Obehag var nog vad jag kände när jag såg 30 sekunder från Svenska kyrkan i Kalmar. https://www.svenskakyrkan.se/kalmar Texten, som handlar om att upptäcka sommarkyrkan, är lättfattlig. ”Glimmande metaller.. eller dödskallar? Knäppta händer … eller öppna toaletter. Tända ljus… eller en paus från solen? Oavsett vad du letar efter finns en chans att hitta det i Kalmar stads kyrkor. Välkommen att upptäcka kulturarvet i sommar. Svenska kyrkan.” Ska jag skratta när reklamen för öppna toaletter bildsätts med att dörren till domkyrkan öppnas? Det är knappast roligt ens en gång – fast skulle kunna vara om man är lagd för hedendom. Ska jag vara tacksam att vi fått ett lysande exempel på en Kristuslös kyrka? Kundanpassning är något annat än en Kristus-driven Kyrka. Obehag alltså. Hur kunde det bli så här? Jag fick dock lägga merparten av mina år som präst i Kalmar och vi stod för något annat och betydligt viktigare än det som nu torgförs. Oavsett vad jag letar efter? Och kyrkorna är ”Kalmar stads”, inte ”kyrkorna i Kalmar” ens en gång. Vad nu ”stad” är… Jag ser en självutplånande kyrka. Har kyrkgängarna i Kalmar inget att säga nu? Men vad ska vi göra när kyrkan råkat i rövarhänder?
Är det inte lite bättre om man får in på www.svenskakyrkan.se/kalmar/sommar (jag kan inte länka!) undras.
Då låter det så här: ”Dödskallar, enhörningar eller änglar? Knäppta händer eller öppna toaletter? 1590- eller 1980-tals kyrkor? Kyrkans tystnad eller körens sång? Oavsett vad du letar efter finns chans att hitta det i Kalmar stads kyrkor. Många är öppna och fyllda med konstupplevelser, berättelser om kristen tro, helig stillhet och spännande historia. Med lite tur finns också kaffeservering, toaletter och lekhörna!” Vad är ”helig stillhet” undrar jag. Definiera!. Och vad med ”berättelser om kristen tro”. OM. Det är sådant skolan ägnar sig åt. Kyrkan har ett kerygma, ett rakt besked att lämna. På söndag är det falska profeters söndag. Som kyrkvärden sa efter att ha kungjort rubriken: ”och kyrkoherden predikar”.
Vi kanske ska ta till oss orden ”Fight, fight, fight”, som den storvuxne Trump eldade sina skaror med i Butler, Pennsylvania? ”Kämpa, kämpa, kämpa”. Detta blev i nyhetsförmedlingen översatt med ”Strid, strid, strid!” Då undrar jag över den journalistiska kompetensen. Är detta ett utslag av kompetent agendajournalistik i godhetens tjänst? Då blir jag moloken och går in i känslolivet. Jag känner mig lurad med en tillrättalagd bild och tolkning av skeendet för att hålla mina tankebanor på plats.
Nå, inte för att vi behöver engagera oss i republikanernas konventsbekymmer även om jag undrar över vad Torsdagsdepressionens ledarskribent egentligen menar: Trump såg Guds försyn i att han överlevde. ”Bland andra kan händelsen väcka känslor av att motsatsen kanske hade varit bra, såväl för landet som världen.” Vad menar skribenten för egen del, var det Guds försyn at Trump överlevde? Jag släpper temat – men i största allmänhet: Är inte kampen en urkristen hållning? Jag kollar i den goda boken, den med alla böckerna. Nu kan detta tyckas vara konstigt och jag gör en utvikning på äldre herrars vis: Jan Carlquist hade i en av sina med rätta berömda konfirmandböcker skrivit ett kapitel om Bibeln, ”Mer än en bok”. Han kallades in till pastorerna på Centralrådet, Karl-Manfred Olsson och Ingmar Stoltz och blev utskälld. Bibeln var verkligen inte mer än en bok. Jan lyssnade intresserad och när de två, Bill och Bull, hade slutat sa Jan: ”Det står att Bibeln är mer än en bok. Den är 66 stycken.” Ridå! Och upp med ridån för er som vill förstå vad som hände eller inte hände på Centralrådet för evangelisation och Församlingsarbete. Den kan förstå som vill förstå! Det är lätt hänt att de kyrkliga kanslierna blir ett klickvälde, oförmöget att integrera andra och kompletterande perspektiv. Och Kristuslös. Det måste bli så när Jesus inte längre är Herren. La ni märke till den bestämda formen? Herren!
Kampen sägs det en del om. Ef 6: 10-12, 1 Tm 1:18 och Hbr 10:32-39 är ett litet axplock. Jag kunde tagit till Psaltaren också. Skulle jag trösta mig med beskedet att många bedragare har gått ut i världen eller ska det få anstå till på söndag när jag får höra att Antikrists ande redan nu är i världen? ( 2 Jh v 7-9 och 1 Jh 4:3). Det finns väl egentligen ingen anledning för en kyrkokristen att stå som tyst staffage i Svenska kyrkan? Vad kommer prästerna att säga på söndag när det kommer till andlig klarsyn?
Sommardeckare håller jag högt. Beda venerabilis, A History of the Englich Church and People (Penguin, 19 upplagor när min kom1984) är en kyrkohistoria från England och den håller deckarklass, spännande och underhållande. Beda själv (ca 672-735) har fått ge namn åt en asteroid, Asteroiden 3691 Bede, så stor ses han som i lärda sammanhang. Han var historiker, bibelteolog, poet och vetenskapsman. Jag medger att det var lite gränslöst av mig när jag läste hans hymn för Johannes Döparen, ”Precursor altus luminis, Et praeco Verbi nascitur: Laetare cor firdelium, Lucemque gaudens accipe” och så vidare, men jag blev glad över att Beda och jag har en gemensam bekant i Johannes Döparen. Det är som på ett cocktailparty, där man plötsligt under det artiga småpratet kommer på något gemensamt. Inte märkvärdigare än så, men just så märkvärdigt. Ihop med Beda blir jag glad. Jag har varit på platser han nämner: Iona, Holy Island, Bamburgh – andra att förtiga.
När jag behöver sörja över den teologiska sörjan i samtiden kan jag alltså ansluta mig till medeltidens intellektuella giganter. De hade prövat tron, dvs undersökt om den är sann eller inte. De kunde tala för tron och i lämpliga former uttrycka sin förvåning över korkade hedningar. Dominikanermunken Thomas ab Aquino (ca 1225-1274) hör till dem. Dominikanen Albertus Magnus (ca 1200-1280) förstås, han som kallades ”sandalen” eftersom han alltid gick så skobeklädd och den franciskanermunk vi kunde minnas i veckan, Bonaventura (1221-1274). Medeltidens lärda värld har en särskilt lyster. De lärda häpnade över människor som inte kunde se Verkligheten som den verkligen är. Jag gjorde ett försök att få till Bonaventura på svenska och översättningen är inte alltför fri. Bonaventura liksom Thomas uppfattar alltså hedningar som efterblivna, korkade om ni så vill. Jag valde att i översättningen följa vad vi kan kalla ett mer medicinskt (biologiskt) spår.
”Den som inte fascineras av skapelsens skönhet är blind
Den som inte vaknar vid skapelsens lovsång är döv
Den som inte prisar Gud för allt detta är stum
Den som inte vänder sig till Honom, som åstadkommer allt detta som vi kan ta till oss, är hjärndöd.”
Hållningen är mer utmanande än den där man i samtidens Kalmar öppnar domkyrkans dörr och talar om toaletter, dvs skithus. När vi ställer oss på deras axlar som gått före, ser vi längre – det är då en sak som är säker. Eller med Folke T Olofsson i den reviderade nyutgåvan av hans bok Förspel (Fri Press 2024, s 130): ”Vi som vet vad det handlar om. Vi som är inte döva. Vi som vet.” Bonaventura kunde inte sagt det bättre. Nu är allt lite behagligare och solen flödar över norra Öland.
