Torsdagsdepressionen levererar: ”Om en vecka är det den 8 mars. Mycket har hänt på jämställdhetsområdet sedan 1958 då kvinnor tilläts vigas till präster. Sedan fyra år tillbaka är kvinnorna i prästyrket fler än männen och två av tre nyvigda präster de senaste två åren var kvinnor. Betyder det att kvinnokampen som jämställdhetsprojekt är över inom Svenska kyrkan? Nej, inte om man frågar deltagarna vid Forum för prästvigda kvinnors årskonferens som ägde rum nyligen.” https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/kampen-om-teologiska-ledarskapet-aterstar
Jag läser och ser en genomfalsk problembild, schabloniserad, tillrättalagd, galen. Och fusk med definitioner. Jag har påpekat saken tidigare. I andra frågor blir bilden mer sammansatt efter att först ha varit förenklad. I den för Svenska kyrkan avgörande frågan har det blivit tvärtom. Större enkelhet och mer kvalificerad dumhet.
Cecilia Wadstein tycker att det är jättebra att ”prästyrket nu blir mer som ett omsorgsyrke”. Hon är dock irriterad på dem som säger så. Nå då så.
Det är samma Wadstein som beskriver hur hon ”under studietiden kunde bli uppsprungen på gatan av ’män med svarta baskrar’ som ville förklara för henne att det där att hon skulle bli präst nog var något hon fått om bakfoten.” Uppsprungen var ordet! Och svarta baskrar! Detta var en annan tid, år 1979: ”Det var en tid då de som inte accepterade kvinnliga präster kunde basunera ut det på gator och torg. I en församling där jag ledde gudstjänster brukade män som var motståndare till kvinnor som präster samlas i varandras hem och fira gudstjänster samtidigt som mig, för att fira ’en riktig gudstjänst’.” Att Cecilia Wadstein varit prästutbildare förklarar en del av kritiken mot prästutbildningen, får jag hoppas. I min värld framstår Wadstein som inte riktigt klok.
Temat Att vara kvinna och präst – då, nu och i framtiden var ett panelsamtal som blev ett gruppsamtal för de 40 närvarande. Svenska kyrkan är hyfsat jämställd. – En fråga som behöver bevakas. Ingen av dem i panelen tycker däremot att det är ett problem att kvinnorna utgör en snabbt ökande majoritet inom prästyrket. Rebecka Tudor-Sandahl får till det: ”Det har under lång tid varit 100–0 till männen så nu tänker jag bara ”Gud välsigne Svenska kyrkan.” Frågan handlar snarare om varför det blir färre män. Kan männen inte se på oss kvinnor som ledare? Kvinnorna är inte bara fler inom prästyrket, utan även bland Svenska kyrkans församlingsanställda i stort. I kyrkomötet är också kvinnorna några fler än männen och medlemmarna är i högre utsträckning kvinnor. Kvinnor som är kyrkoherdar har ökat snabbt, men där är männen fortfarande fler.
Annafia Trollbäck satt i panelen: ”Så fort män är präster är de högutbildade experter med spetskompetens. Medan kvinnor som är präster ska ta om hand. Jag önskar att kyrkan själv skulle ta upp detta och säga att det ena inte utesluter det andra.” Kan man säga. Men argumentet 1957/58 var att just detta omhändertagande var reformens syfte. ”Med kv*nnl*g* pr*st*r kommer ett mjukare drag in i själavården.”
Övertygelsen att kvinnor inte borde vara präster har trots allt inte helt försvunnit. Deltagarna vet att berätta. Hade ett sådant försvinnande inte varit överraskande? undrar jag. Cecilia Wadstein: ”Ja, jag kunde nästan från dag ett upptäcka att det fanns män som var emot kvinnor som präster. Då tänker jag att de måste ha ljugit om det för att bli antagna.”
Hur är det då med lurendrejeriet? Det som ska lovas återfinns i Kyrkoordningen 31 kap 2§ p 5: 5. ”Har förklarat sig beredd att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön.”
Det där med förklaring betydde i alla stift utom Göteborgs att ett papper skulle undertecknas. Biskop Lars Eckerdal var helt emot detta. Om jag förstått saken rätt räckte det i Göteborgs stift att en prästkandidat svarade jakande på stiftsjuristens fråga om han förstått. Sedan fanns/finns det olika strategier. En var att följa själasörjarens råd att ljuga. ”Dom har ljugit för dig, du kan ljuga tillbaka för att vinna den fördel Guds rike behöver, nämligen att du blir präst.” Den andra hållningen var att lusläsa bestämmelsen. Jag är beredd att göra tjänst ihop med diakoner (diakonissor). Alltså gör jag tjänst med andra oavsett kön, som saken inte gäller för den delen. Alla uppgifter? Nej, om diakonen hävdar att ”del i vigningstjänsten” betyder nöjet att få vara med och lyssna på bikt, ska prästen vägra. Jag firar gudstjänst med församlingen – och det är väl i högsta grad att tjänstgöra med alla i vidare mening? Förresten handlar alltså inte kontroversfrågan om kön. Den handlar om väldigt mycket annat – men inte om kön. Könsfrågan är i detta sammanhang en politiskt passlig bluff. Frågor på det? Saken skulle vara lika om kyrkomötet beslutat att någon som inte är döpt skulle vigas till präst och tas emot som en sådan. Bara som ett exempel, Helge!
Flera beskriver att de just under sin tid på Skui mött manliga studenter som gett uttryck för övertygelsen om att kvinnor inte borde vara präster. Det sades inte alltid helt öppet, utan mer inlindat i diskussioner i eller utanför klassrummet. Eller efter några glas vin. Vittnesmålen kommer både från kvinnor som gått utbildningen för en tid sedan och från nyvigda. – Det här är ju unga män, så det är som att det uppstår nya små frön som gror, även om motståndet inte finns på det stora organisatoriska planet, säger Rebecka Tudor-Sandahl. ”In vino veritas”, skulle en gammal latinstudent säga om fenomenet.
En deltagare berättar hur viktigt det är för henne att kunna ha en liberal teologi, vara feminist, vara kvinna, vilja bli präst och samtidigt använda en högkyrklig liturgi. ”Det är inte alltid enkelt att ställa sig upp under nattvarden och veta att alla de andra som står upp är personer jag egentligen inte håller med om någonting. Men jag vägrar att låta bara dem få del av all den här rikedomen som vi har i våra kyrkliga traditioner. Vi får knäböja, tända rökelse och korsteckna. Det kommer inte automatiskt med ett paket av kvinnofientliga åsikter.” Samma kvinna säger också att hon tror på dialog och att ”sitta kvar vid bordet” där dessa åsikter uttrycks.
Inte håller med om någonting? Då vet vi att vi inte på någon punkt är överens. Jag ska inte fråga hur dumt det kan bli när en kv*nnl*g pr*st talar ut, det finns inga frågor att ställa för saken är obarmhärtigt avslöjad. Inte håller med om någonting! Nu fick kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* en replik de tacksamt kommer att förvalta. Vi kan ta det hela en gång till: 1. Har en liberal teologi, en sådan som alls inte håller sig med kyrkotanke eller ämbetsmedvetande och finner Jesus främst vara etisk förebild? 2. Vara feminist. Det beskrev sig också Göran Persson som! Så vad betyder det noga taget? 3. Vara kvinna. Jh 2:4? 4. Vilja bli präst. Ingen klok kan vilja detta. Prästkallelse är något man råkar ut för, något Gud vill – och då så… 5. Samtidigt använda en högkyrklig (vad nu det är) liturgi. Utan högkyrklig (vad nu detta är) teologi? Då är det utklädningslådan som gäller, för det är teater som ska gestaltas! Hierurgi som bäst. Hiereus betyder präst. När församlingen firar blir det liturgi – inget mindre. Hierurgi är prästerliga piruetter. Vad ska vi med dem till rent salighetsmässigt?
Till skillnad från oss som försökt reflektera kring ämbetsfrågan i Svenska kyrkan – den som löstes på ett sätt som Biskopsmötets bibelkommission förödande sammanfattade med orden ”så bör det inte gå till” – finns det alltså liberalteologer som i praktiken ger de samtida skälen mot ämbetsreformen must och märg. Det är alls inte konstigt, givet att det är fel beslut riksdagen fattade på våren och försommaren 1958. Det kan enligt min mening inte gärna bli annorlunda om man följer Märta Leijons väg in i frågan. Tant Märta från Lidnäs hade bestämda meningar om sådant hon inte begrep, så mycket är säkert. Fråga en som vet. Fråga mig!
Nu är det rätt onödigt att frammana tant Märta. Samtiden vederlägger ämbetsreformen om det är det av Herren instiftade biskops- och prästämbetet vi talar om. Det är detta ämbete som förts vidare genom alla åroch nu fuskas bort för att ersättas av något som kallas ”våra kyrkliga traditioner”, alltså knäböjande, rökelse och korstecken. Detta får man göra – för sådant kommer inte automatiskt med ett paket av kvinnofientliga åsikter. Tradere som i tradition betyder både ”lämna över” och ”förråda”!
Det är en lust att leva när en fråga konsekvent hanteras som en annan fråga. Det ser dystert ut för Svenska kyrkan. Det våras dock för kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn*a. Det borde de flesta fatta nu.