Jag har inte haft någon anledning att inte tro vad Svenska kyrka tror. De tre symbola (den apostoliska, den nicenska och den athanasianska) sammanfattar den kristna tron så som vi känner den. Jag ifrågasätter inte. Confessio Augustana är en väl reflekterad text och till och med Uppsala Mötes beslut 1593 kan jag uppskatta inte minst som en markering mot statsmakten, som alls inte ville ha det beslutet utan ett mer reformert. Nog har det varit skrynkligt i kanterna men tydligt i vårt kyrkliga centrum. En hel del förstånd och en hel del missförstånd är den teologiska vetenskapens grundval. Tänker jag. Samtalet, debatten, diskussionen fortgår alltså.
Just därför att jag delar Svenska kyrkans tro är det mycket trosvisst jag inte omfattar. Inte jag, men inte heller reformatorerna, inte kyrkofäderna, inte apostlarna. Inte en mängd präster som jag är undervisad av och som visste vad de trodde. Inte de kyrktrogna heller.
Av rena trosskäl och utifrån min kyrkliga samhörighet omfattar jag sålunda inte Svenska kyrkans värdegrund. Det kan ingen svenskkyrklig egentligen göra. Om värdegrunden kan man enkelt säga: ”Rösten är Jakobs, men händerna är Esaus.” (1 Mos 27:22). Jag kollar än en gång Svenska kyrkans hemsida för att se om värdegrundsresonemanget tagits bort efter kritik. Men icke!
Egentligen kan jag enkelt hantera det faktum att professor/pastor Petra Carlsson totat ihop en text och till och med att den lagts ut som en positionsbestämning av vad det svenska kyrkosystemet tror eller tror sig tro. Mer svårhanterligt är att så få protesterar. Präster är beskedligt folk. Ska beskedligt folk vara herdar? Ska inte herdar skrika och skräna när vargen närmar sig? Frågar åt en kompis som har får.
Här är värdegrunden. https://www.svenskakyrkan.se/kristentro/kyrkans-vardegrund
Det är den jag inte tror.
För att hämningslöst lufta min otro tror jag inte heller, att en pastor från Equmeniakyrkan utan vidare är präst. ”Utan vidare” betyder prästvigning, men också omvändelse till Svenska kyrkan – hennes spiritualitet som inte är den gamla missionskyrkans. (Prosten Bertil Nordhall som auktoritet: ”Man måste göra upp med det där!”). Det finns i detta gamla sådant som är fritt från kyrklighet, sådant som inte – just! – utan vidare ska in i Svenska kyrkans herdesysslan. Detta var för bara några decennier sedan alldeles självklart. Jag tror inte heller att de män som kardinalen prästviger är mer präster än de män som en biskop i Svenska kyrkan viger till präster, dvs antvardar prästämbetet. Varför skulle jag tro det? Förresten tror jag inte heller på en mängd präster, som löper till utklädningslådan, men inte kan klä sig liturgiskt korrekt. Domprosten i Göteborg vet tydligen lika lite som tidigare domprosten i Lund att lägga stolan rätt. Jag vet inte riktigt vad det säger, men jag tror det avslöjar tanklöshet. Vad ger ni mig för tanklösa domprostar? Eller andra klerker? Beskedliga men tanklösa!
Nu läser jag i värdegrundsdokumentet att det går att skilja mellan det som är en kristen värdegrund och det som är kristen tro beroende på, håll i er!, ”hur vi ser på kristen tro men också på hur vi förstår begreppet värdegrund”. Detta kan man alltid säga, och det är väl alltid på sitt sätt sant. ”En livsåskådning brukar beskrivas som ett system av teoretiska och värderingsmässiga antaganden.” En kristen livsåskådning kanske likväl är något som går utöver antaganden? Martyrerna dog för ett antagande? Men hav tröst!
”Religiös tro i verkliga livet ser aldrig ut exakt som de religioner vi läser om i skolböckerna. Att leva i tro innebär att tron, precis som jag själv, förändras under livets gång.” Poängen här framgår klart. Förändring handlar det om. Inte fördjupning, som jag skulle föredra som begrepp eller utmaning/inbjudan. ”Även den kollektiva tron är en levande tro som förändras.” Här ser vi den grundläggande motsättningen i det kyrkliga systemet. Förändring, inte förnyelse. Förändring, inte fördjupning. Förändring, inte förståelse. ”Exakt vilka ledord dessa människor, dvs de första kristna, skulle ha valt för sin verksamhet kan vi inte veta.” Heter det. Kan vi inte? Jesus är Herren är väl ett rätt precist ledord, som martyrerna fick lida och dö för? Som ledord tycks det rätt oöverträffat, antar jag.
I dokumentet framkommer att det i Kyrkoordningen ”betonas att läran behöver omtolkas och omformuleras i varje tid, men samtidigt att Bibelns vittnesbörd förblir centralt.” Tydligheten beskrivs: ”Jesus är tydlig i sitt fokus på syndare och fattiga snarare än på rättfärdiga och rika.” Det leder fram till Mt 7.12, den gyllene regeln. Denna hjärtpunkt går igen i andra livsåskådningar och religiösa traditioner, islam ges som exempel. Slutsatsen? ”Kyrkans värdegrund har alltså sitt centrum i den gyllene regeln och det kristna kärleksbudskapet som tolkas lite olika i varje tid och varje sammanhang.” Och Svenska kyrkas värdegrund sammanfattas så: ”Ett ansvar att visa omsorg.” Skitpratsregulatorn går varm, eftersom jag ställt in den på mätvärden för ”pretentiös fromlighet” och ”snack”. Men det är alltså inte Pastorn och professorn vid den frikyrkliga teologiska högskolan Petra Carlsson jag är ute efter. Jag frågar hur detta kan ligga på nätet under långliga tider utan att många protesterar. Ser de inte att det är liberalteologins spöke som efter hundra eller hundrafemtio år är ute och rör på sig?
Förra gången spöket dök upp var det som tragedi, när tron gick förlorad i enkel moralism. Nu är det som komedi. Det är för klokt och allvarligt sinnat folk underhållande att se det gamla spöket. Skrämd blir jag inte av resonemanget. Det mer skrämmande är att detta får vara en text som beskriver Svenska kyrkan, som egentligen i sin bekännelse är något helt annat. Borgarklassen från sekelskiftet 18-1900 kunde omfatta spöket med gillande, men trons folk har vetat att det är något skumt med spökerierna. De är inte verkliga utan flyktiga illusioner, förändringsbenägna just därför.
Nu vet ni hur en med stärkt egenmakt tänker. Jag utgör därmed en tillgång och om jag läser rätt innantill ska människor som tänker lika och människor som tänker helt annorlunda kunna mötas. Tillsammans ska vi göra skillnad. Det är studieförbundet Sensus som tänker så och vill kroka arm med sin största medlemsorganisation, Svenska kyrkan, ser jag i Torsdagsdepressionen (ni får ingen länk!). Men då kanske Sensus skulle granska den största medlemsorganisationen och fråga om den ökande polariseringen och oförsonligheten i Svenska kyrkan? Denna totalitära hållning är ju kyrklig vardag, framförd med munspel som säger något vackrare än vad som förverkligas. Jag tror med andra ord inte att vår stärkta egenmakt uppskattas. Tror ni? Saken kan prövas. Vad händer om präster öppet säger sådant de annars bara uttrycker mellan skål och vägg? Det kan bara bli intressant, kanske till och med intressanta sammanbrott?
Min vän K:s mormor kallade sig själv ”gammelställd”. Borde det inte vara ordet för dagen för oss, som vägrar vara konforma med de moln som eteriskt flyger förbi? Och Kyrkan är lika gammelställd som hon alltid är helt ny, glöm inte det. K skrev: ”Jag tror faktiskt att vara gammelställd skonar en från ett antal hjärtinfarkter!”
