Om jag fortsätter botanisera i den nykyrkliga titulaturen är det ett ord som återkommer: ”Chef”. Man kan vara verksamhetschef och pastoralchef, kyrkogårdschef förstås – men detta senaste begrepp tänker jag inte gräva ner mig i. (!) Men vad i allsindar är ”pastoralchef”. ”Gån ut i hela världen och bliven pastoralchefer”, sa Jesus aldrig. Han sa inte heller så mycket om chefer. Däremot en del om herdevård.
Det är kanske något fint att få vara pastoralchef? Det hade jag aldrig fått bli, eftersom jag inte tror rätt, dvs tror att ett riksdagsbeslut från år 1958 är gudomligt. Riksdagsbeslutet ska pastoralchefer måsta tro. Ett pastorat kan söka efter en sådan: ”Pastoralchef med intresse av att leda och utveckla. Vill du vara med och inspirera till att pastoratets vision En levande kyrka. Nära livet. Varje dag.” ? Jag tror att den sortens chef inte vore så roligt att ha. Allt som ska vara förnämligare än att vara patrulledare i scouterna tror jag är förkastligt. Det finns liksom för många vicekorpraler, som markerar sin nya värdighet med orden: ”Jag kommer att vara hård men rättvis.” För er som aldrig vänt klack på en kaserngård ligger humorn i detta att vicekorpral var en manskapsgrad, vicekorpralen alltså en kille med ett enda ynkans streck. En sådan kunde åka på kompanistryk. Varför har vi fått en befälsordning i det kyrkliga? Och en befälsordning som inte bottnar i kompetens?
Jag kan citera en kv*nnl*g pr*st som såg tre kyrkoherdar och utbrast: ”Bara i Svenska kyrkan kan sådana som de bli chefer!” Jag sa inte emot. Jag har själv sett mången svag kyrkoherde, en som kommit sig vidare genom välförhållande. Något att säga har en sådan sällan haft, inget vidare mod att stå emot opinioner heller, inga nya insikter att delge oss andra, inför det kyrkliga läget mest en vilsenhet. En kyrkoherdes hållning sammanfattade en av komministrarna så: ”Han säger att om vi gör si så blir folk arga och om vi gör så blir folk också arga, så vad ska vi då göra?” Rätt svar var sannolikt att ingenting gjordes. Kyrkoherdar behöver sällan fatta beslut. De kan vänta ut och se hur besluten fattar sig själva.
Blir det så illa som jag tror, att kyrkoherden och pastoralcheferna/verksamhetscheferna bildar en egen liten grupp och samråder där för att sedan delge underställd personal vad de kommit fram till? Det skiljer sig från hur det var när jag var ung präst och alla präster i stan läste och funderade tillsammans och dessutom hade gemensamma planeringar i kombination med personligt ansvar för ett distrikt. Det fanns en hierarki och kyrkoherden kunde kallas ”Chefen”, men det var med en humoristisk touch för alla visste hur det egentligen var med kyrkoherdens faderliga omsorg om pastoratet och prästerna. Kyrkoherden såg också till att läsa de pastoralteologiska böcker de yngsta prästerna studerade. Han var dock inte så noga med detaljerna och detaljkollningen. Hans regel var enkel: ”Jag kastar de unga prästerna i vattnet och kan de inte simma, hoppar jag i och fiskar upp dem.” Av sådant blev en uppmuntranskultur. Somliga stimuleras och utvecklas i en sådan kultur. Sempre avanti!
Den andra kulturen, den med kyrkoherde och verksamhets/pastoralchefer, blir förstås en kommandostruktur. Inte säkert för att detta är avsikten, men effekten blir denna. I en sådan struktur inväntas besked. I väntan på detta kan undersåtarna vara antingen passiva eller initiativrika på så vis, att de tar en mängd initiativ som innebär att tidbanken kan laddas – men inget egentligt viktigt blir gjort. En oändlig mängd anställda i Svenska kyrkan låtsas arbeta – men arbete i normal mening är det alls inte tal om. De umgås – med varandra och ibland med andra. Den sammanhållande kraften i detta är att de gillar att möta människor. Och ha betalt för det!
Minns ni begreppet ”låganvända kyrkor”? Andelen har ökat, det gjorde den redan i början av 2000-talet. Verksamheten har rationaliserats och det leder till – lägre användning av kyrkor! Låganvända kyrkor är kyrkor med inga eller högst 19 sammankomster med egen verksamhet/år var 30% år 2012. (Regeringens skrivelse 2013/14: 152, s 18 ) Till detta kan man foga en fundering över hur många gudstjänster som på söndagen samlar fler än 20. Jo, i Källa var det kanske 40 i söndags. Men då talar vi i gamla termer om Högby, Källa, Persnäs och Böda. Låt inte låta oss bli lurade! Sedan år 2002 har antalet församlingar och samfälligheter minskat med över 40%. (aa s 15)
Nu måste vi pigga upp oss. Det inte bara prästvigs på ett sätt apostlarna inte kunde tänka sig, det tas emot frimicklare också och en sådan frimicklarpastor ska ses som präst! Det tror jag inte ett ögonblick. Inflödet är fördärvligt för den svenskkyrkliga och folkliga identiteten. Minns att den frikyrklighet som skulle frälsa svenska folket – när nu Svenska kyrkan misslyckats med den uppgiften – är närmast tillintetgjord och PP Waldenström död. Alltså! Till texten i Torsdagsdepressionen!
– Jag tycker inte det känns så dramatiskt, teologiskt och ideologiskt är det inte så stora skillnader. Det finns förstås en bredd i Svenska kyrkan, men det gör det också i Equmeniakyrkan. Det säger Susanne Rodmar, som i helgen togs emot som präst i Uppsala stift under vigningsgudstjänsten i domkyrkan. Hon var fram till dess pastor i Equmeniakyrkan, och var också under tre år ordförande i kyrkostyrelsen. Men att hon nu lämnar sitt gamla sammanhang är inte en markering. – Jag har inga ”hard feelings” gentemot Equmeniakyrkan, säger hon. Det där talet om bredd är en besvärjelse för att undgå sanningsfrågor!
Hur gick denna prästkallelse till? – Jag upptäckte att det fanns prästvakanser i Roslagens västra pastorat, samtidigt som det inte finns så många tjänster som pastor i Equmeniakyrkan i närheten. Då föddes tanken på att bli präst, säger hon. Aha, säger jag.
Hon kontaktade Uppsala stift, som uppmuntrade henne. Att bli präst skulle inte heller kräva någon lång vidareutbildning. – Det är inte så krångligt, säger hon. Nu ser hon fram emot att tjänstgöra som pastorsadjunkt i Gimo pastorat.
Jag längtar efter att möta människor i olika sammanhang, säger hon. Hon ser sin tid i frikyrkosamfundet som ett avslutat kapitel, men hon tror att erfarenheterna från frikyrkan kan påverka hennes prästtjänst. – Nu har jag min lojalitet med Svenska kyrkan. Men jag har en frikyrkokunskap, och vill gärna fortsätta att arbeta ekumeniskt…
https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/equmeniakyrkans-tidigare-ordforande-blir-prast-i-svenska-kyrkan-0
Min bror skulle säga: ”Man samlas där det finns eld, bränsle, gemenskap och mat.” Det hela är alltså, som pastor Rodmar så träffande uttrycker saken, ”rätt enkelt”. Men så enkelt är det ändå inte, som kontraktsprosten Bertil Nordhall påpekade. Han hade gjort resan från Calvin, Zwingli och Waldenström i det reformerta till den goda evangeliska katoliciteten. ”Man måste göra upp med det där!, sa prosten Nordhall.
Om ni frågar mig skulle jag säga att jag inte ser mig stå i någon svenskkyrklig gemenskap med pastor Rodmar. Vi har ingen predikstols- eller altargemenskap, dvs jag undviker vad hon sysslar med vid altaret. Huruvida hon använder predikstolen vet jag inte. Vad är det för nattvard hon celebrerar och på vilken vigning? Prästvigd är hon inte. Jag säger ett: här pågår ett gigantiskt förändringsarbete där svenska folket i Svenska kyrkan ska få det vi undvek att utsättas för av frimicklarna när de höll sig i bönhusen. Nu är de klädda som präster – men inte prästvigda utan lika mycket eller litet pastorer som tidigare. ”Humbug” är ett snällt ord i sammanhanget. Ordet har använts i litterärt sammanhang av Charles Dickens i boken, Pickwickklubben. Där var det mister Blotton som skämde ut sig. Vari bestod den blottonska förbrytelsen? Han hade sagt vad sant var. Alla tog avstånd! Från mister Blotton alltså.