Ölandsbladet, jag säger bara det. 11 april fick vi veta att ”Biskopen tar tid för fördjupning och skrivande”. 16 april kom en helsida med Modéus II. Han skrev från påsken i Taizé. Det torde vara 50 år sedan min bror firade påsk just där, slog det mig. Vad vill Modéus II skriva till oss? Detta: ”Nu ligger årets påskhelg bakom. För mig var den ovanlig för att jag firade den här.
Men den var vanlig för att jag inte heller i år förstod någonting. Och i det känner jag frid. För ingenting i kristen tro går egentligen att förstå. Det handlar mer om att förhålla sig till det i livet som är mer än ord, väldigare än vetandet och större än förnuftet. Om att vila i mysteriet. Och om att hitta sitt eget sätt att lyssna i tystnaden.”
Visst. Påskhelgen ligger bakom, men påsktiden är vi inne i ett tag till. Är den ”vanlig” i den meningen att jag inte heller i år förstod någonting? Jag frågar mig rannsakande. Men något har jag förstått. Jag har fattat, att det finns folk jag kan lita på som säger att Han har uppstått och lever! Jag har själv förstått att just detta häpnadsväckande påstående är SANT. Det är möjligt att jag känner ”frid” i detta – men jag skulle aldrig få för mig att uttrycka saken så. Snarast känner jag entusiasm, livsmod och – kallelseglädje. I påskveckan kan jag ringa och fråga: ”Har du hört nyheten?” Det vanliga svaret brukar bli: ” Nä. Vad då?” Det är i det läget jag klämmer till: ”Jesus har uppstått!”
Modéus II får nu ur sig: ”Ingenting i kristen tro går egentligen att förstå.” Ingenting? Varför ska jag då vara kristen? Anselm av Canterbury tänkte inte som Modéus II, det kan jag lätt förstå. Credo ut intelligam, skrev han i Proslogion och detta apropå Jes 7:9, Jag tror för att förstå. Jag kan ta lite mer Anselm: ”Neque enim quaero intelligere ut credam, sed credo ut intelligam. Jag försöker inte förstå för att kunna tro utan snarare tror jag för att kunna förstå.” Tron är till sitt väsen sådan, att den försöker förstå. Vi utgör den västerländska intellektuella traditionen, vi och alla bondgubbar, kyrkgummor (med psalmbok försedda) och kunskapssökande tonåringar tiderna igenom.
Kyrkofadern Augustinus manade också: ”Tro så att du kan förstå”, crede ut intelligas. Både Anselm och Augustinus har Jes 7:9 som referens.
Modéus II kan uppfattas ha tryckt ut sig fint, men nog är det lätt fånigt. ”Ingenting i kristen tro går egentligen att förstå.” Men löftet om Anden, Hjälparen som ska hjälpa oss att förstå? Någonting måste väl ändå vara fattbart? Det alternativ Modéus II erbjuder är det terapeutiska, typiskt för MTD-religionen, den Moralistiska Terapeutiska Deismen. Den tycks vänlig och förstående, själva hållningen. Den är egentligen grymt obarmhärtig och mållös när världen visar sig vara i kristen mening just ”värld” med all det ”världens väsende” detta innebär. Och en illvillig världsfurste därtill!
Ta Skärholmen som exempel. Inte bara själv illgärningen, skjutningen på öppen gata, utan den programmatiska oförmågan att förstå själva Ondskan. Nå, jag har läst Pascal Engmans thriller Bestseller (Book Mark, Stockholm 2023) så vad Skärholmen blivit, kunde jag till nöds förstå. Nu störtade Magdalena Andersson och Ulf Kristersson dit. De hade inte mycket mer än emotioner att komma med. Jag såg att det skickats ut pressmeddelande om att Magda skulle vara i Skärholmen. Murvlarna, till verkligt murvleri oförmöga, ställde upp. En riktig murvel hade gett oss informationen att Magda nu publikt skulle utföra en god gärning och på fariseiskt sätt prisas för den. Murvlar var de alltså inte. Reportrar! Sådana som rapporterade vad de där uppe ville att vi här nere skulle förstå: Magda är god. Ulf är god och medkännande också. Men vi är långt ifrån Karl XI, som inkognito tog sig runt i landet. Legend? Det är hållningen jag är ute efter – eller skillnaden i ideal för maktinnehavare. Ni kan gärna läsa på: https://sv.wikisource.org/wiki/50_småhistorier/Gråkappan. Vi är långt ifrån kristen tro, den som hade hindrat denna typ av politisk skärholmsk godhetsuppvisning. Nu misslyckades den när den mördade Micaels syster fanns på plats. Magda kunde uppenbarligen inte hantera hennes sorg och hennes erfarenheter av politiker i möte med sörjande. Sveavägen 68 kunde bara konstatera oförmågan. Hade någon präst gjort det bättre? Svenska kyrkan nämndes alls inte i sammanhanget.
Nå, i denna allvarstid när bomber faller, hur ska vi be? Modéus I: ”Gud, vi vänder oss till dig i sorg och oro över upptrappningen i Mellanöstern. Vi ber om mod hos alla parter att bryta ondskans eskalering av krig och hat. Vi ber om ett fredens ledarskap i mörkret. Gud, i världens orostid ber vi om fred, om eftertanke och visdom. Amen.”
Kunde vi inte hellre be: ”Herre förbarma dig över denna värld så präglad av våld och som vi är en så uppenbar del av. Fräls oss ifrån ondo, det onda i oss, det onda vi gör och det onda som är själva grundhållningen i denna Vredens tid. Herre förbarma dig, Kriste förbarma dig, Herre förbarma dig!” Skulle vi bett om mod att bryta ondskans eskalering när Hitler var igång och Chamberlain var undfallande? Eller är det gamla goda knepet helt enkelt att be Herrens bön: ”fräls oss ifrån ondo” eller ”rädda oss från det onda”? Att jag för egen del är allergisk mot talet om ”fredens ledarskap” förstår ni. Jag är emot denna märkliga tanke på Ledare, ”Der Führer denkt für uns”- filosofin borde ha tagit slut i Berlin år 1945, im schönen Monat Mai.
Vad har vi annars för motmedel mot samtidens uppenbara galenskaper? Jag hörde riksdagsdebatten om könslag. Jag har väl egentligen aldrig tänkt att riksdagen genomgående befolkas av slughuvuden utan mest ska betraktas som ett knapptryckarkompani. Bluffarna var många, reformen gällde bara en liten modernisering å ena sidan, å andra sidan var den storartad och betydelsefull. Kön var en känsla, känner jag mig som man, är jag man. Jag fattar. Ingen låtsades om att reformen var ett steg på vägen till fortsatta framgångar å könslivets område, vilka de nu kan vara. Men visst finns det en agenda. Anrättningen serveras oss portionsvis.
När jag följt debatten knappade jag in SvT-Play och såg https://www.svtplay.se/video/eXYgDan/transkriget/avsnitt-1 Jag såg två avsnitt och kollade också upprördheten när det talas om könsdisforin som en ”kultursjukdom”. RFSU och Amnesty protesterade och anmälde inslaget. Jag fick för mig att detta egentligen är ett understöd till att det verkligen handlar om en kultursjukdom. Men det skulle alltså inte enligt RFSU och Amnesty få sägas? Det är i detta läge jag tror att psalmboksfromheten kommer oss till hjälp.
Unga människor som försöker hantera Livet – vad det är och aningen om att det skulle vara något mer och kanske något annat – kan hitta psalmer som beskriver just detta mänskliga och fatta att det inte bara är mig det är fel på. Det fanns i 1937 års psalmbok också böner i En liten bönbok att ta till vid oro, svårmod, vånda och ångest. Så ensam om det svåra i livet behövde jag inte vara. Många före mig delar min erfarenhet. Sånt är livet! Det vore alls inte fel om någon erfaren själasörjare skulle fundera igenom vad könsdysforin handlar om när den ställs in i den stora Traditionen och därmed hanteras med kristet allvar. Vilka psalmer i den innevarande psalmboken är verktyg för att hantera dessa livserfarenheter – eller är vi avvanda vid psalmer, som tar livet på samma allvar som unga människor gör?
Jag frågar inte det högre kleresiet i ämnet. Då hänvisas jag till att sitta i en egen tyst vrå där jag ska sitta och lyssna. Modéus II gav den anvisningen. Förr i världen hänvisades jag till att bruka Guds ord och bönen. Det var sådant som visade sig fungera också i svåra tider. Vilken psalm blir motmedel om någon fått för sig att han eller hon fötts i fel kropp? Jag fördjupar mig inte i den gnostiska tankevärld, som kan ligga bakom en sådan föreställning. Kristen tro bejakar mig mer radikalt, som bekant. Det kan det högre kleresiet uppenbarligen inte riktigt få ur sig. Inte heller något om synden som grundläggande sjukdom i alla tiders alla kulturer. Det är faktiskt inte konstigt att det blir så dumt som det blir.