Naturligtvis är vår tid galen och lika självklart speglar Svenska kyrkan sin tid. Det är inte mycket att säga något om. Däremot finns det mycket att säga om ett kyrkosystem som förstärker galenskapen genom att spela med och inte bara spegla. Kallelsen är en annan. Mot glansbilder och bländverk finns det ett uppenbarelsens ljus som skapar klarhet. Det var denna upplysningsverksamhet som lyste i det sönderfallande romarriket och steg för steg kristnade och kultiverade Europa. Kyrkor byggdes. Kyrkoorganisationen stärktes. Biskopar vigdes och präster skickades ut till tjänst i församlingar, dvs till tjänst i det lagsökningsområde (socken), som kom att bli territoriell församling. Uppgiften var en. Gudstjänst skulle firas söndag efter söndag. Klockklangen över bygden klargjorde att vi befann oss i ett kristet område och klockornas helga maningsljud fungerade för att kalla syndare till Gud. Känt är hur gamla tiders kyrkvaktmästare på norra Öland förklarade sin syssla: ”Vi ringer. Ni springer.” Ungefär så.
I en insändare i Ölandsbladet citerades The Guardian när skribenten ville visa vilken potential som finns på ön: The Guardian beskriver den nya trenden: människans behov av stillhet, vikten av att höra sin egen inre röst, kontakten med naturen, vidderna, hav, sol, horisont, stjärnorna, spiritualitet och det som ligger nära och inte minst: våra medmänniskor. Bortom det turistintensiva har Öland något att bidra med också vintertid. Jag blev glad. Visserligen hade ”spirituality” översatts med ”spiritualism”, och den nya trenden är väl den skapelsegivna, mer än gammal alltså, men jag bråkar inte. Vad det handlar om är ju ”andelivet”, som biskop J.A. Eklund skulle sagt. Här är kallelsen. Det är inte evangeliet som hanterar människor illa. Det gör sekulariseringen – för den berövar oss viktiga delar av vad det är att vara människor och förvandlar oss till det som är mycket plattare: till konsumenter och fänad. Det lät finare att skriva ”fänad” än ”fäskallar”. Hur eller hur: vi agerar inte längre som folk. Ett folk har djupa rötter, hör samman med de sedan länge döda och kan använda gemensamma ord för att hantera verkligheten. Nu som då. Djup ropar till djup. Då blir det som finns på djupet begripligt för alla som vill veta.
De som inte vill veta då? I det infantila samhälle som är vårt, ska vi tydligen debattera inte sak, till exempel krig och fred, utan tonfall. Barn får inte bli skrämda. I det infantila samhället ska vi alla hanteras som de barn vi förnedrats att bli. Motbilden är förstås barnaskap på riktigt, det som skaffar sig referenspunkter i Guds folks historia. Den sortens barn vet att inte låta sig skrämmas av krigsrykten eller besked om jordbävningar. Hur eller hur vilar allt i min Faders händer, skulle jag som barn väl frukta då? Inte så i det galet avkristnade Sverige. Där excelleras i rädsla. Det är så sjukt att jag bara kan förstå det hela som utslag av psykisk insufficiens eller kanske hellre: existentiell insufficiens. Vad är det jag missförstått, när Svenska kyrkan nu ska engagera sig i frågor om existentiell hälsa? Kan man verkligen vara frisk i en sjuk värld? Är man riktigt frisk då?
Jag blev som vanligt fundersam när jag funderade över kyrkolivet på Öland år 2023. Det är, oss emellan, inte mycket att skryta om. Först stängdes kyrkorummen på grund av kyla och höga el-priser och sedan blev det sommar och gudstjänstlivet flyttades ut i naturen. Brukade vi inte räkna med att det finns 60 sön- och helgdagar och i varje sockenkyrka skulle det då vara gudstjänst? Det var då det! Brukade vi inte också bråka över att kyrkorna var låsta på vardagar (”Kyrknyckeln finns att låna hos kyrkvaktmästaren som bor i Mellangården” kunde det stå på ett anslag vid den låsta kyrkporten)? Skulle inte kyrkorummet vara tillgängligt för personlig andakt, undrade alla kyrkligt förnyade och såg till att vi fick öppna kyrkor.
De som inte vill veta då? I det infantila samhälle som är vårt, ska vi tydligen debattera inte sak, till exempel krig och fred, utan tonfall. Barn får inte bli skrämda och i det infantila samhället ska vi alla hanteras som de barn vi förnedrats att bli. Motbilden är förstås barnaskap på riktigt, det som skaffar sig referenspunkter i Guds folks historia. Den sortens barn vet att inte låta sig skrämmas av krigsrykten eller besked om jordbävningar. Hur eller hur vilar allt i min Faders händer, skulle jag som barn väl frukta då? Inte så i det galet avkristnade Sverige. Där excelleras i rädsla. Det är så sjukt att jag bara kan förstå det hela som utslag av psykisk insufficiens eller kanske hellre: existentiell insufficiens. Vad är det jag missförstått, när Svenska kyrkan nu ska engagera sig i frågor om existentiell hälsa? Kan man verkligen vara frisk i en sjuk värld? Är man riktigt frisk då?
Jag blev som vanligt fundersam när jag funderade över kyrkolivet på Öland år 2023. Det är, oss emellan, inte mycket att skryta om. Först stängdes kyrkorummen på grund av kyla och höga el-priser och sedan blev det sommar och gudstjänstlivet flyttades ut i naturen. Brukade vi inte räkna med att det finns 60 sön- och helgdagar och i varje sockenkyrka skulle det då vara gudstjänst? Det var då det! Brukade vi inte också bråka över att kyrkorna var låsta på vardagar (”Kyrknyckeln finns att låna hos kyrkvaktmästaren som bor i Mellangården” kunde det stå på ett anslag vid den låsta kyrkporten)? Skulle inte kyrkorummet vara tillgängligt för personlig andakt, undrade alla kyrkligt förnyade och såg till att vi fick öppna kyrkor. Vi är tillbaka i de låsta kyrkornas tid. Det är logiskt, när nu kyrkorna vinterstänger. I ett pastorat på fastlandet är de flesta kyrkorna stängda till den 30 april i år. På norra Öland börjar kyrkolivet bedrivas i församlingshemmen redan på söndag och det lär hålla i sig till påsk, alltså 10-11 veckor. Jag finner detta vedervärdigt, dvs ovärdigt en folkkyrka som nu börjar köra frikyrkokonceptet och tror att det går lika bra.
Frikyrkokonceptet? Ett gudstjänstliv för de redan frälsta beledsagat av kaffe. Kaffedoften är förnimbar under hela gudstjänsten. Piano och antagligen lagbrott om prästen skrudar sig i mässhake och kyrksilvret flyttats från kyrkorummet till församlingshemmet. Det är dock inte det allvarligaste. En gång i tiden byggde folket kyrkorna. Nu ska de inte användas, eftersom det kostar för mycket! De byggdes och avskiljdes som heliga rum för att befrämja vår andakt och själva mötet med Kristus, men det har vi tydligen inte riktigt råd med för pengarna behövs till annat? Till vad då?
Hade det inte kunnat uppfattas som en kvalificerad elakhet, hade jag tipsat Riksrevisionen att granska hur kravet på öppethållande av kyrkor för att erhålla statliga bidrag för det kyrkoantikvariska uppfylls. Varför ska vi betala för gamla kyrkor som egentligen inte används? Detta leder mig över till frågan om vad prästerna egentligen vill. Hur är man präst i den värld ”där man tillgriper njutningsmedel istället för att njuta, samlar glädje ämnen i stället för att glädjas, har otur i stället för att vara olycklig och där man lever så lätt därför att man är så tom.” Frågan ställdes av Joseph Roth i boken Höger och vänster, har jag fått lära mig. Lever så lätt därför att man är så tom – sug på den för egen och andras del!
På Svt-Play finns filmen After Work. https://www.svtplay.se/video/KkAPkdr/after-work Jag fick tipset av en vän, som just nu kanske låter mig kvala in till samlingen av kloka personer i kyrkosfären. Vi får se hur det går. Jag hoppas som alltid på det bästa – utan att definiera vad ”det bästa” är. Filmen ger många tanker om det mänskliga livet och människans arbetsliv. Är det rakt av sant att 15% går till jobbet med engagemang medan 85% antingen uthärdar eller knappt står ut med det? Gäller det i så fall också de till helig tjänst vigda? Då kanske mycket blir begripligare?
Nu har jag inte fördjupat mig i frågan hur många av gudstjänsterna på norra Öland som hålls med en riktig präst. Inte alla, det står klart. Jag ville nu mest kolla hur kyrkolivet passar ihop med vår psalmsång och letar förgäves efter psalmer om församlingshem.
Kyrkorummet kan sedan gammalt uppfattas vara Herrens kyrkohus, det har jag klart för mig (sv ps 56). Församlingshemmets obefintliga klockor kallar inte på någon dock! Jag kan inte heller se att Herren själv bor i församlingshemmet (jfr sv ps 371: 2), inte heller att församlingshemmet har någon korskrönt tinne (sv ps 370), ej heller att andakten får vingar (sv ps 370: 2) i den gamla skolsalen, för när skolan lades ner köpte församlingen huset. Den lilla omständigheten att församlingshemmet är låst med kodlås gör att vi konstaterar, att Guds kyrka sannerligen inte står öppen för någon. En tveksam själ har goda skäl att tveka. Det gör jag ju själv. (sv ps 369:4)
Är det verkliga eländet att det reformerta deformerar bönelivet och kyrkolivet utan att vi i tid ser faran? Eller helt sonika struntar i den?
Modéus I har varit i Sälen ihop med en massa högdjur: ”Men trots oron i världen får vi inte tappa fokus på att det är i fredens riktning som vi måste gå. Det är alltid kyrkans uppdrag.” Jag säger kanske inte emot, inte omedelbart. Det är vackert sagt. Men vad betyder detta rent konkret? Att vi måste gå i kyrkan på söndagarna? Nå då så…