Hur rekryteras till vigningstjänsten? ”Vilka äro de och varifrån komma de?” Vem prövar kallelsen och vad uppfattas om själva kallelsen? Vad gäller den?
Min enkla tanke om normaliteten (det onormala kan också sjukt nog vara normalitet, men det är inte den jag tänker nu!) är denna: Svenska kyrkan är självförsörjande. Med tryggt medvetande om vad saken gäller är det ett litet antal som behöver rekryteras till vigd tjänst i kyrkan. Tjänsten är i första hand en tjänst åt de döpta, gudsfolket på plats. Prästkallelser identifieras, präster vigs och ställs in i den långa raden av tidigare präster, som gjort just vad de nya ska göra: Döpa, förlåta synder, förkunna Ordet, fira mässan, viga och begrava. I allt detta avslöjas vad prästen är: herde och fader för församlingen. En fader håller inte kvar sina barn på barnstadiet utan vill se dem växa och utvecklas i frihet. Det gäller också i det kyrkliga. De växer i ett andligt sammanhang, som formas fysiskt konkret: av kyrkorum och i gemenskap med de (sedan länge) döda och de nu levande för tillsammans är kyrkolivet gestaltad bekännelse.
Det personliga får stor plats. För prästen förstås, som kan tänka: Det är präst jag är, men det är jag som är präst. Verbi Divini Minister, VDM, med MPD, ”med personligt ansvar”. Gud är ju ”Jag är den jag är”, en person och Fadern företräds personligt. Inte bara andligt utan andligt i en person, prästen som representerar Fadern. Detta har docenten Folke T Olofsson utlagt och hans text på Kyrklig dokumentation är en nödvändig precisering bort från kyrkopolitiskt motiverad förvirring/förvillelse.
Koncentrationen på prästens person är både riktig och farlig. Riktig därför att Gud själv viger och sänder präster till församlingens tjänst, som därmed står med i skaran av ”ledare” ni ska tänka på, tån hägoumenån, (Hebr 13:7) Det grekiska ordet beskriver väl saken om man googlar hegemoni: ”Hegemoni (grekiska: ἡγεμονία hegemonia, ledarskap) är den ledande ställning som en person, en organisation eller ett land kan ha, utan att ha fullständig makt.” Utan att ha fullständig makt – där satt den och beskriver väl hur den tro där Jesus Kristus är Herren gestaltas. Prästeriet är ett mäktigt tjänande av folket. Därför kläs tjänaren över med Jesuskläder.
Om nu någon får för sig att ämbetet ger makt och anseende och blir en sådan som gillar att bli hälsad på torgen och gillar att tänka sysslan vara kyrkoherrens blir det illa. Prästens kall är en livsform, inte ett kneg. När prästeriet uppfattas som lönearbete, kan det bara gå Kyrkan och församlingen illa. Lika illa som när prästen ska uppfattas vara kyrkosystemets tjänstehjon. I vällovlig men felaktig ambition har kyrkorådet slutat vara ett råd och blivit en styrelse som inte rekryteras genom att frågan om vilka gåvor Anden sänder med olika människor (Rm 12:3-8, 1 Kor 7:7 och 12:4-11) ställs. Här räknas bara röstresultat vid kyrkovalen och så ska de kyrkopolitiska mandaten fyllas med folk. Vilka äro de och varifrån komma de? Frågan gäller inte bara dem som vill ha ett roligt jobb utan i högsta grad kritiskt dem som gärna vill bestämma…
Frågan om kallelser är väsentlig, frågan om personalförsörjning och rekrytering mindre viktig trots allt. Präster har vi i allt väsentligt också för att de ska vara församlingspräster. Jag ser att kamrat Ulbricht gäller för att vara (betald) ”fredspräst”. Fredspräster och patriotiska präster var i det gamla östblocket regimens lydiga redskap. Det har jag lärt mig av Anne Applebaum i boken Järnridån, Albert Bonniers Förlag, Stockholm 2013, s 348). När stiftsstyrelsen i Växjö ska resa till Rom får den kritik för valet av färdmedel. Det självspelande pianot spelar av sig självt! Nu är det flygskam som ska gälla. Och klimatambassadörerna i stiftet och en klimatpräst i Luleå stift slår till. Det är självklart. De har uppdrag och lönearbete som ger detta utfall. De kan i sina verksamhetsberättelser skriva om sina insatser. Jag finner förhållandet befängt. Jag tror inte jag behöver några ambassadörer för klimatet, jag har ju ju Klimatupplysningen att ty mig till, och jag kan alls inte se något behov av präster vare sig för fred eller klimat. De kan betydligt enklare värna både freden och klimatet bättre genom att stå vid ett altare och fira mässa med riktigt bröd (inte Erstas substitut!) och vin som gläder människans hjärta – vad det är vet alla. Fuska inte! Annars var det dr Ann Heberlein som beskrev själva gärningsfromheten. Riktigt rätt blev det nog inte. Syndakatalogen är frikyrkans reformerta, inte den dåvarande Svenska kyrkans. Men nu har de reformerta flyttat in och då är det skammen som gäller. Vad säger de fromma i gammal mening då? ”Bort det, säger jag, säger Paulus!” Så sa min gudmor. Skulle hon narras? https://www.svd.se/a/3ELqE0/ann-heberlein-ar-det-syndigt-att-flyga-enligt-kyrkan
Jag ska kanske inte undanhålla er hur det blev bakom järnridån: ”I takt med att de [prästerna] avlägsnade sig från kyrkans huvudfåra och blev lättare att nonchalera reducerades också deras värde för regimen som propagandans språkrör. Det övriga prästerskapet tycks ändå ha påverkats av dem och tappat mod och styrka, och de upptog en god del av de kyrkliga prästernas tid och energi.” Applebaum säger lite mer om kollaboratörprästerna: ”Framför allt bidrog ett högröstat och kommunistvänligt prästerskap till den moraliska förvirring som präglade denna tid.” Om heliga män kunde ta emot gåvor och favörer av regimen, varför skulle då andra säga nej? (citatet från Applebaum aa s 348).
Ni tror att jag som vanligt diskuterar ämbetsteologi? Jag tar egentligen upp frågan om Kyrkans identitet och kallelse och frågan om Guds husfolks egentliga uppgifter att ordna tillvaron så gott det går, dvs på söndagen sända och rustade från altare och predikostol (ambo), dvs från gudstjänsten – och tillbedjan i den – till Guds tjänst i världen – och bön för den. För den sakens skull är prästerna viktiga. Annars inte. Men tydligen viktiga likväl, för Herren/herden har instiftat herdeämbetet och Gud själv kallar präster. Frågan som ska ställas handlar om denna gudomliga kallelse som både koncentrerar och vidgar frågan till att handla om herdeuppgiften men också om allt det andra, det Gud skapade oss som personer för att få gjort.
I detta perspektiv kliver Ellen Jakobsson fram i Torsdagsdepressionens digitalitet. https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/prast-utreds-efter-formuleringar-om-marior-och-det-gudomligt-feminina
Domkapitlet (var framgår inte) utreder hennes lära. Det kan rent objektivt bara sluta med konstaterandet att det Jakobsson förkunnar säkert är andligt så det smäller om det, med det är inte kyrkoläran. Domkapitlet skriver det. Jakobssons svar finns att läsa https://vardagsmystiker.blogspot.com/2024/04/kyrkans-tidning.html
Jag förmodar att Ellen Jakobssons egen fråga bara kan få ett enda svar:
Var och hur kan hon uppleva att hon bäst tjänar Gud och människorna? Svaret blir nog inte Svenska kyrkan. Det är på sitt sätt ett rimligt svar. Lika rimligt som om domkapitlet skulle visa sig inkännande och prisa hennes vidsynthet och låta henne vara kvar. Måste inte följdfrågorna vara både vilken biskop som har vigt och vilka biskopar som inte har tagit hand om henne? Naturligtvis har Ellen rätt när hon saknar omsorg om den som blivit anmäld. Man kan nog sakna något som inte finns, det håller jag för troligt. Men biskopar väljs inte längre för att prästerna ska få en soul friend och det där att biskopen är pastor pastorum, herdarnas herde, kan ni också glömma. Varför det? Därför att organisation och principer ersatt det personliga och den storhet som heter Evangelium och evangelieförkunnelsens ämbete. Nu fick jag det sagt. Biskop Anders Nygren hade skrattat och sagt: ”Gnostikers och svärmandars spår, ingen kan säga det bättre än jag sa det redan i kyrkomötet 1958.”
Själva håglösheten påminner om det Ann Applebaum beskriver. Utan prästväckelse blir det ingenting – vad än Wanja Lundby Wedin (s) och Daniel Tisell (c) och deras kamrater på stifts- och pastoratsplan må tänka. Det är rätt kört, det hela. Måste det vara så eller kommer nya och gamla insikter i ljuset från den öppna graven? Frågar åt en kompis.