Bengt Olof Dike skrev replik på vad jag formulerat i tidningen Barometern/OT och Ölandsbladet. https://www.barometern.se/debatt/dag-sandahls-kyrkokritik-far-ingen-att-vaxa-inifran/ Nu var det Modéus II jag polemiserat mot, så det var väl all anledning att försöka förstå vad som var på G. Jag skrev i all enkelhet en introduktionsreplik i väntan på en sakreplik, men den infördes inte.
Så här skrev jag: ”Jag polemiserade mot biskop Fredrik Modéus, som torgförde en mångomskruten gemenskap i Svenska kyrkan, eftersom regeringen gör en treårig satsning på gemenskap och Svenska kyrkan erbjuder många träffpunkter. Det hette så. Den som går ensam till gudstjänsten går i normalfallet lika ensam hem, det är bara att erkänna. Jag gick inte på snacket med andra ord.
Nu kunde jag tro att Fredrik Modéus gärna skulle vilja svara – för jag ska väl inte uppfatta att biskopen talar genom ombud i ett inlägg i denna värderade tidning den 15 juli?
Dag Sandahl
Medlem i Svenska kyrkan och nästan alltid glad över att debattera kyrkliga frågor. Det är sedan gammalt.”
Nu publicerades inte inlägget, så jag vet inte om Modéus II tar rygg bakom redaktören Dike och att det är Dike som är episkopalt ombud. Vad tror ni? Ska jag vänta något annat svar, ett svar i sak? Jag väntar, medan jag vrider på frågan. Har Modéus II talat ex cathedra och invändningsfritt, felfritt? Ni förstår att jag måste skingra mina funderingar genom att läsa festskriften till Cristina Grenholm. Där har Anders Wejryd skrivit ett festligt inlägg. Teologiskt underskott. Se https://uu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A1829243&dswid=-6090
Festskrifter är som de är. Det akademiska blir akademabelt och detta är ett nedsättande omdöme. Att dr Grenholm är ett under på alla de områden hon beträtt, betvivlar jag. Att hon för Anders Wejryd framstår som genialisk kan jag däremot helt och fullt förstå.
Wejryd beskriver hur Cristina blev kyrkosekreterare. Det är en utnämning han tillskriver sig själv förtjänsten av. Tidigare kyrkosekreterare var nämligen ”främst … den förtroendevalda organisationens ombud” (Wejryd aa, s 198). Jag hajade till – och det är en gammal vana jag har när jag ska försöka förstå vad den läppalätte och vid tangentbordet fingerfärdige Wejryd får ur sig. Var det verkligen så?
Jag kollade CH Martlings memoarer Biskops vederlike (Gaudete Helsingborg 2015). Där beskriver han tillsättningen år 1984. Det gamla Centralrådets funktioner skulle flyttas över till det nya organ som Centralstyrelsen behövde. När kyrka-stat skulle höra ihop, 1982 år kyrkomötesbeslut, och en ny organisation skapas, fick det bli en Svenska kyrkans centralstyrelse. Regeringen var kyrkostyrelse! Martling erbjöds en konsulenttjänst och vägrade. Hans chefstjänst som direktor skulle enligt lag och rätt föras över som en ny chefstjänst, kyrkosekreterare. När Martling hävdade detta var det mot de planerade åtgärderna. Denna lilla kupp hade kanske gått om inte PD Lindeberg, sign Pedel, i Sydsvenska Dagbladet den 18 april 1984 fått ihop en fyrspaltare med rubriken ”Ett justitiemord”. Artikeln inleddes sålunda. ”Är man inom svenska kyrkan på väg att begå ett justitiemord? Krafter är nämligen i rörelse för att förhindra direktor Carl Henrik Martling från att få den nyinrättade tjänsten som kyrkosekreterare, en befattning som han meritmässigt är skyhögt kvalificerad för men som han kyrkopolitiskt inte skulle passa för.”
Pedel fick till det. ”Man börjar förstår att de talar om yrkesförbud. Vi får se om Carl Henrik Martling blir nästa offer.” (Martling aa 2015, s 225)
Sakgranskar man Anders Wejryd blir det mesta häpnadsväckande. Jag nämner nu inte hans epokgörande doktorsavhandling. Att få rapporter ifrån fablernas värld har jag inget emot, inte när jag firat 8 s e Trefaldighet, gamla ”Falska profeters söndag” Kyrkosekreterarna som följde efter Martling var inte heller dessa de förtroendevaldas ombud. De skulle vara teologer med docentkompetens som Gösta Wrede, Ragnar Persenius (nåja!) och Carl Axel Aurelius. Jag ogillar att deras insatser ska skrivas ner av Wejryd i det syfte han har; lyfta Cristina Grenholm. Men den läppalätte ger information om det kyrkliga arbetet på riksplan, som ni kan behöva känna till. Det har inte sagts tydligt tidigare: ”kompetenta medarbetare kom att anställas, som inte alltid hade just kyrklig kompetens.” (Wejryd, aa s 198). Så var det sagt också! Fast i efterhand förstås…
Wejryd räknar på en dryg halvsida upp Cristina Grenholms förtjänster. Till dem hör att hon under närmare tio år var redaktör för Svensk Kyrkotidning, Svenska kyrkans dåvarande Pravda, men hon hade hon inte ”som många hoppats” blivit biskop och då var det ”viktigt att på annat sätt ta vara på hennes gåvor, förmågor och erfarenheter inom Svenska kyrkan.” (Wejryd aa s 199) Detta är en ädel målsättning som nog främst gäller en mycket liten vänkrets, inte andra. Svenska kyrkan lider nu av den förda politiken att värna inkompetens. Men Cristina började som kyrkosekreterare med omfattande uppgifter.
Wejryd hade nämligen kommit fram till att ”teologi är inte experternas ensak”. Den kritiske läsaren kommer på sig själv med att i hjärnvindlingarna försöka hitta någon som hävdat just detta, men misslyckas – trots nedlagd möda. Välan. Wejryd fortsätter: ”Teologi är reflektion över Gud och livet. Sådan reflektion bedrivs av många – och ofta med större engagemang och existentiellt djup av dem som själva upplever brottningen som verkligt personlig, vilket inte alltid den erfarna, och ibland lite blaserade, teologen och prästen gör.” Här ville man nog gärna höra Wejryd berätta mera och ge namn på vilka han avser. Wejryd stampar av för sin makalösa upptäckt: ”Att få en kyrkosekreterare som på allvar ville hedra denna verklighet, som är en av grunderna för Svenska kyrkans självförståelse, var av stor vikt.” (Wejryd aa, s 199) Vill vi inte att Wejryd ska ge namn på de lite blaserade och lägga ut texten om självförståelsen?
Wejryd får till det igen. Som ärkebiskop var det betydelsefullt att få samarbeta med Cristina Grenholm. ”Våra teologiska grundsyner och personliga engagemang för Svenska kyrkan och samhället drog oftast åt samma håll – och när de inte gjorde det, fick vi viktiga samtal, där jag uppfattade att vi båda lärde av varandra.” (Wejryd aa, s 200). Jojo.
Wejryd vore inte den läppalätte och fingerfärdige om han inte kunde få ur sig ett finalt crescendo:
”Det var fördelaktigt för Svenska kyrkan att Cristina Grenholm blev kyrkosekreterare. Genom hennes arbete har det teologiska underskottet delvis kunnat hållas tillbaka. Kyrkokansliet har på senare år rekryterat flera teologer som vill betjäna Svenska kyrkan hela arbete.” (Wejryd aa, s 200). Här skulle nog många av oss vilja höra mer om hur det var och hur fint det blivit och hur han definierar det teologiska underskott som hållits tillbaka. Svensk Pastoraltidskrift?
Wejryd ser dock teologin som ”hotad i en rörelse som också blivit stor organisation.” … Teologi blir något som får stryka på foten, om organisationen får sin egen identitet främst som stor riksorganisation.” (Wejryd aa, s 200) Är då – undrar den samfällda kyrkliga förnyelsen– detta det aktuella läget i Modehuset i Uppsala? Vem kan ge oss oroliga besked? Och hur är det då med teologin i den Romersk-Katolska kyrkan, tro?
Tro inte annat än att jag med sällspord entuisiasm läser festskrifter. De är verkligen icke sällan just festliga.