I går kunde jag fira Morsans tjugonionde födelsedag. Märkligt var detta redan när jag var barn, att jag kunde fira min åttonde födelsedag och hon sin tolfte.
Detta förbryllande faktum kanske format min person på så vis, att det förbryllande fortsätter fascinera mig? Eller så, att jag tidigt förstått att mysterier kan lösas och att just lösningen ligger i mysteriets natur?
Som detta att Svenska kyrkan fått en ny generalsekreterare. De tidigare har jag räknat som mina vänner, vilket inte betyder att jag hållit dem för ofelbara. Camilla Asp är 58 år och har de senaste åren arbetat på MSB, senast som överdirektör. Hon blir nu Svenska kyrkans högsta tjänsteperson och kommer leda arbetet på kyrkokansliet i Uppsala med över 500 anställda i Sverige och utomlands.
Jag ser att det ska heta tjänsteperson. Att svenskans ”man” är kortform för ”människa” går inte längre. Fast – vem har bestämt det? Någon vajsing är det med språk som måste korrigeras. Det roliga att instruktionen för övergångsställe – ”här går man” – blev en figur: Herr Gårman. Så skulle det av genusskäl inte vara, så vi fick en Fru Gårman också. Dumheten är kreativ, må jag säga!
Överdirektören har jobbat på MSB men kom till Myndigheten (stort M i min värld) från skolverket. När Leni Björklund blev försvarsminister kunde jag säga: ”När Leni blev Svenska kyrkans generalsekreterare visste jag mer om Svenska kyrkan än hon och nu när hon blir försvarsminister vet jag mer om försvaret än hon.” Jag tror jag kan säga att detsamma gällde när överdirektören började på MSB och nu i SvK. Camilla Asp uttalar sig och säger det som korrekt ska utsägas: ”Det är med glädje och stor nyfikenhet jag tar mig an jobbet som generalsekreterare. Svenska kyrkan är en viktig samhällsaktör och jag har i mina tidigare roller haft samarbete med kyrkan och sett vilket betydelsefullt arbete som görs”, säger Camilla Asp. Detta är en asp som inte tycks darra.
Ekonomutbildning har hon och handläggare på Utbildningsdepartementet har hon varit samt varit chef för avdelningen krisberedskap och civilt försvar. Det var väl den avdelningen som skulle svara för räddningsinsatsen vid den stora skogsbranden i Västmanland… Wanja Lundby-Wedin är nöjd. ”Hennes personliga koppling till Svenska kyrkan är det bättre att hon svarar på själv. Hon har ingen erfarenhet av att verka i Svenska kyrkan, men det är inget som vi anser står i vägen för att vi väljer henne. Det kommer hon få stöd att växa in i.” En gammal präst kanske skulle velat få besked om vem som döpt henne och vem som var hennes konfirmationspräst samt om hon fortsatte sitt liv som lärjunge (lärjunginna?) någonstans. Återkommer strax till temat. Men Modéus I är nöjd. ”Hon har den kompetens och erfarenhet som vi eftersöker, med kunskap både inom civilsamhället och inom nationell offentlig förvaltning.”
Camilla ger somliga besked i digitala Torsdagsdepressionen:
Vad har du för relation till Svenska kyrkan? ”Professionellt har jag jobbat med civilsamhället och Svenska kyrkan i flera roller. Både nu när man bygger upp det civila försvaret, men också tidigare vid kriser. Vid pandemin, skogsbränder och flyktingströmmar har jag sett hur otroligt viktigt civilsamhället och Svenska kyrkan är.”
Camilla Asp är döpt och konfirmerad i Svenska kyrkan. På det personliga planet har kontakten med kyrkan varit viktig genom livet, säger hon. ”Både i stunder av glädje och sorg. Att gå in i ett kyrkorum är som att gå in i en oas i bruset. Det ger lugn att vara i kyrkan.” Jag tror jag förstår vilken andlighet som präglar Asp. Särskilt ”personlig” verkar den dock inte vara. Men de som rekryterat är förnöjda.
Nå, allt annat än förnöjsamhet hade varit uppseendeväckande eftersom Modéus I, Wanja och Daniel Tisell rekryterat. De vill parkera Svenska kyrkan i civilsamhället och i detta samhälle ska Svenska kyrkan vara en viktig aktör. Att Svenska kyrkan också blir en viktig aktör ur MSB:s perspektiv kan man utgå från – och rekryteringstrion gillar saken. Vad sa POSK:s och FK:s folk i Kyrkostyrelsen? Tog någon upp det något undanglidande om Överdirektörens koppling till Svenska kyrkan som klassades som ”personlig”? Kanske inte. Annars kunde något sagts om vad som hände när allt blev Kyrkans Ungdom och ingenting som den gamla gymnasiströrelsen bidragit med längre finns kvar. Det var i KGF och i studentrörelsen KSF som det kyrkliga folket skulle bildas och ur dessa kadrer skulle folk till den kyrkliga administrationen kunna hämtas – bortsett från det viktiga att de var kristna i vardag och samhälle rakt av. Det fungerar inte alls så. Det stöd en generalsekreterare ska få är stödet att växa in i kyrkobyråkratin och stödet att kunna uppträda efter de kyrkliga koderna. Stödet att växa in i tron kan inte ges på betald tjänstetid, för att säga det enkelt. Ska inte! Men Ordföranden, den store rorsmannen, citerade Konfucius ord om att man på rent papper kan skriva de vackraste skrivtecknen.
Nu lugnar jag mina franska nerver med bokläsning. Bert Måralds bok Läroverken in memoariam (Gidlunds förlag) har jag nämnt tidigare. Där finns ett myller av människor men Mårald benar också upp tanketrådar på ett sätt som stimulerar. Jag förstår det enkla skälet. Han beskriver sådant som varit en del av mitt liv – alltså kulturmiljön. Morsans studiegång till Lyceum för flickor, Karolinska och Medicinska fakulteten vid Lunds universitet avtecknar sig för hon var ju typisk för dem som kom från landet och läst sig fram som privatist, dvs läst hemma tills det blev tid för läroverket. Sven-Erik LIedman från Vittskövle är ett exempel på en ung man som ville bli student på Hermods, dvs läsa studiebrev hemma i stället för att vantrivas med studier, kamrater, lärare och Kristianstad. På så vis kunde han avlägga studentexamen som privatist vid 17 års ålder. Numera är han avdankad professor. ”Nackdelen var, erkänner han, avsaknaden av social träning.” (aa s 257) Jag tror jag förstår. Jag behöver nog inte lägga till att Liedman är prästson. Jag får säga som det sägs på norra Öland: ”En får va gla att man ä som man ä, för hur skulle en anners ha varit?”
Eskil Franck har skrivit en om Den kristna trons identitet. Katedralakademien 2024 (Stockholms domkyrkoförsamling). Eskil tar ett biometriskt grepp. Det gillar jag. Det biometriska handlar som alla som läst kriminalromaner vet om fingeravtryck och jag, som läst många sådana tror att det greppet kan avslöja mer om Skriftens hemligheter än vad många akademabla bibelvetare klarar ut. Det de åstadkommer är inte alltid storslaget trots idogt krystande. Minns Karl Marx ord om den sortens forskare: ”russinskitare”.
Eskil vill redovisa förändringar genom kontextualiserade hållningar. Det kan man göra. Men minst lika intressant borde – också för Eskil – vara att se hur stabil den kristna tron stått trots alla möten. Fingeravtrycket är bestående också om fingrarna växer, handen blir större och mer livserfaret fårad. Som Eskil sammanfattar, gestaltas tron i tanke och handling ”med utgångspunkt i de första kristnas troserfarenhet så som den är dokumenterad i Nya testamentet”. Den ursprungliga identitetesnagivelsen, [fingeravtrycket, det biometriska, DS] är det nödvändigt at ta spjärn emot ”för att säkerställa identitetskopplingen till den ursprungliga troserfarenheten. I varje fall om identitet en ska kallas kristen.” (aa s 45) Jag håller före, att Eskil gjort oss en tjänst genom att föra in det biometriska perspektivet. Vilket är Svenska kyrkans fingeravtryck och hur förhåller sig detta till – Jesus? Eskil uppfattar ”stor frihet” eftersom allting blir tolkande tillämpning. Tja? Eller stor frihet i beroendet av en stor gemenskap?
Tidsutdräkten, dvs att Jesus dröjer, blir ett problem, menar Eskil. När KG Hammar en gång skulle beskriva tiden från början till slutet som en tickande klocka – med poängen att det bara var sekunder kvar (klimateriet ni vet!) – blev 2000 år ingenting. Jesus sa: Se jag kommer på momangen och det är i denna momang vi lever. (Upp 22:20) Tiden är ett ingenting! Det kan vara ett perspektiv att ha med sig, när generalsekreteraren hämtas från Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap för – hur eller hur – bortsett från myndighetsstämpeln är väl skydd och beredskap Kyrkans egentliga uppdrag i kampen om människan? Där hålls vi samman av Anden, om jag fattat rätt. Och, har jag hört, står samman med de heliga i alla tider och med hela den himmelska härskaran. Det är ett samhälle så gott som något.