Pastor Hartvig Wagner ska ha berömmet. Hans var alternativen: ”En Kristuslös kyrka eller en kyrklös Kristus” beskriver heltäckande dilemmat. Vad är värst? Både är lika illa – och på ett förödande sätt i två versioner.
En Kristuslös kyrka
I en Kristuslös kyrka kan det bli både estetik och etik, Son et Lumière skulle fransmannen säga. ”Ljud och ljus” på ren svenska. Men ärendet? Frågan ”varför” går inte ens att ställa. Den gamla uppenbarelsen har förnedrats till upplevelse. För många räcker det. Gudsnjutande känns bra för själen men leder inte til lärjungaskap (vad finns att lära?), inte heller till efterföljelse. I en Kristuslös kyrka finns ingen att efterfölja. Det behövs inte heller. Vi har ju både estetik och etik.
Skapelsens skönhet är en sådan estetik vi uppskattar. Vi kan hänge oss åt skapelsen i smått och stort. Varje präst med självaktning kan utlägga människors känslor inför naturen med vackra ord. Vår, sommar, höst och vinter ger många möjligheter att låta innerlig. Då blir naturen god, som det proklameras i reklamen för mjölkprodukter. Att naturen är grym ryms inte i konceptet.
Etiken blir i första hand snusförnumstigheter. I en Kristuslös kyrka får etiken hålla sig på allmänningen och säga det som allmänna meningen omfattar samt vara tyst om allt annat. Det är inte så svårt som det verkar. Inte i en Kristuslös kyrka. Ett blött finger i vädret så vet pastorn vart vinden blåser. Det ska alltså inte talas om livets okränkbarhet i ett land där rätten att kränka en annans liv ska skrivas in i grundlagen. I en Kristuslös kyrka behöver vi inte läsa Psaltarens ord om ”dina ögon såg mig innan jag ännu var formad”. Finessen med det Kristuslösa är ju att en sådan kyrka i all mening är herrelös – och då kan vi forma våra gudsbeläten som vi själva vill. ”Kom, låt oss göra gudar till våra avbilder” lyder den perversa hållningen om den kläs i ord.
Att individualismen är en kollektiv och en kollektivt formad storhet kanske ska nämnas. Vi är massa och våra åsikter formas via massmedier. Det finns säkert illvilliga kyrkofäder som skulle tala om ”massa damnationis”, de fördömdas massa och kanske någon skulle få ur sig att ”vägen till helvetet är stensatt med goda föresatser”, men lämmeltåg har aldrig utmärkt sig för kritiska reflektioner, om man säger så. Hoppas bara att inget lämmeldjur blir sårat av denna reflektion, det var aldrig meningen i så fall. ”Blev du ledsen, ber jag verkligen om ursäkt!” som det heter.
En Kristuslös kyrka ställer inga sanningsfrågor, det är givet. Saken gäller något mer återhållet, nämligen vad som passar och vad som inte passar. Kanske ord blir viktiga, somliga ord blir tabu. ”Herre” och ”fader” är inte riktigt gångbara begrepp för att inte ta upp n-ordet och det ska vi sålunda inte göra. ”Lapp på luckan” ska inte moderniseras till ”same på logementet” utan beskriver hur ett litet papper sattes upp på biljettluckan för att meddela att det är utsålt. Men det är inte lätt med språket, allra minst som språket blir laddat och vi inte egentligen kan fatta vem som bestämt detta och varför.
Tidsanda skulle vi inte tala om. Jag tror professor Sven Kjöllerström drev tanken att begreppet var oanvändbart. Där fick väl professor Hegel något att tänka på. För egen del blir jag som vanligt osäker. Finns det inte en tidsanda trots allt? En kommandostruktur som inte är lätt att komma åt, men som har en väldig kraft att styra och ställa och ge böjningsmönster för allt vi inte ska kunna förstå? I en tillvaro där Jesus inte är Herren ska vi inte heller kunna upptäcka vilka de nya herrarna är, de som skaffat sig tolkningsföreträde, dvs de som säger oss hur det är på ett sådant sätt att vi tror att det är just så och anpassar oss efter denna ”vishet”.
En kyrklös Kristus
Frälsaren skulle kunna säga: ”Det är inte första gången jag blivit kyrklös. Tvärtom! Tanken att Kyrkan är min kropp utmanar all anständig andlighet, den som excellerar i att den är just – andlig. När det sakramentala ställs på avskrivning blir jag just kyrklös. Men, som sagt. Jag har varit med förr när folk tyckt att det jag sagt varit outhärdligt (Jh 6:60) och hanterat detta outhärdliga genom att skilja mig från Kyrkan. Jag vet en tysk pastor som visste bättre:
’Om vi vill höra honom säga: Följ mig! då måste vi lyssna på den plats där han själv befinner sig. Jesu Kristi röst talar i kyrkan genom ordet och sakramenten. Förkunnelsen och sakramenten är den plats där Jesus är närvarande. Om du vill höra Jesu kallelse till efterföljd, behöver du ingen personlig uppenbarelse om saken. Lyssna till evangeliet om den korsfäste och den uppståndne Herren! Här är han, densamme som lärjungarna mötte. Ja, här är han redan förklarad, han är segern, den levande. Ingen annan än han själv kan säga: Följ mig.” (Dietrich Bonhoeffer, Efterföljelse. Gummessons, Falköping 1976, s 173).”
Blev ni häpna över att Jesus verkar så väl påläst? Då har ni kanske missat att han verkligen är Herren? Han fattar. Det är vi som inte fattar, inte vill fatta och lämnar honom ensam och ledsen för att vi inte griper tillfället. Nu är frälsningens tid, som det hette förr. Men det är alltså inte första gången Jesus lämnas i sticket och förundras/undrar över situationen. Det måste nog bli så när Svenska kyrkan väljer att se sig som en del av civilsamhället, alltså etablissemang, fiiin, beundrad, rik: ”Jag har vunnit rikedom och saknar ingenting” (Upp 3:17) Det är då Kristus saknar sin Kyrka.
Vad bör göras?
Vad bör göras? Rysk originaltitel: Что делать? är en roman från 1863 av Nikolaj Tjernysjevskij men också en politisk pamflett från 1902 av Vladimir Lenin, om partiorganisation. Det hindrar inte att frågan är helt kyrkligt relevant, inte minst för alla oss som förstår att Svenska kyrkan lever och har levat på övertid i decennier och att förnyelseförsöken kvävts i sin linda. Alla oss? Är och var vi egentligen så många? Den frågan sliter jag med. Men vi var fler än de som öppet hördes tala.
Jag kan för egen del inte komma på något nytt och bättre svar än vad jag menat tidigare. Bygga församling, bygga inifrån. För detta krävs teologie studeranden, sådana som går i lära om Gud hos Gud. Är teologi då något teoretiskt eller något praktiskt? De stora medeltida teologerna skulle nog svara ”både-och” med poängen att det är Gud som styr våra teologiska tankar och allt syftar till att vi ska bli goda, ut boni fiamus. Då blir teologi inte teori utan rätt praktisk; teologin hanteras i bön, meditation, kontemplation. Sådant förser oss religionsvetenskapen inte med. Den blir analysinstrument. Teologi blir inlevelse. Det är alls inte givet att religionsvetare vet så mycket om –Gud, men vet hyfsat mycket om hur det talas om Gud. Detta räcker inte för de kyrkokrtistna och det räcker på intet sätt för att forma en Kyrkans präst.
Ska det byggas församling måste vi tillbaka till det grundläggande och det i sällskap med föregångarna. För varje dag som går är frälsningen en dag närmare (Rm 13:11-14!), men alla dagar som gått – med ett myller av trons människor – är vårt kreativa sammanhang. Kyrkans glädje är i hög grad glädjen över människor, själva Kristusglädjen i praktiken (Jh 3:16). Inte konstigt att Kyrkans struktur är personal. Gud tänker i människor. Ämbetet inte bara är utan bärs av människor till människor och i grund och botten av Kristus själv. Nu fick jag till det – i tanke att de kyrkliga konfliktfrågorna rymmer stora hemligheter och lika stora möjligheter om de tas på allvar. Annars inte.