Jag går i barndom, dvs tillbaka till det år jag skulle fylla 1 och förresten fortfarande bodde i Jönköping. Jag kan inte minnas att Morsan satt på sängkanten och läste Svensk Tidskrift för mig, jag tror inte ens att tidskriften fanns hemma hos oss på Bergbackagatan i Bymarken, men andra måste ha läst som vi förstod av boken Bekännare och förnekare. Kan ni stå ut med ett kort men träaktigt/tråkigt referat? Jag tror mig om att kunna göra en samtida poäng nämligen!
Religionen är en psykologisk realitet, menade Björn Sjövall i Svensk Tidskrift 1949, s 527-532. Björns pappa var kapten Yngve Sjövall i Kristianstad, I 6 alltså. ”Norra Skåningarna” i dagligt tal. Och det är lite av infanterifilosofi över Björns insatser, det håller jag före. Han ser ett psykologiskt problem. ”Frågan blir: har religionen en funktion i det mänskliga själslivet, vilket inte störes av logisk kritik?” (aa s 527)
Naturligtvis kan man fråga så, för frågan är i ett på papperet fritt land fri. Men är inte frågan lite inskränkt? Här får jag problem, eftersom jag tror, att religion kan konstruera sig vilken verklighet den än vill. Det kan däremot inte kristen tro, som alls inte är religion utan vilar på en Guds egen uppenbarelse och därför ger väsentlig sakinformation om denna tillvaro och den kommande. Denna sakinformation kan ges både i from av hårdfakta som i poetiska vändningar.
Björn Sjövall vet att vi inte bara lever i en värld av vakenhet och logik utan också i en drömvärld. (aa s 528) Själen har en spontan läkeförmåga. Detta sagt – med lite utvikningar – kommer slutsatsen. ”Det är uppenbart att t.ex kristendomen inte kan bestå inför en logisk granskning.” (aa s 529) Det hindrar inte att kristendomen har möjlighet att verka som symbolterapi. Det räcker inte med en teoretisk kunskap om religionsläran, för den gör inte någon människa religiös. ”Vi måste räkna med olika slag av religiös aktivitet, men alla har ett gemensamt drag och det är försjunkandet i någon symbol. Den religiösa aktiviteten framträder som en kollektiv form i församlingsgudstjänsten och som individuell form i betraktelse, bön och meditation. Vad som kännetecknar allt religiöst liv är det inre livets kultivering.” (aa s 530, kursiv i texten)
Detta kan förstås uppfattas vara en positiv bekännelse till kyrkolivet och gudstjänsten. Björn Sjövall lägger till: ”Mycket av det som uppleves i kyrkan bör begränsas till att ha denna betydelse, om det skall bli en makt i livets tjänst.” Nu finns det folk som vill praktisera det de hört i gudstjänsten. ”I sådana fall har kristendomen ibland visat sig kunna ge upphov till psykiska komplikationer.” En lösning på detta dilemma ”ligger på den linjen, att man i viss utsträckning skall avstå från att intellektualisera det kristna trosinnehållet.” (aa s 532)
Dubbel bokföring sålunda och kristen tro ombildad till gudsnjutande och religion – men inget som har med intellektet att göra. Kan ni nu ha fått perspektiv på varför liturgi och liturgisk förnyelse inte längre hör samman med ett intellektuellt fattbart trosinnehåll utan lever sitt eget liv, just som en dröm och en tillflykt? Men sägs inte mycket i gudstjänsterna om ansvaret i världen, klimateriet och krigen, ”fred, fruntimmer och förgiftning” som det hette, när det begav sig. Men jag la in brasklappen, som ni kanske inte märkte? ”Intellektuellt fattbart”.
Tron som ett drömspel, men inget vi får ta på vardagligt allvar för det kan innebära en skadlig hämning i livsföringen – hur känns det? Ni minns kanske att Werner Aspenström särskilt noterade detta förhållande (Bekännare och förnekare, Bonniers, Stockholm 1949, s 31) Sekularisering är inte bara något som tar bort religionen, den förvandlar kristen tro till religion, förvärldsligar den. Och då är det fritt fram för Karl Marx, som ser kristendomen som ”religionen ”kat he xochän”; Karl använde grekiskan! Jag tror Marx tar fel. Kristendomen är något annat än ”religionen i synnerhet”, som grekiskan ska utläsas (kolla Till kritiken av den hegelska rättsläran. Skrifter i urval. Filosofiska skrifter, Cavefors 1978, s 40). Att Marx finner att det religiösa eländet samtidigt är uttrycket för eländet som det är protesten mot detta verkliga elände, vet vi sedan gammalt. Jag behöver knappast hänvisa till Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin. Inledning, Skrifter i urval. Filosofiska skrifter, Cavefors 1978, s 133) Den illusoriska lyckan måste uppges för ett tillstånd som inte behöver illusionerna. Inga problem med detta för mig. Men då gäller det att slå vakt om själva Uppenbarelsen. Tramsar man här, tar Karl Marx hem alla poängerna. Annars inte.
Nu orkar ni nog inte fler avstamp i mina kulturella barndomsår. Att 1930- och 40-talen borde hanteras mer uppmärksamt tror jag är nödvändigt. Här konstruerades det moderna Sverige som vi känner det. Gå till läggen! Läs, se och förstå!
Samtiden? Efter att ha tagit mig igenom den feta boken om Vigd till tjänst har jag börjat fundera över alla präster som omprövat den dittillsvarande skeptiska hållningen till ämbetsreformen, blivit välanpassade och fått sin anpasslighet väl belönad. De har ju fått fina tjänster och hyfsat betalt. Jag vet att det finns kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* som tycker illa vara och frågar efter argument för åsiktsbytet. Detta åsiktsbyte tror jag numera är bibliskt. Åsiktsbytarna är i eminent mening bibliska. De skickar sig som världens barn brukar, klokare än ljusets barn. De vet hur man ska vrida och vända sig. (Lk 16:8) De kan med sina vänner sitta i evighetens hyddor, dvs kyrkorummen. De kan också bli vänligt hälsade på torgen (Mt 23:7) och det känns väl alltid bra. Det lilla problemet utgörs av att evighetens hyddor – liksom torgflanerandet – snabbt ilar förbi. Då återstår befallningen ”lämna in dina räkenskaper” med Herrens rätt påstridiga fråga ”Vad är det jag hör om dig?” (Lk 16:2) Det finns ett bibliskt perspektiv som sätter ljuset på handlingsmönster som kan tyckas vara bibliska men kanske inte riktigt är bibliska på rätt sätt?
Jag är alltså tillbaka i min mycket tarvliga glädje att frågan om ämbetet anmäler sig. Så var det i de ekumeniska dokumenten, BEM t ex: Dop, nattvard, ämbete (1982) utan att saken fick besvära Svenska kyrkan kyrkopolitiskt. Detsamma gällde Borgådeklarationen, som Erik Eckerdal skriver om i Vigd till tjänst (s 287ff). Pedagogiskt markerar han att det officiell namnet är PCS, Porvoo Common Statement. Ärkebiskop Yngve Brilioth intog på sin tid en distanserad hållning till det engelska bruket att bruka förkortningar, meddelas endast på detta sätt. Att det i de ekumeniska dokumenten ges skäl mot diverse missbruk i det kyrkliga, vill jag bara notera. Men missa inte den polemiska spetsen i denna min försynta hållning. Det finns beslut i Svenska kyrkan som fattats i självtillräcklighetens anda i tanke att ekumeniken behöver vi inte bry oss om mer än när det passar oss. Exempel? Ämbetsreformen, det gamla förhållandet att Svenska kyrkan kunde ha odöpta medlemmar (oskicket försvarades mot de ekumeniska invändningarna) och enkönade vigslar. Hur sades det då? ”Vi går före!” Så tänker man storsvenskt i det land som älskar att framträda som humanitär stormakt.
Annars är jag ledsen lokalt. Inte en enda mässa i pastoratet på söndag, 6 söndagen e Tref med temat ”Efterföljelse”. Friluftsgudstjänster! Om dem vet jag ett: En friluftsgudstjänst rymmer en oändlig mängd möjligheter för andakten att gå sin väg för att sedan inte återkomma.
