Guds Son är han. Vår Frälsare. I evighet!
Om världen består nästa år har vi förresten ett jubileum att fira. Nicenska trosbekännelsen 1700 år. Varje församlingspräst med självaktning använder nog Nicenum från högmässan 1 s i Advent hela kyrkoåret igenom och ser dessutom till att ordna lite studiearbete om vad Kyrkan bekänner.
Nu avslutar jag dagens slända med latinets ”Vale!”. En användbar avskedsreplik med lite förvirringspotential. Vid min bibliskt sett höga ålder (Ps 90:10) kunde detta bibelord också vara en användbar replik vid ytterdörren, men det kanske just för oss årsrika passar bättre med Hebréerbrevets ord. Jag utslungar ordet och går min väg. Hur känns det? ”Och det som blir gammalt och föråldrat skall snart försvinna.” (Hbr 8:1 som ni vet). Tack för i afton!” funkar alltid. Eller, en variant, ”Tack för visad mat och vänlighet, som gubben sa!”
