Svensk Pastoraltidskrift har blivit mer slätkammad de senaste åren. Fiiiin. Det kan gå så med de tidigare radikalerna. Slätkammade var inte domprosten Carl Strandberg eller lektorn Erik Petrén, inte heller docenten CH Martling. Alla visste inte att redaktionsmötena i Uppsala understundom blev högljudda skrattfester, när somligt som sades likväl inte var tryckbart. Jag tror att poängen var att den kyrkliga vanmaktens löjliga piruetter inför Makt, Departement och Mediefolk inte minst, skulle hanteras med skratt. Till den verkan skratten hava kan. Biskop Olle Nivenius anförtrodde mig en gång att ”med skratt välter man inga kolonner”. Hade han rätt? Jag är fortfarande, 42 år senare, inte övertygad om den saken. Vi kanske skrattar för lite åt eländet?
Ta titulaturerna till exempel. ”Verksamhetschefer” sökes till Trollhättan. För att bli en sådan ska man vara vigd präst eller diakon – men leda gudstjänster ska man inte. Man ska kanske inte leda något över huvud taget. Bara vara chef?
På min tid hölls jag med en kyrkoherde. Jag var i det längsta adjunkt. Det var att förstå som adjutant till kyrkoherden, eller? Sedan blev jag komminister. Medtjänare alltså. Komministrar hanterades inte som B-präster – i varje fall inte om kyrkoherden var klok. Komministrar skulle vid behov vara vice pastor och var det flera komministrar. var det tjänsteåren som avgjorde vem som blev ”vp”. ”Vid behov” var när kyrkoherden hade semester till exempel. Men övergripande och grundläggande var att prästerna stod samman – vid altaret i den heliga tjänsten och på pastorsexpeditionen. När komministern vidtagit någon åtgärd i folkbokföringshänseende var det på eget ansvar. Samma sak var det i lyckosamma fall när komministern fått för sig att han ville bygga församling.
Ordningen var hierarkisk. Den var mer än en hierarki. Den var en tjänstestruktur till försvar för evangeliet och Kyrkan, dvs vanligt folk. Vi skulle inte utan vidare kunna bli utsatta för vilken bindgalning som helst som fick för sig att härja med församlingen i kraft av sitt ämbete. Då kunde först kyrkoherden, sedan kontraktsprosten, sedan biskopen anropas och i alla lägen kunde domkapitlet gripa in. Det var bättre sörjt för församlingen i Svenska kyrkan än i frikyrkorna där Elmer Gantry-typer lätt kunde få utrymme. Sinclair Lewis skrev boken som sedan blev film (1960). Boken är bättre än filmen, tycker jag. Låna på sockenbiblioteket! Men nu blir hag brydd. Den finns på Myrdalbiblioteket i Varberg och jag har den också. Men sedan? Och Lewis är Nobelpristagare! Gå alltså till sockenbiblioetekt, se enfaldig ut och fråga efter boken så får vi se vad som händer. Den som läser boken förstår enkelt hur lätt det religiösa bedrägeriet kan iscensättas. Jag är korteligen helt enkelt emot Elmer Gantry. Jan Myrdal tänkte likadant om ni undrar. Han tänkte likadant också om ni inte undrar. Det är i lägen som dessa vi blir för den hierarkiska ordningen. Inte för att den är helig, men för att den finns till för att så vakt om det heliga för vår skull!
Vi hålls med ämbeten och tjänster. Här är det numera råddigt och det beror på bristande tankemöda. Prästen har ett läroansvar, ska veta vad bekännelsen säger och varför. Nu påstås utan omsvep och utan darr på manschetten att många präster inte har en aning om detta. Kollfrågan måst vara: Har pastorn Svenska Kyrkans bekännelseskrifter och har pastorn läst dem? Vid biskopsval i Växjö ställde en ung man, Gustaf Bengtsson, frågan till biskopskandidaterna. De skulle räcka upp handen om de hade bekännelseskrifterna och hade läst dem. Frågan var rimlig. Biskopen skulle ju pröva präster utifrån bekännelsen. En majoritet av biskopskandidaterna inklusive han som valdes, hade inte läst. Detta gav mig en högtidlig inblick i de kyrkliga realiteterna, dvs bristen på allvar i sanningsfrågor. Hur kunde man som präst lova att utlägga utan att ha läst den bekännelse som avgjorde utläggningen? De som läst var samtliga disputerade. Det må vara. Jag visste att vi andra läst före prästvigningen därför att vi ville veta vad vi skulle lova. Det är, som man säger, evident att den som tänker så inte är möjlig för högre kyrkliga tjänster. Den som inte läst blir biskop. Han som blev hade några år senare fått tag på ett gammal ex av bekännelseskrifterna. Det hade på sin tid tillhört biskopen Dick Helander, han som blev avsatt eftersom han dömdes för att ha skrivit anonyma brev (en dom jag inte övertygats om var korrekt).
Läroämbetet är prästernas ämbete, inte diakonernas. Här har det sannolikt blivit ett tankefel på grund av Borgåöverenskommelsen. Vi fick plötsligt en anglikansk syn på de lutherska diakonerna för att säga saken enkelt, så enkelt att alla kan förstå att det finns några hakar. Detta ledde till att vi i god ordning plötsligt skulle ha präst- och diakonmöten eftersom båda kategorierna är vigda. Alltså skulle diakoner kunna väljas in i domkapitlet för att där vaka över läran och prästernas läroansvar. Det är så dumt att också kyrkklockorna borde stanna. Entusiastiska diakoner valde in de sina i domkapitlen utan att förstå vad de gjorde och vilka konsekvenserna skulle bli. Mången inkompetent diakon har dömt präster utan att kunna ställa kritiska frågor.
Än bättre blir det förstås när verksamhetschefer ska tillsättas. Då räcker vigning och glada diakoner kan roa sig med att de ska vara chefer för präster! Jag säger ett, ett enda: så fungerar det när prästeriet blivit lönearbete med tidbank och allt som hör till ett lönearbete just. Kyrkas ämbete sekulariseras.
Jag ser i Torsdagsdepressionens annonsutbud att t ex Lima-Transtrands pastorat söker ”en erfaren andlig ledare” med B-körkort som kyrkoherde. Kyrkoherden får sitta i bil för att sköta tjänsten i det vidsträckta pastoratet, så mycket förstår jag. Det är något som skaver här. Få präster är i någon rimlig mening andliga ledare. Finns det någon kyrkoherde i tjänst som är det? Vilka uttryck tar sig då detta?
På min tid brukade andligt ledarskap visa sig när någon skrev sådant som var värt att läsa och var personer folk gärna kunde uppsöka för att samtala med. Om jag med personlig begränsning ska försöka räkna upp de andliga ledarna så var de i Växjö stift från 1950-talet och framöver GA Danell, Olov Hartman, Ingvar Hector, Tor-Hugo Holmström, Gustaf Linder, Nils Nicklason, Bertil Nordhall, Jan Redin och Rudolf Waldén. Men Eva Spångberg hörde också dit. Ingen biskop. Ingen enda verksamhetschef heller! Till det kom en hoper kompetenta församlingspräster, värda att höra.
Ibland, och det beror sannerligen inte på min mångomskrivna helgelse, skulle jag vilja föra fram ett antal av de s k folkkyrkliga prästerna av kameral typ från den tid som var. Kanske inte folkliga och möjligtvis inte kyrkliga heller. Men de var – och kamerala! De var emot oss unga kyrkligt förnyade. Vad hade dessa rätt trista personager haft att säga om de betraktat bilderna från årets vigningar. Ta Västerås stift. Jag tycker att här levereras insikter för dem som vill se. https://www.facebook.com/search/top?q=västerås%20stift Det mer spännande är att tänka sig de kameralas ogillande av vad de skulle kunna se (om det inte varit utdöda förstås) med våra kommentarer till dem: ”Det var detta ni sådde!”
Själv ser jag förvisso en annan kyrka på bilderna. Det är inte så konstigt. Generationsväxling helt enkelt och simpelt. Sådana sker dock på annat sätt när det är bekännelsen som gäller. Då är det inte läge för ”Här kommer Pippi Långström”-prästeri – om man säger så. I stället föryngras Kyrkan. Unga tar vid och släktenas rad räcker varandra handen. Semper idem, alltid densamma. Jag odlar mitt främlingskap. Gott folk: Den nya modellen är betydligt sämre än den gamla eftersom den förlorat samband och sammanhang.
