Jag läste Anna-Karin Wyndhamn https://www.enrakhoger.se/p/en-mall-for-forandring-av-lokalsamhallet? Hon berättar om föräldraansvar i ett lokalt skolhaveri av format.
Sammanfattningen – vad som bör göras och vad som kan göras och hur man gör – har sina poänger också för den som lokalt ser det sönderfallande kyrkolivet. Jag menar ju att Svenska kyrkan är en liten låda och lyfter vi på locket och tittar ner i lådan, ser vi det svenska samhällets mekanismer. Men i det kyrkliga kan mycket bli mer gripbart: dumheter, svagt ledarskap, anpasslighet och ovilja/oförmåga att hantera uppenbara problem:
”De där månaderna lärde mig mycket. Det går att påverka som förälder. Förutsättningen är att söka kontakt med andra, att agera tillsammans, trycka ansvaret uppåt, steg för steg, hålla ihop och hålla i. Vara intensiva och koordinerade. Låt den lägre nivåns underlåtenhet att handla bli nästa nivås ansvar. Dokumentera allt. Rapportera allt. Repetera alla frågor. Kräv diarieföring. Nöt ner systemets skyddsmurar av standardsvar och floskler och härskartekniker. Markera hårt när en allvarlig händelse reduceras till en ”upplevelse”. Backa inte, även när de försöker skrämma och tysta, sök stöd hos varandra. Uthålligheten är det som tvingar fram förändring. Och förändring är i alla fall en början på något nytt.”
Folkes fokalpunkter understryks av Jonas Lindbergs ledare i Torsdagsdepressionen. Egentligen ger sig Jonas på alla pr*st*r, m*nl*g* såväl som kv*nnl*g* och alla kön som kan dölja sig däremellan, de som vigts för att ”få möta människor”. Standardfloskeln hörs vid varje intervju med någon nyvigd. ”Har de inte mött människor tidigare?” undrar vän av ordning och än mer vän av oordning. Den som tydligen gör premiär i branschen att möta människor har inget behov av att veta skillnaden vid altaret. Men Jonas ställer då till det när han i all välmening fingrar på en undervattenstorped (15?). Den skulle ju kunna smälla, så att reformen m/58 springer i luften. Ämbetsfrågan – om den ställs som en sanningsfråga och inte bara en lämplighetsfråga – rymmer sprängkraft. Den gängse metoden att hantera just denna kraft har varit genom tystnad och tillmälen mot dem som lika förbannat inte hållit käft. Det har fungerat. Fram till nu? Är Jonas Lindbergs fingrande på en undervattenstorped i text den sprängsats som för denna sommar och mycket som följer?
Nåja, Torsdagsdepressionen är nere på 17 500 ex så olämplighetens sprängverkan kanske kan begränsas om det vore för ”räckvidden”. Den är 79 000 läsare. Hur många av dem överraskas av påståendet i ledaren att det finns präster som är osäkra eller okunniga i vad en präst sysslar med i gudstjänsten? Alla kan inte vara glada över Jonas Lindbergs tilltag. Allra minst de så kallade plussarna, de som vigt in denna skara ignoranter. Nu skrev jag fint av hänsyn förstås. Men vad händer om de gudstjänstfirande slutar att – i något de tror är kristlig uppförandekod – hålla käften och ställer krav?
Vi ska inte överge Ellen Jakobsson. Att hon avviker från Kyrkans gemensamma tro kan jag se och upptäcka ett stycke god gnosticism i hennes utläggning. Men inte på den punkt Stockholms domkapitel fått för sig. Hon är alls inte ensam i denna sin tro, jag ska inte tjata om Anders Nygren här och nu. Men kanske med Friedrich Heiler?
Elis Erlandsson översatte Heilers bok, som på svenska heter Evangelisk högkyrklighet. Ett budskap till kristenheten, (C. W .K. Gleerups förlag, Lund 1927). Heller är med fint sällskap ute för att komma åt kristliga särmeningar. Ef 1:23. Pleroma, fullheten och inte bara det som är styckevis. Heiler griper till latinet och kyrkofadern Augustinus, Securus iudicat orbis terrarum, vilket betyder ”Sant dömer hela jordkretsen”. Det spelar inte så stor roll om vi kallar detta unanimus consensus patris (kyrkofädernas gemensamma mening), consensio populorum atque gentium (folkens och nationernas) eller quod semper, quod ubique, quo ab omnibus creditum est (det som alltid, överallt och av alla blivit trott) (aa s 24). Detta betyder inte att professor Heiler ger sig över när det handlar om heresier. De uttrycker ”en subjektiv ensidighet och isolering, ett inskränkande och överdrivande av en kristen trossanning, som beror på ett otillfredsställande beaktande av denna särskilda sanning”. (aa s 25) ”Särskild sanning” är väl hopkommet! Så här måste det vara, menar Heiler och kallar till sig S. Paulus, 1 Kor 11:19.
Heresierna ropar själva efter en rättelse eftersom harmoni och jämvikt saknas. Men om saken inte rättas, gäller att den ena ytterligheten slår över i sin motsats. Incidit in Scyllam qui vult vitare Charybdis. ”Den som vill undvika Charybdis, råkar in bland Scyllas klippor.”
Här var det mycken klokskap på en och samma gång, medge det! Heilers poäng, en av många, är att dogmat är en källa till outtömligt liv och skatten bär i lerkärl (2 Kor 4:7) ”Men om vi slå sönder dessa lerkärl för att tilläventyrs omedelbart äga det gudomliga livet, då strömmar detta liv bort från oss, och vi stå där med tomma händer.” (aa s 31) Nicaenum, den nicenska trosbekännelsen, är den dogmatiska formel som denna dag är ”lika ung som den gång, hon sprang fram ur Athanasiani själ”. Men blott den känner makten hos denna dogm, får vilken den blivit älsklingsbönen i liturgien.” Den nutida teologin finner Heiler vara ett ömkligt stammande gent emot denna trosbekännelse anderikedom…” (aa s 31-32)
Att Friedrich Heiler var vän med Nathan Söderblom kanske ska pepåkas, oklart varför dock. Jag menar – varför saken ska pepåkas.
Nu är Almedalen i full gång (det var roligt uttryckt!). Modéus I med entourage är där. I Aktuellt i politiken bevaras frågan ”Behövs Almedalsveckan?”. Isabella Ljungberg, kommunikationschef LO svarar: ”Klart att den inte behövs.” Hon lägger till att den fyller en funktion som mötesplats. Granskningsinstitutet Kläggets grundare Robin Zachary svarar: ”Som den är i dag behövs den inte.” Han förtydligar: ”Nu är den egentligen bara en fest på andra människors pengar, för ett klägg att mingla med varandra. Och det behövs inte.” Nämnde jag att Modéus I med entourage är där? Han ska säkert till bokmässan i Göteborg också. Men var är Antje?
Att det blir allt värre i världen är väl inte särskilt svårt att se? ”Vart skall detta barka vart?” är den goda existentiella frågan. Alltså planterade vi i går en röd vinbärsbuske. Så mycket ”lutheran” är jag.
Till detta kommer en onanerande präst, som under sysselsättningen belyst själva organet med ficklampa. Han blev avkragad på stört. Plus i Göteborg, själva Plussiluskan, är tillfredsställd: ”En präst i Bohuslän dömdes för att ha onanerat inför flera barn samtidigt som han riktade en tänd ficklampa mot sitt kön. Nu har domkapitlet i Göteborgs stift beslutat att avkraga prästen med omedelbar verkan.
–Jag tänker att det visar att vi har ett fungerande sätt att hantera präster och diakoner. Vi är rädda om kyrkans och prästers anseende,” Fungerande sätt med ett psykfall? Fungerande sätt med avståndstagande och institutionellt självberöm? En riktig biskop hade 1. uttryckt bedrövelse och 2. offentligt sagt något om hur uppenbart illa prästrekrytering och prästomsorg går till. Vad säger Frälsaren själv? Har Han någon synpunkt på Plussluskans metod att hantera, ordet föll så, en präst? Det är från Bohusläningen 25/6 jag citerat, men ni behöver inte läsa artikeln, tror jag. Nyheten har, som det heter, nyhetsvärde och återfinns i GP, AB, m fl tidningar…