Soliga somrar åstadkommer understundom en lätt dysterhet i mig. Nåja, inte när jag kan ringa till vänner på västkusten eller ”på Småland” (som det heter på Öland), för norra Öland är hyfsat soligt och själva känslan när detta kan meddelas de i regn huttrande är, tack vare syndafallet, god och uppiggande. Men somrar jag inte minns är de jag ändå minns! De är ingredienser i mitt liv.
Jag minns inte sommaren 1914, men har fattat att det var en varm och skön sommar. Sommaren 1939 var inte dålig den heller. Folk flanerade, satt på uteserveringar, herrar rökte cigarr och drack kanske öl Europa runt medan kvinnor lyckades peta i sig kaffe, kakor och likörer. 1914 sprang barn med tunnband och mordet på ärkehertiginnan och ärkehertigen genom attentatet i Sarajevo den 28 juni ändrade kanske inte denna lekfulla ordning. Precis en månad senare utlöstes det krig som vi kallar första världskriget, det som väl i egentlig mening fortsatte i det andra, akt II av samma drama sensommaren 1939. Kamrat Josef Stalin tänkte efter år 1945 att akt III snart kunde starta och då var det ute med kapitalismen, som tjänat ut i sin historiska roll. Ungefär så. Europa som vi känt det skulle falla samman och folksocialistiska demokratier uppstå. Men inte riktigt. Vi fick ett kallt krig som då och då hettade till. Koreakriget som exempel.
I Sverige hade vi ett flygvapen med tusen plan, en flotta med 184 stridsfartyg och en armé som kunde ställa upp med 800 000 man (man=kvinnor och män) och ett flott marinvapen med jagare, torpedbåtar, ubåtar och allsköns flytetyg. Under min levnad har vi som mest haft 40 armébrigader och 10 KA-brigader, kustartilleribrigader. Jag är högst oklar över om de två svenska brigader det talas om nu finns någon annanstans än på papperet. Någon har väl tänkt, när alla 302:or, alla, skickas till Ukraina. De var ansenligt gamla, men inte ofarliga, det är inget stridsfordon med möjlighet att bära en liten händig kanon eller en kulspruta. Vad är det viktigaste att tänka på när man tänker på ett stridsfordon typ 302? Man ska inte vara där det smäller. Samma råd gäller för alla bomber och granater liksom för atombomber. Man ska inte vara där det smäller. Fråga Trump!
Idag firar vi förstås Tornedalingarnas Dag. Det är givet. Kanske lite oklart varför. När jag var barn visades i Kommunalhuset i Moheda en svartvit film där tyskarna brände i norra Finland och folk och fä flydde till Sverige. Det har präglat min syn på Tornedalen – och tyskar! De som skriver om min tid som Vredens tid kan räkna med mitt intresse och jag säger inte emot. Det finns för mycket beskedlighet hos kristna och ”be” i ”beskedlighet” har föga med bön att göra, som bekant. Går jag i kyrkan får jag sällan instruktioner om vad jag ska göra om kriget kommer. ”Hårda och förunderliga äro människolivets villkor. Lär oss, tidens barn, att bekvämlighet är en fadd lycka. Vägen mörknar.” Så bad Nathan Söderblom (Bönbok utg av Dick Helander, 12 uppl SKDB, Stockholm 1961, s 218) Men jag blir med åren alltmer tveksam till att vi ska be Gud leda oss ”till de mål, du endast känner.” Det sker väl i så fall vår bön förutan?
Bara de som är födda i slutet av augusti 1945 har levat några veckor när världen hade fred. Min levnad har varit idel krigsår, år efter år. Märkligt dock hur lite detta påverkar mig och kanske märkligt att det kommer att påverka mig. En brittisk general försökte skrämma mig med besked att hans militära förråd brandskattats och var negligerbara nu. Som i Sverige då? Jag hade i början av 1990-talet en hyfsat god insikt om hur försvaret var uppbyggt. Nu? Vad tycker ryssen om vårt stöd till Ukraina och vad tänker han göra åt saken? Neutralitet gäller inte – inte alliansfrihet, som syftar till neutralitet, heller. Vad får det för konsekvenser för oss? Nej, defaitism vare mig fjärran, men ofredstecknen ser jag och ser jag, måste väl Gud allsmäktig se dem också? Skotten i Butler, PA, och skotten i Sarajevo?
En sommar i vår tid blir förstås julafton för dem som ser tydliga tecken på att Jesu återkomst närmar sig. Det är sant. Frälsningen är oss nu närmare än när vi kom till tro (Rm 13:11). Aposteln ger några apostoliska råd i sammanhanget, kolla själva. Tecken och tecken, vi har redan fått en uppsättning tecken. Herdarna skyndade iväg för att se tecknet i Betlehem (Lk 2) och vinundret i Kana var det första av en uppsättning tecken. (Jh 2). Evangeliska katoliker bör förhålla sig med betydande reservationer inför den reformerta biblicismen. Den blir så storordig. När kyrkoåret tuggar på, får vi söndag efter söndag nya pusselbitar för att fatta så mycket vi behöver begripa. Och viktigast: allt ju vilar i min Faders händer – också när det går åt fanders! Det sista skrev inte Lina Sandell just så i sv ps 248 – men i sak!
Från den friare kyrkligheten, friare från kyrklighet alltså, ges två besked. Jesu återkomst står för dörren, men det gör folkväckelsen också. Vad ska jag nu tänka? Står vi inför an andlig omvälvning i Sverige och ska miljontals åldringar omvända sig till levande Gud? Ska Gud sätta oss på en stark andlig position och göra ett övernaturligt skifte i Andens värld? Jag läser Världen idag som ni förstår; 14 mars, 4 april och 18 april 2024. Men när pastor Birger Claesson såg krig mot Sverige i början av 1950-talet – var det verkligen bedjare i hela landet som avvärjde kriget och ställde till med väckelse genom ”redskap som Algot Niklasson med flera, och Stalin dog 1953”. (Foglander, Bön avvärjde krig under 1950-talet – dags för nu bönemobilisering. Världen idag 12 mars 2024. Att Claesson beskriver dåförtiden fullt tänkbara scenarier vid ett krig är en sak – Dom över Sverige. Örebro: Evangelii press, 1951. Att varningsrop till bot och omvändelse var och är motiverade, bestrider jag självfallet inte, att hela min livstid varit en nådatid står klart. Vad jag inte får gå ihop är de fornkristnas bön ”Må nåden komma och denna världens förgås” med ansträngningarna att i bön slå vakt om denna värld och stoltsera med de frommas insatser i just detta stycke.
I Ölandsbladet läste jag förstås betraktelsen Vi har alla varit på förklaringsberget. Det berättas om en bilresa i en stilig svart Rover på väg till sommarparadiset Öland när nyheterna förtäljer, att president Kennedy mördats i Dallas. Bortsett från att Rover P6 på 60-talet verkligen var stilig och blev årets bil år 1964, mördades Kennedy den 22 november 1963 – en omständighet som får mig att vilja avmytologisera också beskedet att det åts glass. När den lille sonen kunde konstatera att fru Kennedy nog grät eftersom hon blivit ensam med två små barn förvandlades gossen inför föräldrarna (även om han satt i baksätet och föräldrarna fram…) Pojken kunde reflektera och det var väl ännu ett exempel på att också små grytor har öron? Präster kan ändå få till ett narrativ: Gossen framstod i förklarat ljus. Förklara vad som hände med Jesus kunde dock inte prästen, men några syften anar han. 1. Ge Jesus kraft att fortsätta till Jerusalem utan att tumma på sin övertygelse och 2. Ge några av dem som skulle bli ledare efter Jesus en vink om att Gud var med Jesus och att han var Messias. Betraktelsen döljer inte att Fadern säger att Jesus är hans älskade son, men slutar med frågor att samtala om: ”Vem är Jesus för oss? Har vår förståelse av honom ändrats under livets gång?”
Måste man inte skilja på den förundran alla föräldrar då och då kan drabbas av och den förklaring saken gällde på berget? Förklaringen är det som föregår evangelieläsningen när sammanhanget stympats, alltså Mt 17:1 och Lk 9:28 gjorts obegripligt. Markus (Mk 9:1 ff) ger sammanhanget: Några av dem som står här ska inte möta döden förrän de sett Guds rike komma med makt. Och så hände detta sex dagar senare. Apostlarna hade fått se och – inse. Det är väl värt att förklara och förkunna och mer värt än en vink att Gud var med Jesus? Denna kristologi skulle för övrigt avvisats som heresi om den framförts på 300-talet. Den saken har inte förändrats på 1699 år. Nästa år firar den nicenska trosbekännelsen – om världen består –1700 år. Hur tänkte ni fira detta? Borde inte den nicenska trosbekännelsen söndagligen nötas in i församlingarna med start 1 söndagen i advent? Ögonöppnaren kanske likväl inte är vem Jesus är ”för oss” utan vad Kyrkan bekänner?
Till det kom helgsmål med Modéus I. https://www.svtplay.se/video/Ky2Wq74/helgmalsringning/igar-17-50?video=visa I en förkrigstid på väg att bli krigstid ska det kanske sägas så här naturromantiskt? Annars kunde Modéus I fått ur sig något om bergen, som rymmer järnmalm, som vi kan smida kanoner av –men icke. Bara Sápmi samt berg och dalar. Inte ens ”Jag är lapp och jag har mina renar”. Att det är Kristi förklaring vi firar och att vi bör skilja mellan det skapade och det oskapade ljuset – nej, det var tankar som blåste bort där på fjällvidderna. Min fråga är enkel och enfaldig: Hur kan det bli så här uselt utan omfattande kyrkliga protester? Mycket blir oförklarligt i denna vår tid. Eller inte.
