Naturligtvis förstår Gud vad vi menar också när vi ber taffligt. Värre är det med mig. Jag läser all fromhet som formuleras och – förvirras: ”Men trots oron i världen får vi inte tappa fokus på att det är i fredens riktning som vi måste gå. Det är alltid kyrkans uppdrag”, säger Modéus I. Det låter fint … men vad betyder det? Detta måste väl ändå vara fel. Guds rike – med fred, frid, frigörelse, frihet och förnuft och allt vad ni vill därtill – kommer till oss. Jag kan nynna på sv ps 599 också. ”O låt ditt rike komma”. Vi evangeliska sätter en ära i det katolska som inte är reformert teologi eller jesuiters lära. Frasse och Calvin har mer gemensamt än de vill låtsas om. Och då glider det försåtligt till att handla inte om vad som gjorts för oss utan om vad vi bör göra. Gå i fredens riktning!
Nu har somliga av oss gjort just detta genom marschanträde med vänster fot. När Sverige kunde ställa 800 000 man under vapen var det för att undvika att hamna i krig. Egentligen är det bara soldater som kan gå i fredens riktning om de är väl tränade och rätt beväpnade. Till detta kom de något mer samvetsömma men arbetsvilliga värnpliktiga, typ brandmän som kunde släcka och bedriva räddningstjänst. Jag tvekade inte om folkförsvaret. Jag kunde tveka inför somligt befäl och hesitera när jag tänkte över hur eller om underrättelsetjänst och politiska beslut kunde hållas samman snabbt och effektivt. Jag har ju alltid vetat att snökaoset på E22 vid Linderödsåsen är normalhållning när det blir kris. Ingen ser sig i de avgörande ögonblicken kunna ta ansvar, dvs peka med hela handen. Vårt samhälle är inte så byggt.
Skulle det mobiliseras, tar det nog minst en månad innan rutiner är så upparbetade att vi ter oss avskräckande. Kuppanfallet behöver inte stora styrkor för att ta viktiga områden i syfte att ställa till det för sjöfarten i Östersjön. Är det i fredens riktning vi måste simma? Vad gör vi om Stormakten överraskande sätter sig på Gotland, meddelar att ”vi har kommit som vänner” och snällt ber att få arrendera ön på 25 år? Är det i det läget klokt att låta flygstridskrafter och marina resurser sänka stormaktens fartyg på väg till ön? Eller är det mest att notera att ett tidsfönster är stängt och vi kan föga göra? Kan vi ens lita på att kommunikationerna till ön är ostörda/oförstörda? Det är nog ofint att påminna om förvirringarna när Tysklands angrepp på Danmark och Norge skulle hanteras av de politiska ledningarna. Det är så det går till. Men det var just så det inte gick till när Sverige hade ett hyfsat starkt försvar och generaler av typ generalen Fale Faleson Burman (1903-1973), som tog itu med den arme bataljonschefen vid vägskälet i Eskelhem, han som varit fundersam och försiktig ett par avgörande timmar när invasionen redan var igång. Vi tar inte detaljerna nu, men påpekar som alltid, att efter den händelsen kom instruktioner för hur tillrättavisning ska tilldelas underlydande – inte minst i närvaro av underlydande personal. Generalen gick inte så mycket i fredens riktning som han grupperade sina stridskrafter för att hindra det fientliga anfallet från att lyckas.
Modéus I har också lagt ut en bön om fred i sociala medier: ”Gud, i denna orostid ber vi för freden. Vi ber om eftertanke och visdom hos alla som har inflytande och makt. Hjälp oss att stötta varandra till hopp och mod, fasthet och handlingskraft. Vi ber för vårt land. Vi ber om fred i världen.”
Det är en god kristen vana att be om fred. ”Förlän oss Gud din helga frid I kärlek oss ledsaga Ty hat och avund, split och strid Ej kunna vi förtaga: Du det förmår allena.” (sv ps 608, 1937 års psalmbok) Nu är den lilla komplikationen dock att en kristen behöver hålla samman två tankar: Förvaltandet av det som är och förväntningarna på det nya, det som födslosmärtorna aviserar. Det är inte så enkelt.
Tidningen Världen idag ville veta vad Anden säger om år 2024 och en hoper predikanter uttalade sig. Intresseväckande var att Anden gav olika svar! Egentligen tycks Anden också ha struntat i att frågan gällde 2024. Ingen av de svarande förmådde heller förstå Svenska kyrkans missiologiska hemlighet (sug på den!) Det är frikyrkligheten, fri från kyrkligheten, som profeterar om vad som kommer att bildas: ”en hel del nya grupper, husförsamlingar och bönesamlingar runt om i Sverige. Gud vill föra oss tillbaka.” Det är mycket upplevelser och känslor, men det mesta ter sig som vagt. Att människor längtar efter Jesus uppfattar Brevlådemissionens ledare: ”Jag ser det inte bara i Anden utan märker det även när jag är ute och möter människor.” Ledaren för Hope for this nation anar att Gud bjuder in oss att ”komma högre upp”. En förkunnare har en känsla av ett andligt genombrott med tanke på den oro som finns i och runt vårt land. Det tycks mig, kort sagt, som om ingen av de tillfrågade har någon särskild aning om vad Anden säger till kyrkorna år 2024 just – om det inte är så att Anden säger det gamla vanliga. Det är jag för egen del fullt tillfreds med i så fall. ”Omvänd er och tro evangelium” är en grundläggande andlig maning.
Själva affärsidén för mycken kristlighet tycks mig vara att kapitalisera på människors oro. Där har kristen tro sin chans. Jag gillar inte affärsidén. Man behöver inte vara orolig för att drabbas av insikten att Jesus är Herren. I det vanliga mänskliga livet, fyllt av skönhet och glädje, står insikten fram att alla goda gåvors givare har blivit människa med oss. Herren går på bröllopsfest och pokulerar – det var ju den samtida kritiken av honom. (Mt 11:19) Han driver hejdlöst med översåtarna och ger ett mönster för hur överheten kan hanteras. Gå och hälsa den räven… (Lk 13:32)
I Svenska kyrkans klassiska böner står det klart att bedjare inte har mycket att komma med: Tjäna Gud med glatt hjärta? Det förmår jag inte! Hjälp mig då, ge mig din Helige Ande, som tröstar och uppmuntrar mig… Av Gud kan vi vänta all godhet och går därför tryggt på Guds underliga vägar. ”För du oss in i lidandets öknar, så följer du med.”
Borde vi mindre tjata om denna orostid och mer hantera att frälsningen nu är oss närmare än när vi kom till tro? Vad skulle praktisk sluttampsteologi (eskatologi alltså) kunna betyda när det gäller Svenska kyrkans beredskapsarbete på riktigt och inte bara som pärmbärande och konfererande?
Finns det något som talar för att vi är på väg in i en så stor vedermöda som vi inte ens kan föreställa oss (Mt 24:21) och att det som gällde 1914 eller 1939 – för att inte tala om 1718 eller 1789 – bleknar i jämförelse? Varför skulle då Gud besvära sig med att hjälpa oss att stötta varandra till hopp och mod, fasthet och handlingskraft? Något får vi väl göra själva? Vad tänkte Modéus I att Gud egentligen ska göra? Nog vore det intressant att få veta. Slippa vara med om det nya rikets födslovåndor? Slippa tänka på krigslogiken, den att kriget aldrig låter hejda sig när det nått ett visst gradtal (och vi kan vara rätt nära den punkten)? Vore det helt fel att pepåka, att krig blir det självfallet när människorna gett sig i tjänst åt synden och själviskheten. Krig blir det när kulturer ställs mot varandra och en kultur bedriver svärdsmission?
Vad håller Iran på med? Hybridkrigföring? Kina och Ryssland? Och vad gör Svenska kyrkan då? För fredens skull börjar investera i vapentillverkning och ammunitonsframställning? Ber och beväpnar?
