Det handlar om boken Avkragad av Thomas Petersson och Claes de Faire. Kaunitz-Olsson 2024. Förlaget meddelade att första recensionsdag är 1 februari och det tänktes symboliskt för det var 1 februari som Petersson avkragades – men datumet tycks inte gälla. Nå, jag har läst boken med dess ”tankar om tro, svek och förlåtelse” och ser en spegel av det samtida kyrkolivet. Thomas Peterssons bok berättar om en modern prästs verklighetsförståelse och viktigast då detta, att han skiljer mellan privatpersonen Thomas och biskopen. Det vill jag kalla ämbetssyn, dvs synen på kyrkligt lönearbete i ett system där man går till jobbet. Han beskriver också sin ”karriär”. Det är ett resonemang jag är främmande inför. Prästeriet har jag alltid uppfattat som en anti-karriär, något som man drabbas av/åker på i stället för att avancera i något annat system. Thomas uppfattar jag som en duktig mekaniker i kyrkosystemet, the Meccanics of a Church.
Under en längre tid hade Thomas en relation utom äktenskapet med en kvinna. Riktigt vad ”längre” betyder, vet vi inte, men mer än en snabbt överseende förälskelse ska det väl förstås som. Ryktena gick på Gotland och Thomas kontaktades av sin företrädare kring jul 2020 som sa, att det bland prästerna talades om att biskopen hade ett förhållande. Thomas berättade hur det var för honom och för två andra präster. Till sist började han förstå att han inte kunde vara kvar som biskop. Hösten 2021 ringde Antje. Hon hade hört. Thomas fick då berätta för hela biskopsmötet om den situation han hamnat i. Han fick två biskopar som vägledare. Men Thomas är tydlig i att han vill skilja mellan biskopen och Thomas. Saken rörde djupast sett honom som ”privatperson”. Han skriver och tänker så. Biskoparna kunde vara både stödjande och stränga i samtalen, men Thomas upplevde inte ”att det var jobbigt eller ansträngande för jag visste att de i grund tyckte om mig.” (aa s 115) Biskopsmötet tyckte alltså inte att Thomas Petersson skulle avgå som biskop. Biskoparna gick efter middag i Ärkebiskopsgården till hotellet och det var ”en uppsluppen stämning”. Thomas förstod ”att det finns de som tycker att jag gjort fel men som ändå tycker om mig och fortfarande ser mig som Thomas.” (aa s 113). Allt är tydligt. Rollspel!
Distinktionen mellan Thomas och biskopen fungerade inte när sju kyrkoherdar ställde honom till svars i laddad stämning. ”Det röts: ´Nu ska du lyssna!’.” Biskopen grät. Kyrkoherdarna ”suckade och himlade med ögonen”. (s 117) Det blev ett möte till och kyrkoherde Holdar (Thomas ger inte namnet, men vi vet) var talesperson för alla sju: ”Biskop Thomas, vi har inget förtroende för dig längre.” Biskopen fick en vecka på sig att avgå, annars skulle han anmälas till Ansvarsnämnden. Det hade han själv redan gjort dock. Det visste inte de sju anmälande kyrkoherdarna. En kyrkoherde förklarade att han för sin del inte deltog i sådant här, men sju stod upp: 1. Kyrkoherden Andréa Bogren, Stenkumla församling 2. Kyrkoherden Pernilla Cramnell, Romaklosters pastorat 3. Kyrkoherden Tomas Holdar, Sudrets pastorat 4. Kyrkoherden Monika May, Eskelhems pastorat, även prost i Medeltredingens kontrakt 5. Kyrkoherden Stefan Sundelin, Burs pastorat 6. Kyrkoherden Martina Åkeson Wollbo, Norra Gotlands pastorat, även prost i Nordertredingens kontrakt 7. Kyrkoherden Kent Österdahl, Klinte pastorat. Tre av dem tror jag har flyttat från ön. Jag ifrågasätter hela upplägget. Den bibliska modellen är en annan, inte grupparbete med de faror som finns i gruppdynamik. Att jag därtill funderar över hur en kvinnokultur fungerar, vet många. Den kulturen är inte nödvändigtvis särskilt förstående eller förlåtande. Om gutarna läser boken, kan de bekymrade fundera över vad en förlåtelsekultur är och om man vill ha någon av kyrkoherdarna som själasörjare. Detta sagt betyder inte att vi tar lätt på kraven på en biskop. Oftast fokuseras dock frågor om kyrkopolitiskt välförhållande och inte om livsstil. Woke men inte något mer utmanande. Havliga biskopar, ni vet. Efterfrågas vid biskopsval och levereras efter beställning.
”Varför hände det?” undrar Thomas. Tja, han träffade en annan kvinna. På jobbet. Vi får inga detaljer. Svaret kunde ges mycket enkelt. Er fiende Djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter någon att sluka. Håll stånd (sic! DS) mot honom, orubbliga i tron. (1 Petr 5:8-9) Biskopsstaven är till för att slå det rytande lejonet på käften. Men uppsikt krävs också av en biskop – och här görs ingen åtskillnad mellan privatliv och biskops ämbete och tjänst. Att en biskop på många sätt är ensam, kan man fatta.
Biskoparna är inte självklart ett lag eller ens en gemenskap av vänner. Känner alla varandra? ”För mig utgjordes biskopsmötet av goda vänner.” (aa s 112) Det är nog naivt tänkt. Men det fanns en reservation om Antje:
”Jag kände nog inte att ärkebiskopen tog vara på min kompetens”. De båda talade inte samma språk. (aa s 55)
Antje tog med sig kommunikationschefen, rättschefen och sin pressekreterare och flög till Visby. Thomas fick beskedet dagen innan Ansvarsnämndens beslut skulle komma, och frågade rakt ut om Antje visste något som han inte visste. Något riktigt svar på den frågan fick han inte. Klart att hon visste! Den hemliga beslutet var inte riktigt hemligt. Naturligtvis trampade Antje snett. Hon var ingen riksbiskop. Ärkebiskopen är inte det. Ansvarsnämndens ordförande skulle – som mest – ha varit i Visby om det inte helt enkelt räckt att publicera beslutet. Hur lyckades Antje? Thomas konstaterar: ”Inte med ett ord visade hon sig vilja stödja eller bry sig om mig.” (aa s 60) Kyrkolivet visar offentligen upp sina sämsta sidor – och det är inte första gången. ”Jag förvånades över att det endast var några få från kyrkans ledning som hörde av sig” (aa s 80) Det var antidepressiva och samtalsterapi genom sjukvården som Thomas fick – och ett avgångsvederlag, lön under drygt ett år av Visby stift, som alltså inte fattat beslutet…
Antje skulle förklara vad saken gällde vid den presskonferens som ordnats i Visby. Saken gällde inte otrohet. Denna omständighet försökte också Ansvarsnämnden styra bort ifrån. Antje menade, att det som är runtomkring också spelar roll. Om relationen är symmetrisk eller asymmetrisk, hur länge den pågått och vilken insikt och ånger som finns men också hur goda förutsättningarna för försoning är. (aa s 72) Ska man inte svimma nu? Borde inte förutsättningarna vara som allra bäst i det kyrkliga? Nu tror ni att jag är ironisk och det säger en hel del både om er och om det kyrkliga. Bra dock att saken inte gällde sexualetiken. Då kunde nämligen ett dussin biskopar ha råkat illa ut –med start hos Agardh och Tegnér… För att inte bli biblisk och tänka på den pilska Potimor, gift med Potifar. (1 Mos 39:7-19)
Jag ska be att få återkomma till Ansvarsnämnden felslut. Nämnden har att hantera biskopar. Den ska inte ta i frågan om behörighet till prästämbetet, det är domkapitlets ansvar. Nu är det högst oklart i vilken instans som ska pröva Thomas Peterssons behörighet om han skulle vilja få saken prövad. Det ska i normalfallet det domkapitel göra som fattat beslutet, men inget domkapitel har fattat beslutet och Ansvarsnämnden för biskopar har inte frågan om prästbehörighet på sitt bord. Allt är illa schött! Dokumentationen finns tillgäng tack vare Kyrklig samling och Kyrklig dokumentation. https://kyrkligdokumentation.nu/wp-content/uploads/2022/02/Visby-AN-Beslut-1-2022-avskrift.pdf
Vad ska vi säga om boken? Den är Thomas Peterssons berättelse. ”Min är inte mer rätt eller fel än någon annans.” (aa s 109 Thomas försöker förstå. Ännu har han nog inte lyckats. Antingen är berättelsen i sak korrekt eller inte. ”Mer rätt” är dunkelt tal. Hur hade det blivit om Thomas vågat vara mer brutal mot sig själv och mot kyrkosystemet? Mer rätt? Fler systemkritiska frågor om hur Svenska kyrkan hanteras när allt kommer till allt? Och mer jämställt? Var kvinnan verkligen ett passivt och utsatt offer för biskopens lustar? Vi jämställda vågar tala om vuxna människors ansvar.
