Jag förstod som vanligt inte finesserna. Modéus I intervjuades i Dagen. https://www.dagen.se/nyheter/2024/07/08/manniskor-har-trott-att-vi-ar-en-mumlande-kyrka/ Kallelsen är en del av honom, får vi veta. Av honom? Inte för honom? Han är rätt gladlynt, blir ännu ett hugnesamt besked. Folkkyrkan är en kristen kyrka, med ett starkt kristet självförtroende, heter det också. Modéus I får till det: ”Svenska kyrkans kyrkostruktur har ibland gjort att människor trott att Svenska kyrkan inte är så noggrann med kristen tro, att vi är en mumlande kyrka.” Men noga taget är det väl inte vad människor ”ibland” har ”trott”, det är väl erfarenheter som det gått att skämta om. Ta sketchen Ringaren med pastor Jansson. Folk skrattade för de kände igen själva unset av sanning. Annars hade det inte varit roligt. Och detta hände sig året 1962! https://www.youtube.com/watch?v=X7LbQmCTT0s
Förresten är detta om mumlande en kyrkoanalys i Den svenska psalmboken också. Sv ps 233:4, som nu är 114 år gammal och från början var en dikt i tidskriften Vår Lösen: ”Där vi än i ångest / höra ovisst mummel nå vårt öra” är väl en god beskrivning av en mumlande kyrka? I denna mening kan vi väl tro vad vi sjunger, eller? Vill Modéus I påstå att Emil Liedgren narrades och att vi sjunger vantro när vi trallar på i denna kamppsalm?
Nu ska vi inte bli upprörda över Modéus I, det är min ständiga maning. Han och lillebrorsan hans måste mötas med förståelse. De är från Jönköping! Det kan de inte hjälpa. Men det tjorvar till sig av ett grundläggande enkelt skäl. Pendeln svänger. Det som var, kanske inte längre är och kan inte förbli. ”Om inte pendeln svänger, är den ingen pendel utan bara en käpp”, som prosten Pehr påpekade. Och på tal om hur ormen ömsar skinn och allt som beskriver tidens flykt och flyktiga opinioner: ”Du längtar till en ordning som inte längre finns De’e så, det brukar kännas när ormen ömsar skinn.” Nu är det en text av Mikael Wiehe jag citerar, och därtill kan jag foga ett gott ord:
”Man kan lura alla någon tid, några all tid, men inte alla all tid.”
Det var en lång upptakt för att berätta om den bok Lunda-forskarna Erik J. Olsson och Catharina Grönqvist Olsson skrivit. Den mjuka staten. Feminiseringen av samhället och dess konsekvenser. (Karneval förlag, Stockholm 2024). Det handlar alltså om den ökande feminiseringen i skola och offentlig sektor. Svenska kyrkan platsar väl in, men det skriver inte författarna mycket om. Jag fattar i alla fall! Konsekvensen fattar jag också: Ett samhälle som inte håller samman, men väl riskerar att falla samman. Där fick jag till det!
Författarna får till det också genom att beskriva sådant de flesta av oss, jämställt fostrade som vi är, knappast vågar nämna. I statistisk mening finns psykologiska skillnader mellan könen. Är kontroversiellt att säga i Sverige, som i internationell jämförelse utgör en ”ovanlig kultur såtillvida att typiskt feminina värderingar och tänkesätt fått extremt stort genomslag hos oss. Ett kännetecken på en sådan feminin kultur är just att likheter snarare än olikheter mellan könen betonas och framhävs.” (aa s 54-55)
Vad med kv*nn*pr*stfr*g*n i detta perspektiv? Kanske skulle jag inte riktigt hålla med om att ”en betydande majoritet av landets präster” är kvinnor. (aa s 40) Inte ännu. Men snart nog. Däremot är feminiseringen av kyrkolivet uppenbar. Är det lika tydligt hur gamla tiders manliga präster såg på kallelsen på ett manligt sätt – ”att leva för att arbeta” – och att feminiseringen rakt av gett oss en annan kultur, där präster ”arbetar för att leva”? (aa s 173) ”Går till jobbet”, som Karl Marx och Friedrich Engels skulle säga. Håll i er nu, för jag tror slutsatsen förklarar en hel del för Svenska kyrkans vidkommande: ”På grund av den feminina instrumentella synen på arbete som därigenom vinner mark har dessutom motivationen och den energi som investeras i arbetet minskat.” (aa s 173 igen och professor Mats Alvesson och överläkaren Stella Cizinsky som medbrottslingar!) Så här får man självfallet inte uttrycka sig och likväl tror jag att det är sant – och en rimlig förklaring till att det blev som det blev.
I praktiken finns det en feminin offentlig sektor och till den hör det kyrkliga och dessutom finns ett maskulint, konkurrensutsatt och prestationsinriktat näringsliv. (aa s 94) Försvaret hörde en gång till detta maskulina. Skolsystemet är så konstruerat att det är till pojkarnas nackel (aa s 147). Om detta hör vi inte kyrkoledningen säga något. Men förhåller det sig också så att ”maskulinitet dominerar i början av en kultur och femininitet i slutet”? (aa s 219 med ett referat av hur filosofen och filologen Benedict Beckeld beskriver västerlandets självförakt). Filosofen Roger Scruton kallar detta ”oikofobi”, dvs ”det upplevda behovet att förklena de vanor, den kultur och de institutioner som kan identifieras som ’våra.” (aa s 219 fortfarande). Skulle kunna gälla den historiskt framvuxna Svenska kyrkan då? Kyriakäfobi?
Författarna värjer sig mot att uppfattas värdera den nuvarande könsdemografiska och kulturella förändringen i Sverige och många andra länder i väst som bra eller dålig. (aa s 226). Konstaterandet att kvinnor och män blir lika arga är intressant, (syndafallet inte könsbestämt, tänkar jag), men ilskan tar sig olika uttryck och kvinnors aggressivitet framställs som indirekt, alltså genom olika typer av social exkludering och utfrysning. (aa s 60, min kursivering). Hur det är i en femininiserad kyrkostruktur skulle kunna undersökas. Vad tror ni? Fnissa inte!
För kvinnor handlar moral om att bry sig om andra. För män är moral att göra vad som är principiellt riktigt. (aa s 66) Det är professor Janet Shibley Hyde som är auktoriteten, hon som forskat ut att kvinnor föredrar ett icke-hierarktikt, inkluderande ledarskap framför ett mer hierarkiskt och orderbaserat. Detta kan med fördel också diskuteras i kyrklig kontext och vår vän professor Hyde har gjort en sammanställning som Riksrevisionen lägger till grund för bedömningen, att kvinnor är mer ångestfyllda än män. (aa s 61)
Inte vet jag vilka slutsatser som kan dras för det kyrkliga och apropå den vår kyrkliga kaffekultur mer än att ”kaffe och bullar gör mig glad”, som Tage Danielsson sjöng. https://www.youtube.com/watch?v=jEJ8PoQRz_8
Slutsatserna drar sig inte själva, men vi kanske skulle börja dra några i vart fall? När sådant sägs som tidigare inte kunnat sägas, öppnas nya möjligheter att förstå. Skulle någon vilja påstå att det blir begripligt varför Kyrkans biskops- och prästämbete är manligt avfärdar jag inte omedelbart ett sådant påstående. Tänk om det verkligen är så – efter Herrens instiftelse?
Det var ett beslut i en statskyrka, i en bestämd epok i vår kultur (vem eller vad bestämde epoken?), i en kyrka med manliga präster och få kvinnor i beslutsposition (fler i gudstjänsterna…), i en kyrka som hölls i strama statliga tyglar (bensinstationer måste byggas, inte nya kyrkor) och de högre kyrkliga utnämningarna höll statsmakten i liksom detta att statsmakten bestämde att de kyrkliga önskningarna om en kvinnlig kyrkotjänst inte skulle genomföras. Bara som ett exempel, Helge!
På inget sätt ser vi i vår tid en jämställd kyrka. Den är i mycket hög grad en kvinnlig domän. Feminiseringen har gett oss ”den mjuka kyrkan” som är – stenhård när det kommer till maktutövning. Jag skule kunna tänka mig att gå så långt som att säga att ett normaltillstånd i Svenska kyrkan är exkludering och utfrysning. Därtill går det rätt enkelt att definiera vilka som tagit sig makten. Själva eliten ser vi medverka i festskriften till Cristina Grenholm, en privatskrift som fått plats i den akademiska utgivningen , Anta Universitatis Upsaliensis, Studies In Religion & Society 23, väl att märka. https://uu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A1829243&dswid=8140 Scrolla igenom, se och inse! Glöm inte heller boken Vigd till tjänst. Mycket som tycktes obegripligt blir nu mycket begripligt när vi ser kortade perspektiv och ideologiskt styrd ovilja att se komplikationer för att förstå. Detta elitistiska gruppbeteende är för mig fullkomligt begripligt. Hur skulle det kunna vara på annat sätt inom rådande ramar? Det är nu pendeln gör sin tjänst genom att fullgöra sin kallelse: svänga.
Sannerligen, det har vårats för kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* och har till och med blivit en helt normal svensk sommar för dem. Det är då vi kan sitta inomhus i regn och blåst och läsa för att förstå hur och varför det går åt helvete. Det måste en kyrkokristen ha pejl på.
