”Praktisk sluttampsteologi” är en handledning för trons folk när trons folk vet, att det invanda överraskande kommer att ta slut. Dödens kultur har liksom ingen livskraft. Det är en annan som är Livets Herre och det är Han som – också detta något överraskande – vill vara mitt livs Herre och befria mig och hela den tillfångatagna tillvaron. Det motiverar praktisk sluttampsteologi. Nu är slutet på allting nära! Det är en hållning den som har nära till högmässan kan praktisera söndagligen. ”Redan nu – ännu inte” är hållningen, men dag för dag närmar vi oss slutet för vi är på sluttampen.
Men hallå! Detta får vi nog inte säga. Om inte ÖB och civilförsvarsministern får varna för krig, är det nog bäst att hålla tyst om detta – allra mest om man är ärkebiskop – men tystnaden får nog gälla alla klerker. Vi ska låtsas att allt är som vanligt och att nyheter om krig, katastrofer och jordbävningar aldrig ska förstås som tecken/maningar. Å andra sidan har jag alltid tänkt att det otänkbara ska tänkas och det outsägliga sägas – särskilt om det är översåtarna som inför tanke- och talförbud.
Nu kan invändas, att dessa för egen del inte följer sina instruktioner, men då säger jag delvis emot. De praktiserar i varje fall tankeförbudet och talförbudet säger de bara sådant som får eller ska utsägas – sant eller inte. Det var det jag lärde mig på gamla Linjeflyg, när jag hade sällskap av Björn Liedén, distriktsläkare i Mönsterås. ”Varför drar de sina haranger vid varje flygning. Vi vet ju alla vad de ska säga!” Björn sa: ”Det säger de bara för att vi ska bli trygga med att allt är som vanligt.” Bekräftande tal är alltid tillåtet. Gäller i hög grad moralistiska, terapeutiska predikningar om den högre makt som Kong Fredrik X av Danmark dyrkar. Saken gäller också för nyhetsförmedling i radio och tv. Någon, som inte fattar mer än jag, ska berätta just detta som illustration till inslaget om kaffepriser, inflation, klimateriet eller Svenska kyrkan och klimakteriet och eftersom de inte kan mer än vad jag redan visste, blir jag inte ett endaste dugg klokare. Är det sådana människor som ska uppfattas vara källor utan vatten, dimmoln som jagas av stormbyar (2 Pt 2:17) och tidsandan (Zeitgeist) den som jagar? Vems ande vi då talar om kan ett söndagsskolbarn på 7 år fatta.
Alltså har jag som en motståndshandling mot denna tids andemakt satt mig med böcker. Som vanligt alltså.
Folke Holmström skrev sin doktorsavhandling Det eskatologiska motivet i nutida teologi (SKDB, Stockholm 1933). Ett citat från Nathan Söderblom år 1910 återges på titelbladet: ”Till vår generation kommer medvetandet om det eskatologiska grunddraget i evangeliet som en nödvändig väckelse.” Fattar jag saken rätt är det skiftet från ”Jesu enkla (moral-)lära till förkunnelsen om Guds rike – här, nu och sedan– skiftet gäller. Eskatologin var bortglömd i ordets grundläggande mening men ”har på nytt fått en oerhörd religiös aktualitet i samtiden”. (aa s 7, se också avhandlingen s 483) Folke Holmströms 516 sidor långa arbete arbete tar upp tyska teologer. Han gör det som teologisk idéhistoria, idéer frikopplade från social verklighet. Jag är för mycket historiematerialist för att riktigt gå på det.
Holmström är ute efter ett kristet grundmotiv och det må vara hänt. Det är det bibliska budskapet ”som kämpar för att vinna herravälde inom nutidens teologiska tänkande”, för att citera avhandlingens slutord (aa s 495) Jag säger inte att jag aldrig såg några linjer i framställningen, för det gjorde jag (intressanta därtill!), men som praktisk sluttampsteologi gav den mig inte så mycket hjälp.
I mitt sökande efter ny kunskap kastade jag mig över Tro, hopp och strävan (red Johanna Gustafsson Lundberg och Lovisa Nyman, Verbum 2023). Jag skulle få hjälp att läsa om Gudsriket som ”tröst och motiv för handling”. Akademabelt så det förslår och sektforskning på nivå, tänker jag. Sektforskning? Alla talar gemensamt språk i en gemensam föreställningsvärld, som inte svarar mot mina frågor. Den kanske svarar på stiftsteologernas frågor? För det är en bok i Svenska kyrkans forskningsserie. Werner Jeanrond menar att ömsesidiga kärleksrelationer ”öppnar vägen till framtiden och ger upphov till tillit, till mod, till hopp och till tro i evighetens perspektiv”. (aa s 123) Man behöver inte vara gammalkyrklig för att känna igen detta som ”kärringatröst”. Lovisa Nyman beskriver feministisk teologi som liberal till sin karaktär. Det betyder att teologin betonar det nödvändiga: att teologin uppfattas som trovärdig och relevant för människan i samtiden. (aa s 85) Alltså som det var på 1830-talet, 1860-talet, vid sekelskiftet 1900 och vid tiden för det av första världskriget havererade teologprojektet. Det kan alltså tas upp igen – nu som feminism. Vad krävs av mig då? Detta:
Jag ska vara beredd att göra den ansträngning som krävs för att vissheten, det vill säga förmågan att hantera livet och döden och skapa mening, ska öka (aa s 106-107) Elisabeth Gerle förklarar att hon använder ”det mer könsneutrala begreppet Kin-dom i stället för Kingdom”. Då förstår jag. Eller inte. För jag läser i varje ”Kin-dom” in ”Kingdom”, vad annat kan jag göra? Messianska ögonblick är de ögonblick där gudsriket bryter in och får oss att ifrågasätta det orättfärdiga. Som lögnen och sveken i Svenska kyrkans vardag? undrar jag, som nog inte tänker mig nöja med ögonblick utan vill se något mer, kalla det – evigt. Nej, sektforskarna får hålla på med sitt på vår bekostnad. Någon vidare hjälp att förstå utanför deras hage, får jag inte.
Pater Philip Geister har gett en introduktion till kristen eskatologi i boken En Gud för de levande (Artos 2023). Paterns grundackord är Jesus-ordet ”Var inte rädda!”. Världen tar slut och Jesus kommer tillbaka. Eskatologins fråga är ”Vad får vi hoppas?” Det korta svaret är att ”eskatologin påminner om de ting som är Guds sak” (aa s 151) Det är en lärjungehållning jag uppskattar och därtill en själasörjarhållning att påpeka saken. För att ta det hela svenskkyrkligt. När ångest inför framtiden slår igenom sjunger vi sv ps 324: ”med lust och glädje tänker jag på den sommartid när Gud de sina skänker en evig ro och frid”. Kul psalmansats för tänkandet, må jag säga. Och saken utvecklas i nio (9!) psalmverser. Pater Geister är den som ter sig eskatologiskt vänligast mot mig, men egentligen återstår efter denna litterära utflykt våra gamla godingar, Petrus, Matteus, Lukas och Johannes.
I den sista tiden är frälsningen beredd att uppenbaras, menar mina godingar. Var det inte det jag trodde. Jag behöver mest vänta, vara samlad och nykter så att jag kan be. Vi ska älska varandra hängivet och skiter sig det mesta – alls inte oväntat – ska jag fatta att lidandena delar jag med Kristus (eller Han med mig!) Då får jag jubla av glädje när hans härlighet uppenbaras. (1 Pt 1:8, 5:7, 5:12-13) Kallelsen är att leva heligt och fromt på alla sätt ”medan ni väntar på Guds dag och påskyndar dess ankomst” (2 Pt 3:11-12) Jag lägger inte till Mt 24 mer än med påpekandet att Människosonen kommer när vi minst väntar det.
Lukas kan jag blädderläsa och Johannes läser jag för att förstå att jag inte förstår (1 Jh 3:2). Om jag inte fattar hela tillvarons mysterium från start, behöver jag inte bekymra mig om tillvarons slut. Han som är A och O finns både i början och slutet och vill ha med mig att göra. Detta är vad jag föregriper i sockenkyrkans högmässa inom kyrkmurar genomandade av seklers fromhet. Hoppsan! Nu sa jag för mycket. Igen!!
Jag är förvisad till en gammal skolsal för att fira högmässa. Men inte på söndag. Då blir det ekumenisk gudstjänst i Byxelkrok. 24 kilometer på 24 minuter enkel bilresa hemifrån. Åka kollektivt? Kolla busstidtabellen och glöm sedan hela saken. Jag är nog mer bekymrad över det kyrkliga läget än över världens villkor. Svenska kyrkan undrar på X om jag känner historiens vingslag när jag går in i en kyrka. Ska jag brutalt förklara för ”Svenska kyrkan” vad ”Svenska kyrkan” erbjuder mig eller blir ”Svenska kyrkan” ledsen då eller rentav arg? På mig! Det vore inte helt fel om Jesus kom nu och satte stopp för sektforskning, krig, allmän dumhet och främst kyrklig dumhet. Det vore praktisk sluttampsteologi om något. Vi är i vart fall mer på sluttampen idag än i går, märk mina ord.