Kollega betyder bokstavligen ”den jag läser tillsammans med”. Psaltaren först och främst (tidebönen) men också den som läser böcker ihop med mig. Då måste jag slå ett slag för min studentprästkollega, vi har båda varit det, professor Romano Guardini (1885-1968) och jag (1948-). Han i Berlin och München. Jag mer modest. Jag har dock besökt studentkyrkan i München och sett att Guardini fortfarande hålls högt, dvs att församlingen prålar med hans rykte. Det säger jag ingenting om. Det är precis så det ska vara. Tänk på era lärare!
Nu finns Guardinis bok Böneskola på svenska, Veritas förlag 2024. Jag kan stolt meddela, att detta är en bok som tillför mitt liv något. Man kunde tänka sig att gamla präster inte behöver en böneskola –men det är just och jämt vad de behöver. Och lite mer än en böneskola (med knep och knåp för bättre bedjande!) är denna bok. P Anders Piltz skriver i förordet: Guardini ”ville på ett intellektuellt ansvarigt sätt översätta evangeliet och dess utmaning och tolka tidens tecken på ett språk som samtiden kunde uppfatta som relevant, ut mot vidare och oväntade horisonter.” (aa s 12)
Guardini är själasörjare, som här: ”Ett undermåligt sätt att formulera sig på, i synnerhet på ett pratsjukt, sentimentalt sätt eller med opassande ord, tyder på att det inre livet inte är i ordning: omvänt påverkas vårt inre av de ord som vi uttalar.” (aa s 150) Bönens ord ska vara våra egna, vi som i vår mänsklighet emellanåt ”får en djup förnimmelse av det obegripliga och överväldigande faktum att man finns till.” (aa s 118) Detsamma gäller tingen och människorna vi älskar och har ansvar för: ”Hur djupt förstår vi då inte att ingenting är självklart, att allt befinner sig inom nådens lycksaliga frihet, att vi måste tacka för allt; nej, att vi får tacka för allt.” (aa s 118)
Jag kunde gå igenom Guardinis tal om människovärdet, det skapelsegivna, och det märkliga att Gud håller människan i ära (aa s 112-113) och att detta har med bönen att göra. Samling, medvetande om Guds verklighet – vi är skapade – och sökandet efter Guds ansikte. ”In i denna kärlekens hemlighet riktar sig bönen.” (aa s 52)
Jag kunde ha nämnt att Guardini fick lämna sin lärostol som professor i Berlin år 1939. Han hade skrivit att Jesus blev obegriplig om man inte förstod han judiska miljö. Det hade han förstås rätt i –men då och där var det fel. Boken Böneskola skrev han år 1943, när han var obemärkt präst på landet. Tidsstyrda ställningstaganden har inget med Sanningen att göra. Också sådana dör ”som en stormvind i öcknen bort.” Töcken alltså och tyckmycket. Gällde då, gäller nu och gäller all tid.
Jag tror jag måste räkna denna bok till samlingen av viktiga teologiska böcker i mitt liv. ”Då måste hans inre liv vara torftigt”, svarar ni då. Det skulle jag uppskatta som en rolig replik i sammanhanget och genmäla: ”Ja, men i så fall inte lika torftigt som det var innan jag läste Böneskola.” Tramsa inte. Skaffa boken från Arken i Lund eller Bokus och fattar varför jag inte ville besudla boken och dess författare med mina enkla tankar Om ni kostar på er boken så kan ni ladda ner och läsa nästa bok gratis på nätet. Gratis och gratis – ni har betalat via skattsedeln.
Gustaf Forsell har lagt fyra år av sin livstid på att doktorera och skrivit avhandlingen Blodet och korset. Tankefigurer i kristen nationalsocialism i Sverige 1925-1945. https://www.diva-portal.org/smash/record.jsf?dswid=-3557&pid=diva2%3A1813584&c=2&searchType=SIMPLE&language=sv&query=Gustaf+Forsell&af=%5B%5D&aq=%5B%5B%5D%5D&aq2=%5B%5B%5D%5D&aqe=%5B%5D&noOfRows=50&sortOrder=author_sort_asc&sortOrder2=title_sort_asc&onlyFullText=false&sf=all
Avhandlingen fick jag problem med. Den handlar alltså om tankefigurer i kristen nationalsocialism i Sverige 1925-1945. Med katekesförklaringens ord hajade jag till. Vad är kristen nationalsocialism om inte Deutsche Christen, de tyska kristna nazisterna? Den finns alltså. Fanns dessa i Sverige eller var det kulturförankringen i Tyskland som styrde? Minns prosten Arvid Hellströms rytande till sonen Jan Arvid, som frågade om faderns studier i 30-talets Tyskland: ”Du tror väl inte vi var nazister heller!?”
Många sidor ägnas åt att ordrikt belysa sådant som läsaren utan vidare själv borde fatta genom att läsa om ämnet. Håkan Möller har beskrivit det akademabla eländet bättre än de flesta: ”Det finns alltid en risk med extensiva teoretiska/ metodiska inledningar – den alltför långa och slingriga vägen fram till huvuduppgiften, de ståtliga deklarationerna, en ängsligt prålande name-droppping, är sådant som lätt väcker löje när själva undersökningen visar sig vara av det mer okomplicerade och konventionella slaget.” (Samlaren 2002, s 318)
En avhandlingsförfattare har väl egentligen en flerfaldig uppgift. Formulera en frågeställning, definiera nyckelbegrepp, besvara frågeställningen efter att anskaffat tillräckligt material för den uppgiften, ställa in sitt forskningsresultat i ett akademiskt sammanhang, skriva avhandlingen och med den ta sig uppgiften om hand att leda läsaren. Så ungefär. Författaren kan därefter ha lyckan att se hur forskningsbravaden flyter in i det allmänna kunnandet och att författarens möda och signatur rätt snabbt glöms bort, eftersom alla nu vet hur det egentligen förhöll sig. Sedan kommer ny forskning och nya ifrågasättanden. Det är detta som är vetenskap.
När jag läser Forsells avhandling förses jag med många frågor. Vad betyder egentligen ”kristen nationalsocialism”? I Tyskland var det Deutsche Christen, De Tyska kristna, det har jag fattat och skrivit om. Men i Sverige? Hur ska vi fråga? Är frågan ”Vad i den nazistiska idévärlden var det som attraherade kristna?” Eller ”Vad i kristendomen ledde till nazismen?” Och vidare: ”Vad är det för nationalsocialism vi egentligen talar om?” För att inte göra nästa koppling, som kan gälla både i Tyskland och Sverige: ”Vilka teologiska riktningar visade sig vara bästa grogrunden för nationalsocialism?” Då hoppar jag frågorna om hur det specifikt tyska gav grogrund för ”den tyska fascismen”, som den kallades innan den ännu riktigt var etablerad.
Forsell identifierar nazister i Sverige, någon liberalteolog, någon gammalkyrklig och någon liturgiskt förnyad folkkyrklig. Är någondera egentligen politiskt insiktsfull – eller ens teologiskt klarsynt. Jag skulle vilja veta och det får jag inte. Jag får inte grepp över hur de tänkte än mindre varför, dvs vad de uppfattade var så bra med den tyska fascismen. Var det bolsjevikerna som skrämde? Var det Versaillefreden de var emot och menade att Tyskland efter kriget 1914-1918 förråtts? Var det ett begynnande välstånd och moralisk upprustning efter Weimarrepublikens år (Berlin Babylon) de såg och uppskattade? Var det Autobahn och olympiska spel som beundrades och ”det perfida Albion” som ogillades eller bara oreflekterad tysk kultur, den som gällde i Sverige och skulle imiteras? Säger bara DIN, Deutsche Industrienormen. Minns också Carin i Djupevik som var den första i Ormesberga att sätta upp gardiner. De beundrades och Carin, som varit hembiträde i Berlin, slog bort allt och sa: ”Äsch det är ingening. Bara enklare tysk villastil.” Också det vardagliga inflytandet kan skapa om inte annat så oreflekterad välvilja. Carl Kihlén skulle jag vilja veta mer om, t ex. Han frukatde att politiker skulle ta över i Svenska kyrkan… Räcker detta för att bli kristen nazist?
Jag hade gärna också velat veta mer om vilka hotbilder de nazistiska prästerna såg och då uppfattade att nazismen var bot- och motmedel för. Det hade ökat min förståelse. Pastor Åke Ehrenberg var officer på I 6 och blev sedan generalstabskapten. Han och några andra officerare var nazister. Detta var ett levande minne också när jag år 1967 började gröntjänsten på regementet (då P 6). Jag har berättat tidigare om befälseleven som skulle ställa upp Livkompaniet med skorstenen som riktmärke: ”Mot skorstenen!” (vid köket) och så armlängds avstånd och armbågs lucka ”Gegen den Schornstein!” skrek denna morgon den begåvade befälseleven. Befälen kom rusande, kompaniet fick marschera ut på övningsfältet för utskällning. Det var, fick vi veta, mycket känsligt att på kaserngården kommendera på tyska och att detta var ”streng verboten”, det förstod vi. Tankefigurerna levde vidare? I varje fall som tydlig antibolsjevism. Det är inte heller så konstigt och borde också uppmärksammas, dvs framställas och förklaras. Kunde inte seminariet stöttat Forsell att skriva en bättre avhandling och inte bara en godkänd? För seminariet är också ett kollegium.
