Avkristningen drabbar hårt, de svagaste hårdast. Det tror jag några biskopar har sagt, men det var för några eller många decennier sedan och uppfattades mest som tal i egen sak. Nu kan vi se kulturförsämringen med egna ögon och höra den med egna öron. Jag avslöjar inga hemligheter. Vi har gått ifrån den gamla skuldkulturen till den lika gamla, men nu uppfräschade, skamkulturen. Den framställs som betydligt finare än skuldkulturen. Detta är ren lögn! Jag blir alls inte förvånad.
Definitionerna kan återges. Skuldkulturen är den kristna kulturen. Den innefattar kulturell kunskap om försoningens hemlighet, personlig rannsakan, bekännelse av hur det faktiskt (kliniskt!) förhåller sig, fortsatt insikt om eget ansvar (skuld!) och bön om förlåtelse för Jesu Kristi skull. Det sista betyder att Hans försoningsdöd ska komma också mig till godo. Trots allt! Saken är klar sedan länge. Det är därför syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv så käckt proklameras som ett frihetsbrev. De heligas gemenskap är de förlåtna syndarnas gemenskap.
Skamkulturen är gudlöshetens kultur – om nu just ordet ”kultur” ska användas. Den som bryter mot den rådande normen ska skämmas. Det finns personer som på grund av sina misslyckanden, brister och uppenbar svaghet helt enkelt är utanför. På fel sida om historien! Stigmatiserade förstås och alla kloka vet att hålla sig undan. Förr sattes de i stocken utanför kyrkan vid gudstjänsttid. Nu sätts de på löpsedlar och detta tar inte slut ens om de tar sina liv. Skamkulturen är verkligen obarmhärtig. För att hålla denna kultur vid liv måste den förses med nya offer som i varje Molok-kult. Skamkulturen är innovativ. Nu är det flygskam som är inne och de som dikade ut för mer än hundra år sedan (för att få brukbar mark) får också skämmas. Det kan bli ändring på detta eftersom pendeln svänger. Om den inte gjorde det, skulle den inte vara någon pendel…
Om jag nu – dumdristigt, det medges – skulle försöka förstå manlig respektive kvinnlig kultur, vad kan jag då komma fram till? Är den manliga kulturen en skuldkultur och den kvinnliga en skamkultur? Kan ni höra om det är en kvinna eller en man som upprört ropar: ”Du borde skämmas!” –? Handen på hjärtat! Vad hörde ni?
Hieronymus är en av de stora kyrkolärarna. Han skrev ett epitafium över den heliga Paula, men kunde också känna igen ”beskäftiga” (han skriver så!) fruntimmer. Vi kan väl skilja på vad som är vad? Det finns något som syndafallet satt sitt sigill på när det handlar om kvinnlighet lika väl som synden präglats in i den manlighet som blir manschauvinism och mulligt mansgriserii? Det har vi pratat om. Något svårare är det att definiera den urspårade kvinnligheten, men svårigheten till trots att definiera så kan den likväl upptäckas. Värst blir det om vi får en kultur präglad av fördärvad maskulinitet men lika illa om kulturen präglas av fördärvad feminism. Där är vi nu.
Jag kollar programmet Go’ kväll i bilderburken. Nog är det en kvinnokultur som spelas upp och för mig, jämställt fostrad och jämställt fostrande (det har mina döttrar intygat, ni tror väl inte de narras?) är det konstigt, att jämställdheten havererar under så gemytliga former. Kvinnokulturen har jag ju sett i många dess former, men min tanke var att vi skulle bort från det enkönade. Jag vågar mig inte på biologin. Jag lyckades en gång för någon journalist förklara ,att jag inte var misogyn. Jag hade fru, döttrar och en tax som var tik. Det blev livligt då. Jag hade med detta enkla konstaterande uttryckt mig föraktfullt. Bäst undvika biologin. Men kulturen, den är omisskännlig och markerad i det kyrkliga. Det var en tid när KKK gällde för tyska hemmafruar: Kinder, Kirche, Küche (barn, kyrka, kök). Detta skapade i förlängningen en kyrklig kvinnokultur som männen uppenbarligen uppfattade som mindre lockande. De hade inga uppgifter längre. (Jfr Nya Testamentet, där det vimlar av karlar och karlakarlar, men där den främsta av kvinnor har den viktigaste platsen! Utan hennes ”ja” hade det inte bliv it något!) Lägg ämbetsreformen och anställningsivern till detta och kolla sedan den kyrkliga jämställdheten. Jag uppfattar att den kyrkliga kulturen i samtidsformat är en alltmer kvinnlig skamkultur.
För en evangelisk kristen är det dessvärre alls inte svårt att uppfatta lagförkunnelsen, allt vi ska göra och allt vi ska skämmas över. Nå, det behöver inte alltid vara lag med höttande finger. Här är ett exempel från en betraktelse i tidningen Barometern (19/4):
”Och det är där, i våra upplevelser av livet som vi kan växa. Det är genom att vi är med som vi hittar vägarna vidare. Och det gäller inte bara vissa, utan allt levande. Oavsett CV, intressen, religion, status och hälsa. Jag sätter punkt och ber:
Gud vad modiga vi är och behöver vara. Det kan kännas livsfarligt och rädslan riskerar att vi stänger in och stänger ut så att vi blir hårda och kalla mot varandra. Håll våra hjärtan varma, Gud. Amen.”
Till detta psalmen Blott i det öppna, har du en möjlighet. (sv ps 90)
Jojo. Känslor, hjärtlighet och värme är vad vi fastnar för. Vi fick i betraktelsen veta att det kanske handlar om något annat än att förstå. ”Tänk om det enda möjliga för lärjungarna, och för oss, är att följa med. Som att vägen till livet är livet självt. Som att alla orden, hur mycket de än försöker, inte räcker till. Som att det värdefulla finns där, i själva levandet.” Jag bråkar inte, men nog är vi rätt långt ifrån Kyrkans intellektuella tradition, den med universitet och fakulteter, gymnasier och skola för folket. Antagligen, citera mig gärna, gäller ordet också om det kyrkliga, det med it, tidbank och apt (arbetsplatsträff) samt reglerad arbetstid, att vi blivit duktigare men dummare och därtill tappat sambandet bakåt. Tappat bort dem vars fortsättning vi rätteligen skulle vara! Framtidsförhoppningarna från år 1958 har inte förverkligats heller!
Nu är jag alls inte ensam om att se mansproblemet, som märkligt nog inte handlar om män utan om mäns frånvaro. Varför skulle det med de prioriteringar som gjorts inte vara just som det är? Men har inte präster i alla tider uppfattats som något mindre manliga (eller hur saken ska trycks ut)? ”Prosten ska ta först från kaffebordet för han är den finaste kärringen i hela socknen!” Jag kan bara konstatera att ”nåt lurt ä de”.
Eftersom de flesta märkligt nog inte kan läsa Modéus II i Ölandsbladet såg jag samma kria på
https://www.svenskakyrkan.se/vaxjostift Detta kallar jag läsarservice.
Stiftsstyrelsens flygresa till Rom i oktober är för övrigt inställd. Flygskammen slog ut i full blom – med blemmor och allt – och saken var redan på förhand förlorad, när de av Act Svenska kyrkan städslade kyrkliga klimatambassadörerna slog till. Hur blir det nu? Jag frågade en rektor om hur hon (fiktivt fall!) såg på att bevilja tjänstledighet till någon eftersom restiden skulle bli två eller tre dagar längre än vad som behövts vid flygresa. ”Jag skulle aldrig bevilja, för jag skulle behöva ta in än fler vikarier!” Denna komplikation gäller kanske inte om ett stiftets förtroendevalda ska ut och tågluffa på pensionärsbiljetter, men i alla fall. Det ska bli intressant och se vad som fortsatt händer i Växjö stift. Modéus II, tjänstledig i Taizé, menar att det kommit ”en massa positiva saker ur detta”. Det är så det ska sägas, men vi väntar nog på att få en redovisning vad som inryms i begreppet ”massa”.