I Världen idag skrev bibelläraren Johnny Foglander 12 mars att bön avvärjde krig under 1950-talet. https://www.varldenidag.se/opinion/bon-avvarjde-krig-under-1950-talet-dags-for-ny-bonemobilisering/792731
Jag säger inte att Foglander har fel – men ser han rätt? Det är pastor Birger Claessons syn om krigsfall Sverige och många städer ödelagda, ett tema man annars kunde följa i dåvarande krigsmaktens SoldF. Nu blev det inte så. Bedjare i hela landet mobiliserades nämligen. Och väckelse bröt ut. Stalin dog dessutom år 1953.
Har inte Foglander både rätt och fel? ”Om vi inte erkänner Guds ords sanning och försöker leva efter den så kollapsar det andliga skyddet församlingen är tänkt att vara – precis som en byggnad gör om grunden och bärande delar förstörs.” Koptiska kloster och eremitager byggdes kring staden för att värna och skydda den genom munkarnas bön och fasta. De få helgade sig för de många. Detta är rimligtvis uppgiften för en församling också. Staden ska räddas om det finns tio rättfärdiga.
Hur var det då när kamrat Josef Stalin uppfattade att Europa var en mogen frukt som bara väntade på att plockas? Röda armén med WP-stridskrafter skulle sköta själva plockandet. Polackerna skulle in i Danmark, vet vi. Östtyskarna in mot södra Sverige. Det blev inte så, men detta kanske inte den rudimentära väckelse Foglander talar om ska tillskrivas all ära för?
Evangeliet om Vite Krist fördes till Sverige långt dessförinnan och resulterade i att socknarna fick kristna kyrkor landet runt. I dessa kyrkor bads det och firades stabila högmässor (med och utan nattvard) samt bads år, decennier och sekler igenom. I många svenskkyrkliga hem upprätthölls husandakt, Herrens bön bads (den bästa bönen eftersom Herren lärt oss den…) Psaltaren bads och i prästgårdarna kunde kyrkoherdar stämma upp bönen Pro pace ett principe, sv ps 608 i 1937 års psalmbok. Det var den medeltida bönen för freden och överheten. Små söndagsskolgossar uppskattade särskilt vers 2 (från 1614 års svenska mässbok) där vi bad om ”en stilla, rolig levnad alltid föra”. Tittar vi på en karta över kyrkogeografin ser vi kyrkor i de många socknarna och anar att där firades gudstjänst, som fungerade som bönehärdar landet runt. Min poäng är tvåfaldig: dels att peka på de frikyrkligas programmatiska oförståelse för andligt liv utanför deras egna fromma små kretsar, dels att med väl inövad dysterhet undra: hur är det nu? Otrons fråga hur det ska bli, undviker jag att ställa för att min egen klentro inte ska avslöjas.
Eva Brunne har fyllt 70. Hon hyllas på Stockholms stifts hemsida och får berätta. https://www.svenskakyrkan.se/stockholmsstift/nyheter/jag-tyckte-att-kyrkan-var-ganska-trakig
En sak fäste jag mig vid. Eva sa: ”På den tiden tyckte jag att kyrkan var ganska tråkig. Så vi tänkte att det bästa måste vara att ändra den inifrån. I dag är jag glad och stolt över att se en annan kyrka än den jag mötte i min ungdom.” En annan kyrka! Detta är en replik att minnas mest för den som minns min bok som hette just En annan Kyrka, men inte alls minst för oss som tyckte att den kyrkligt förnyade ansatsen i Svenska kyrkan var autentisk, relevant och – rolig. I den kyrka jag mötte när jag var ung, kunde jag röra mig rätt fritt, för det var dock kristen tro på de flesta ställen jag kom till. Också sådana där predikanten kunde avslöja sin bakgrund hos PP Waldenström. I denna inklusiva kyrka drabbades jag av en prästkallelse och den gällde precist att vara präst i Kristi kyrka – gestaltad i Svenska kyrkan.
Nu då? Jag såg uppmaningen att skriva en uppmuntrande kommentar på nätet. Och så läste jag på Facebook Lunds stift, Svenska kyrkan och måste uppmuntra. Skriv mera! Så här hjälps jag att förstå varför jag – ihop med min Frälsare – erfar hemlösheten i Svenska kyrkan. I den utläggning som lagts ut på fejjan från Lunds stift finns Han inte. Så bra att få se och inse:
”Vi föds. Och sedan dör vi. Det är egentligen det enda vi vet. Och det enda vi måste. Däremellan kan det vara kort eller lång tid, jobbigt eller lätt, spännande eller smärtsamt. Oftast är det blandade karameller.
Sjuttio år varar vårt liv,
åttio, om krafterna står bi.
De flyende åren är möda och slit,
snart är allt förbi, och vi är borta.
Vi måste väl andas, kan någon invända. Vi måste väl äta? Nej, vi måste inte äta. Det finns och har funnits många i världen som inte har kunnat äta.
Det finns en lite läskig frihet i tankarna på att det enda vi egentligen vet är att vi skall dö och att det också är det enda som vi måste. Allt annat är val vi gör. Det är också viktigt att komma ihåg att i varje andetag vi drar så väljer vi livet och livet väljer oss.
Jo, förresten – en sak till vet vi. Poeten och biskopen John Donne skrev att ingen människa är en ö. Det vet vi också. Även om vi känner oss ensamma och kanske till och med verkligen är ensamma så är vi det i ett sammanhang med andra människor. Det första vi gör som alldeles nyfödda bebisar är att leta efter någon som ser oss i ögonen. Och sedan letar vi tills vi dör.
Att försöka bli vän med sig själv, med de andra som finns runtomkring och med livet självt. Det vi är mest rädda för i livet är att inte få vara med. Det är också att dö på ett sätt även om hjärtat fortsätter att slå och lungorna drar in luft. Vi lever våra liv i spännigsfältet mellan existensens två giganter- kärleken och döden. Där går vi omkring i urtvättade t-shirts med nostalgiska konserttryck som luktar lite svett och låtsas vara normala, fungerande och vuxna med ständigt skiftande resultat.
Vi letar efter oss själva, de andra och livet självt genom att leka på olika sätt som att måla, sjunga, spela teater eller skriva dikter. Eller bön som vi kanske också kan kalla det.
Och vad som händer sen- efter att vi dött vet vi inte och kan nog inte ens gissa. Så vi måste leka även det. Vi föds. Och sedan dör vi. Däremellan kan vi leka livet tillsammans. Och vi får leka med samma lust som den som vi ibland har modet att ge det lite högtidliga ordet Gud.
Kent Wisti, stiftsadjunkt
Lunds stift”
Jag behöver nog inte explicera än mindre som rättstavningsprogrammet trodde jag skulle explodera. Så här är det. Inte Gud som gör sig känd för oss utan vi, som får modet ”att ge det lite högtidliga ordet Gud.” Jag säger ett, ett enda: Här illustreras skillnaden mellan religion och kristen tro. Jag är inte religiös. Jag är kristen och vet vad jag tror ihop med en samling av den europeiska intelligentsian, den som lärt sig tänka och meditera och grunna av apostlar och kyrkofäder, dvs också med knäppta händer och ibland på knä. Det jag inte ännu förstår är den blindhet inför samtiden som så många kristna tror är klarsyn. Är inte vår tid rätt precist tecknad i Romarbrevet, Rm 1:21-32?
Kan man säga att för Kyrkans ärende – evangeliet – är det hög tid men blir det ”högtidligt” är det något helt annat det blir tal om. Yta utan innehåll. Det passar den gamla människan utomordentligt väl.
Den illavarslande frågan i ett kyrkosystem som radikalt glesat ut sig och där en hoper präster inte sjunger den gamla psalmen om frid är om detta kan bestå. Den åldrade Per-Ola Larsson (han med pavilerna i det gamla folkbokföringssystemet!) nu undrar om vi mot bakgrund att det fattas präster kan hålla på med söndagsgudstjänster ”varje söndag i alla kyrkor”. Någon borde trösta honom att så är det inte. Inte längre. I Larssons värld ska då de präster, kyrkomusiker och vaktmästare som vi då ”får loss” kunna ”ägna sig åt fritidsverksamhet för tonåringar och så slipper vi oroa oss för att de ska rekryteras av de kriminella gängen”. https://www.dagen.se/debatt/2024/03/13/svenska-kyrkans-statistik-borde-leda-till-reformation/
Jag säger inget annat vad jag lärde mig på latinlektionerna på Katedralskolan i Växjö: Sancta simplicitas!
Allt ter sig illavarslande – och stiftets biskop har farit till Taizé…