I dag är det GT-Monday, en kyrklig firningsdag. Den uppstod ur horror vacui, rädslan för tomrummet. Denna rädsla är helt naturlig som vi vet som läst fysik redan i folkskolan. Det går till så att varje tomrum fylls. Och nu var det ett tomrum i fastlagen. Tisdag är Fettisdag. Onsdag Askonsdag – men måndagen? En anglikansk präst kom på: Gin & Tonic Monday. Så löstes problemet!
Nu ska man inte bara sitta och missbruka tonic (även om det finns bättre och sämre märken att välja mellan, en GT-Monday blir det väl någon bättre?). Men kan låta sig underhållas också av självbilderna från Jönköping. Det underhållande är ett budskap till församlingen om 50 år. Består världen? Lokalförsörjningsplaner och kyrkoherdar med arbetslag och sammanträden – är det en livsform som överlevt? Kyrkoherdeperspektiv ska nog misstros som grundhållning. Men en festdag som denna, kan man gott låta sig underhållas för att i heliga fastetider fundera på ett mer rannsakande vis. https://www.svenskakyrkan.se/jonkoping/en-halsning-till-framtiden-fran-350-arsjubilerande-kristine-kyrka
På samma sätt som det är skillnad mellan väder och klimat (vädret kan jag avgöra sekundsnabbt – ”det regnar” – men klimatet låter sig bedömas under en 30-årsperiod) är det med det kyrkliga. Förnimmelser är en sak (de styrs av ideologiskt betingade iakttagelser och önskemål, typ ”männen kommer tillbaka till kyrkolivet”). Vad som verkligen analyseras bortom förnimmelserna är analyser av mentaliteter, trender och – statistik under lång tid. Jag bryr mig inte om att kolla lokalstatistiken för Jönköping, men för Svenska kyrkan är saken klar. Före pandemin (2018) var totalsiffran för kyrkogång 13,2 miljoner, den sjönk under pandemin förstås men 2022 var siffran 9,7 miljoner. Förr i världen var siffran 24 miljoner eller fler och ärkebiskop Werkström varnade ”kyrkomötet” för de låga talen och fick skäll för det. År 2018 samlade huvudgudstjänsterna 5 miljoner och år 2022 var siffran 3,2 miljoner. Vi återhämtade inte kyrkolivet efter pandemin, med andra ord.
Hur hanterar nu idoga kyrkoherdar denna situation? Inte genom att öppet tala om den med det gudstjänstfirande folket, Kyrkan på platsen. Kyrkoherdarna nischar sig i stället in i välgörenheten och gläds över alla som hjälper till att packa och distribuera matkassar till de fattiga och behövande. VÄLGÖRENHET GÖR DE VÄLGÖRANDE VÄL! Läs nu omsorgsfullt denna dubbelbottnade mening. Fundera sedan över vår diakonala fariseism och välviljan på estrad. Det känns gott i estradörernas själ.
I SPT, Svensk Pastoraltidskrift lägger Modéus I ut texten om att återuppfinna den lutherska församlingen. I grunden är detta ett föredrag som stiftsfullmäktige i Ärkestiftet fick avnjuta. Modéus I förklarar varför Svenska kyrkan talar så lite om andlighet. Orsakerna är tre: andligheten uppfattas som salvelsefull frikyrklighet (han är från Jönköping, ni vet), andlighet förknippas med New Age och lutheraner är notoriskt rädda för elitism och gärningslära. Jag inser att det finna en annan svenskkyrklighet är den som Modéus I lever i. Det milda ärke-vanvettet framstår än tydligare när Modéus I berättar hur ”kyrkan bär tron” och ”individen är välkommen att göra sin livsresa” för ”Kyrkan hjälper till”. Herre, du var förr ditt folk nådig. ”Jag är oerhört stolt över vår kyrka, som kan kombinera kristen tydlighet, Jesus-bekännelse och frimodighet med öppenhet och generositet.” Vilka preparat går karln på? Kanske något så enkelt som de drömmar som gör livet uthärdligt för en ärkebiskop? Då tänker sig karln att drömmen är själva verkligheten? Säger han något annat än den vilsne danske folkkyrkoprästen i en film vars titel jag glömt: ”De behøver slet ikke tro, Den Danske Folkekirke tror for dem.”
Modéus I är styrd av det gamla frikyrkokonceptet (han är från Jönköping ni vet…) och vill försvara vad han är mycket väl medveten om. Det finns agnostiker och ateister i våra led. Nåja. Led och led. De finns i förteckningen av tillhöriga, men köar kanske inte utanför kyrkporten på söndagen i väntan på att vaktmästaren ska öppna. På sitt sätt är dessa ateister och agnostiker bärare. ”Ur mitt perspektiv är de förbehållslöst välkomna.” Sen kommer det:
”Rent praktiskt är detta konstruerat så att det i basen är vigningstjänsten, alltså präst, diakon och biskop, som har ansvaret för att bära tron vidare.” Detta är inte bara dumt. Det är ärkedumt! Guds husfolk bär tron vidare. Biskopen har ett särskilt ansvar för att det är den en gång för alla anförtrodda tron som förkunnas av prästerna och tillsammans har präster och biskopar läroansvar. Det har inte kyrkomötet (vad det än hävdar). Vi behöver inte tro majoritetsbeslut där. Det som sägs prövas mot Bibel och bekännelse. Diakonen har inte heller läroansvar. Men i basen är Guds eget folk på plats som har ansvaret att bära tron vidare. Den teologiska sörja Modéus I halkar runt i var den vi kunde avhåna för 50 år sedan, när vi konstaterade att folkkyrkan till sist visade sig vara en prästkyrka eller nu – en vigningstjänstkyrka!
Det är spöklikt att läsa resonemanget så många år senare, men spöket kan fritt gå omkring i kyrkolivet av ett par olika skäl. Det första är väl att vi som skrev dåförtiden var lika fel då som nu även om vi hade och har rätt i analyserna. Det andra är att lekfolket blivit fåtaligt, så fåtaligt att arbetslaget tagit över för att producera ”tron”. Det betyder inte nödvändigtvis att det är den gamla tron som arbetslaget för vidare utan något som utan vidare ska ses som mer konsumenttillvänt. Modéus I ger sig inte, han kan säga ”att vigningstjänsten skapar själva grundförutsättningen för den öppna folkkyrkan”. Dett var vad evangeliet förr uppfattades göra. Är karln spritt språngande galen? Inte säkert. Han ser att denna typ av kyrkostruktur blir bräcklig om ”vigningstjänsten slirar på bekännelsen”.
Vad betyder det? ”troheten i vigningslöftena blir avgörande.” Vi ska alltså förlita oss på människors barn? Detta vägrar jag helt enkelt att tro. Detta sagt vill Modéus I se brukare av Kyrkan bli bärare av Kyrkan – och detta gäller alla våra kyrkotillhöriga. Samtliga! Blir man trött eller blir man trött? Modéus I är ingen pastoralteolog, knappast någon själasörjare och alls ingen missionsteolog. Han pratar – men inte trons klarsynta folk till glädje. Varför SPT ville trycka hans stiftsfulmäktigetal kanske ska förstås som en direkt illgärning mot honom, ett avklädningsnummer?
SPT:s redaktör har bett sin svåger kommentera konflikten mellan traditionalister och liberala i den romersk-katolska kyrkan. Svågern kommer fram till att begreppet ”schismatisk” tidigare gällde Kyrkan, som tog avstånd från vad kyrkokritikerna lärde, men nu handlar det om påvens själv. Nå, ska man vara noga så är inte detta alls nytt. När Luther et consortes eldade på för att bränna bannbullan brändes också den kanoniska lagen som ett uttryck för den evangeliska insikten att påven for vill och lärde villoläror. Det var själva grejen.
Redaktören själv citerar Wanja Lundby Wedin och det är förtjänstfullt. I Torsdagsdepressionen 43/2019) sa Wanja: ”Svenska kyrkan har olika fromhetstraditioner men det där borde vi ha lämnat bakom oss.” Wanja är 1 vice ordförande i den s k kyrkostyrelsen. Jag gillar henne, men här sannas det goda ordet: ”En alltför liten höna ska inte värpa alltför stora ägg, ity hon blir så sladdrig i stjärten.” Om nu SPT:s redaktion uppskattar olika fromhetstraditioner, varför har tidningen då övergivit sin gamla linje och nu menar att också kvinnor kan prästvigas? Och därtill prästvigas av kvinnliga stiftschefer? Olika fromhetstraditioner tror inte detta. Gestaltar inte tidningen numera det som fordomdags var en våt dröm för kyrkosystemet, då när SPT var uppkäftig och på många sätt helt besvärande?
Ska jag under rubriken Ärkedumt lägga till ett underhållande inlägg från Sveriges riksdag, Det är ju ändå fastlagstid. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/andersson-nara-tarar-fruktansvard-anklagelse–owt5t7?fbclid=IwAR1Hc9qcnJkwW_gCpPVF9va7repFo5iuuTnUzhvJtpOOAySNoTHz6SsFuXQ