Jag har varit på studentfirande. Vi sjöng. Det uppträddes proffsigt. Modern var rörd och studentskan lite också. Gamla söndagsskolbarn och konfirmander visade sig nu vara i 50-årsåldern. Jag tyckte sålunda allt var roligt. Snälla människor kom och frågade hur det var. Jag svarade med upprepad framställning av krämpor. Det skulle visa sig vara fel, förstod jag. Folk vill inte ha en saklig medicinsk beskrivning av hälsoläget hos en man 75+. Detta förstår jag dock inte. Varför frågar de då? Jag fick svaret på hemvägen av Kommunledningen. ”De frågar och förväntar sig att du ska svara ’Bara bra’ och så är det färdigsnackat och bra med det.”
Jag känner mer för Hugo och nu är det Hugo i Maria Gripes böcker jag tänker på. Jag har samlingsvolymen där andra boken Hugo och Josefin ingår (Bonnier Carlsen, Stockholm 2003).
Hugo kommer för sent till skolan. Det har han gjort en vecka nu. Han har kommit så sent att skolan stängt för dagen. ”Så förgjordat tidigt”, säger Hugo när han i vart fall hann fram. Han får sitta bredvid Josefin, men reser sig först för att gå runt och hälsa på alla i klassen. Hugo frågar vad de heter och eleverna svarar snällt. Hugo försöker fastställa släktskap. Det tar sin tid. Fröken har blivit lite matt av allt detta och undrar om inte bekantskapandet kan anstå till rasten. Hugo svarar: ”Dä hjälps inte, en får lov te å va belevad. Särskilt när en inte vari mä från början”. (aa s 192) Hugo gör så när han varit borta från skolan en längre tid också (aa s 304).
Nå, Hugo och jag är lite avvikande. Det får vi vara. Om någon alltså frågar mig om de kyrkliga förhållandena i dagens kyrkoliv tänker jag inte säga ”Bara bra!”. Min hållning är den ifrågasättande Hugo-hållningen. Jag säger inte att allt var bättre förr. Det var det inte. Men det är värre nu!
På studentmottagningen talades det om den kyrkliga arbetsplatsen. De talande (jag lyssnade) var överens om att det inte var någon arbetsplats utan, om jag förstår rätt, en arena för personliga ambitioner och sysselsättningar utan målsättningar. Det värsta var inte vad de sa, de talande. Det värsta var att jag tror 1. Att de visste vad de talade om och 2. Att det verkligen förhåller sig så. Men detta, just detta, ska vi inte tala om! Gör vi det, kan vi enkelt klassas som kärlekslösa, klena i tron och därför hopplösa (1 Kor 13:13 kan kollas nu). Men finns det någon som i egentlig mening tror den organisation vi skaffat oss eller försetts med?
En kyrkoherde K var i vårt enkla tjäll, frukosterade ihop med ett par andra präster och förklarade arbetslagsprincipen. Den kom till i DDR för att hålla koll på vad lärarna kunde ställa till med. Kamrat Ulbricht litade inte på den östtyska lärarkåren. Principen med arbetslag togs över till det svenska grundskoleväsendet av Stellan Arvidsson, ordförande i vänskapsförbundet Sverige-DDR och hans partner Britta Stenholm, men arbetslagsprincipen genomfördes fullständigt först i Svenska kyrkan. Effekten blev lätt att se: alla måste gå i takt med de långsammaste och mest håglösa. Idéer måste dräpas på ett tidigt stadium. Teologisk sakkunskap var i sammanhanget irrrelevant. Inget skulle då få ifrågasättas mer än ordentliga och mödosamma arbetsinsatser som fick ta tid, dvs 40 timmar i veckan. 40 timmar är rätt många och till det kunde komma obekväm, oavlönad arbetstid. Detta reglerades kvickt och blev färre arbetstimmar i en större organisation med mer behov av samråd och samordning. Min gamle konfirmationspräst rektor Sven Hultman och hans MPA, Med Personligt Ansvar, var en annan hållning. Allt blev någon annans ansvar. Arbetslaget inväntade order och kom några besked, kunde de alltid ifrågasättas. Svåra beslut kunde skjutas upp på det vanliga sättet, dvs tills besluten fattade sig själva. Ingen fick tänka över den gigantiska neddragningen av kompetens, kvalitet och kvantitet som kyrkolivet hamnade i.
Jag har elaborerat vad kyrkoherde K sa, dvs byggt på. Men jag har inte förstört den underliggande tankestrukturen. Den är förödande för allt kyrkligt andligt liv. I denna struktur har gudstjänsten blivit en av verksamheterna. Högmässa med en myckenhet tingeltangel – men sedan? Är detta något annat än präster på arenan ihop med diakoner. Kyrkans kor som en lätt igenkännlig arena. Synd om musikerna som får sitta på en orgelläktare långt borta. I Nordölands församling presenteras inför söndagens gudstjänst de medverkande: präst, diakon, musiker, vaktmästare och kyrkvärdar samt församlingsvärdinna.
För mig var det en viktig tankeställare att följa arbetslagsprincipen tillbaka till det uppenbara kontrollbehov som fanns i Ulbrichts tyska system. Jag förstår nu konflikten mellan kyrkosystem och församlingsbygge. Kyrkosystem byggs uppifrån för att motsvara byråkratiska önskemål. Församling byggs nerifrån för att skapa en festlig, fullsatt och folklig kyrka. Dessa två principer är som vatten och eld, vatten som kyrkosystemet vill hälla över församlingarna för att hejda brasor. I denna miljö kommer få att orka föra fram nya idéer, men många att ta för sig av de fördelar som kan skapas i systemet. ”Timbank” till exempel. Tid som ackumulerats trots att något egentligt arbete inte utförts och som sedan kan plockas ut som fri tid, dvs tid utan arbete.
Diakonen som har ett eget bolag i samtalsbranschen läste jag något om. Detta hade domkapitlet inte så mycket att säga om. Vi som varit med ett slag vet att den gamla stammens diakonissor inte hade egna bolag. Det räckte inte deras 60-80 arbetstimmarsvecka till.
Torsdagsdepressionen meddelar att en 63-åring och en 23-åring vigts i Göteborgs stift. En
23 år ung präst gällde för att vara den yngste någonsin. Då har man glömt bort Per Frostin, KG Hammar och Martin Lind, prästsöner i Lunds stift som kvickt skulle in i prästeriet. Lätt oklart varför! De fick gå till kungs för att få dispens från – 23-årsgränsen. Per var 22 år och syns på bild, vill man se ett baby-face, så väl bekomme. Per la sig till med en mustasch… Vem gjorde inte det? https://www.europeana.eu/sv/item/412/tr_photo_TMPOL_394
KG och Martin var också 22 år när det begav sig. Prästsöner i Lunds stift är en sak för sig. Men det var nog uppskattat i familjerna. 23-åringar som prästvigts på 1970-talet vimlar det av. Många arbetsår som somliga domkapitel kunde glädje sig åt i prästbristens tider. Men Torsdagsdepressionens förmodan att 23-åringen var yngst ”någonsin” var fel, fel, fel. Tidningen kostar 1495:/år.
63 år gammal? Löjet utmanas. En vigning är något annat än en dekoration. Avhandlingen ska vara klar innan 40-årsdagen annars kan det kvitta, det vet varje akademiker. Hur mång arbetsår bör det bli av studieåren? Minst fem gånger så många? https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/den-yngsta-prasten-att-vigas-i-svenska-kyrkan
Jürgen Moltmann är död. Han hade ”missionsförsamlingarna i Uppsala och Linköping som förebilder för allt vad kyrka heter”. Det var bra att få veta, för då fattar jag varför jag inte kommit att tillhöra Moltmanns beundrarskara och varför den reformerta Antje gör det. https://www.kyrkanstidning.se/teologi/tyske-teologen-jurgen-moltmann-har-avlidit
I Dagens Industri inhämtar jag att tillit är den princip som behöver genomsyra allt, från styrning till strukturer och arbetssätt”. Det tror jag obetingat! Så har det byggts församlingsliv i Svenska kyrkan förr i världen. Hennes bok Tillitsprincipen kanske vi borde läsa som en motskrift i det kyrkliga läget?