Prästen, som fick tre års prövotid, följer jag upp. Jag har fått tillräckligt många handlingar via rekommenderat brev för att bli bekymrad. Oönskat har konfidenten tagit emot bilder av prästen, läser jag i en tjänsteanteckning, som stiftsjuristen Elin Hjulström i Linköping gjort den 4 juli 2023 till ärende DK 2023-0083 i Strängnäs domkapitel.
Här gäller att tänka till. Konfidenten har alltså inte fått oönskade bilder, vilket man annars kunde misstänka, eftersom det är kontaktpersonen för sexuella övergrepp som lämnat frågan till stiftsjuristen utan bilder hon inte beställt eller bett om. Vad då? Nu kan man kolla domkapitlets avgörande – och där finns inte en stavelse som talar om att prästen skulle gjort något som har med sexualia att göra. På ett rätt tidigt stadium skulle saken alltså kunnat avföras. Men Dalman och hans gäng i Strängnäs tuggar på – med gott stöd från Linköping. Torsdagsdepressionen har inget intresse av att granska rättsskipningen. Till underlaget hör också ett USB-minne med flera hundra timmars inspelade samtal mellan konfidenten och prästen. Juridiska fakulteten i Lund häpnade över att hela detta material är lagt under sekretess. Det beror sannolikt, svarade jag, på att materialet är ohanterligt stort. Stiftsjuristen kan inte lägga flera veckors arbetstid på att lyssna igenom allt. Inget talar för att Dalman gjort det. Den aktuella prästen har inte fått göra det heller…
Nog kan jag fundera över en framtid där telefonkonversationer automatiskt sparas. Det påminner om Richard Nixon och Watergateskandalen. Är det alls möjligt att någon präst då vill riskera att ha sagt något olämpligt inom telefonsjälavårdens ram? Det satt tydligen åt, när stiftsjuristen i Linköping skulle få inspelningarna för vidare befordran till stiftsjuristen i Strängnäs eftersom det kunde finnas inspelat material som polisen kunde vara intresserad av. Men nu fick stiftsjuristen rubbet. Tjänsteanteckningen gör stiftsjuristen Hjulström den 15 september när hon träffar konfidenten, som endast är känd till förnamnet. Personen finns alltså och är ingen fiktion. ”I det här läget” behöver denna person inte uppge sitt efternamn och förnamnet är maskat. Konfidenten är rädd att hennes uppgifter ska komma ut.
Elin Hjulstrström beskriver hur en stiftsjurist arbetar: startar en utredning sedan en anmälan (i detta fall något om välviligt av stiftet tolkas som en anmälan!) inkommit, har samtal med alla inblandade, analyserar alla ingångsvärden och presenterar sedan detta för domkapitlet. ”Är det en och samma person som gör detta?” undrade Juridiska fakulteten i Lund och när jag svarade ”ja”, skrattade fakulteten. Correns stora uppslag den 4 januari 2024 ger oss en del att fundera över. Hjulström, 47 år, har under 4 månader varit auditör inom ramen för EU Naval Force Operation Atalanta utanför Somalias kust. Jag förstår inte att viceamiralen Jonas Haggren accepterar att Hjulström knyter slipsen som var hon på en engelsk internatskola, men det är ett problem Flottan själv får hantera. Hon har oscillerat (det heter så) mellan två lägen: dels vara den trevliga tjejen” som alla gillar (det funkade tydligen inte så bra), dels ombord inte bli ”för nära vän” med någon i besättningen (400 man) ”eftersom jag var tvungen att vara objektiv vid de fall förhör var påkallat”. De auditörer jag mött har inte varit lika osäkra. Hjulström jagar också. Älg. Till skillnad från präster är älgjakt inte tillåten mer än under en begränsad tid. Präster kan jagas året runt. Hon brinner för att ta itu med mäns våld mot kvinnor bl a. När hon alltså får ett telefonsamtal från konfidenten den 4 juli 2023 vill Hjulström ha underlaget, dvs bilder och ljudupptagningar. Den längsta ljudupptagningen är 5 timmar, totalt talar vi ”hundratals timmar” enligt en odaterad minnesanteckning av någon Jimmy Åkerfeldt. Här någonstans går det mesta fel, om ni frågar mig.
Jag ser en präst av typ ”Kurt den glade missionären”. Han vill väl. Konfidenten är tillfreds med prästen, som blir orolig för henne, gärna ställer upp och vill förklara den kristna tron för henne, vill hjälpa till när hon uppenbarligen upplever sig vara hotad och förklarar sig fortsatt orolig. Han har inte hennes telefonnummer och behöver skriva mejl för att hon ska ringa och berätta hur hon har det. Kontakten fortgår under 2 1/2 månad ungefär, april till juni. När prästen vill föra över konfidenten till någon som är bättre skickad att hantera hennes problem, svarar hon dels med smicker ”du är den ende jag kan tala med”, dels med hot om att hon ska anmäla prästen till ”kyrkan”. Det är detta som sedan händer! Då kan konfidenten spela ut att prästen sagt sig vara ”kv*nn*pr*stm*tst’nd*r*”, det som domkapitlet kan fälla honom för! Prästen har också gjort avbön i en inlaga till Strängnäs domkapitel den 24 november: ”Jag har nu dryftat ämbetsfrågan med flera nära och kära. Osäkerheter jag tidigare funnit har nu övergått till säkerheter. Jag vill härmed intyga att jag inte står bakom citaten som läggs mig till last eller att jag skulle vara mot kv*nnl*g* pr*st*r (i hans inlaga är de anstötliga vokalerna utskrivna! DS). Jag står helt och fullt ut med kyrkans ordning. Jag ber såldes om ursäkt för dessa olämpliga formuleringar och lovar att detta inte upprepar sig.”
Saken gällde dock icke detta när allt tog sin början. Kan man uppfatta konfidenten som något annat än en som nu är ute efter att sätt dit prästen? Och vad ska vi då uppfatta att domkapitlet sysslar med? Finns det andra allvarliga frågor att ställa? Sannolikt.
Telefonsjälavården kom till som en nödlina främst för dem som funderade på att ta sina liv. Idén hämtades till Sverige av pastor Erik Bernspång. Att någon i yttersta nöd kunde få någon att tala med var tilltalande. Att Kyrkans själavård inte ska marknadsföras som något som sker per telefon nattetid, var inte lika självklart. Att den normala själavården hör till sådant som prästen gör i territorialförsamlingen och är kopplad till själavården i förkunnelsen, var en tanke som inte var lika markerad. En kyrka som ska uppträda på den terapeutiska marknaden har problem.
En erfaren präst konstaterade att den unge prästen ”klantat sig rejält. Helt oprofessionellt. Men vi har alla varit där en gång. Oerfarna och gröna i uppgiften. En tillrättavisning, ja, men framför allt god handledning i uppgiften.” Prästen fortsätter sin analys:
”Värre är att kapitlet sysselsätter sig med illasinnat skvaller och gör sak av det. Det är mer än pinsamt. Det är skamligt! Prästens teologiska funderingar i helt fel forum hade däremot varit orsak till ett personligt samtal med biskopen och ett varningsord om de möjliga och sannolikt ofrånkomliga konsekvenserna av funderingar av det slaget i mer offentliga sammanhang.
Det i sin tur är det allra värsta. Det går alltså alldeles utmärkt att offentligen tala om Jesus mor som en teologisk jungfru utan att hamna inför domkapitel eller den biskopliga ansvarsnämnden, men att öppet ifrågasätta teologin kring kv*nn*pr*stbeslutet (de anstötliga vokalerna utbytta av mig! DS) 1958 är numera en avkragningssak. Vilket i klartext säger att det är tillåtet att låta karbasen gå över konservativa trostolkningar men absolut inte över liberala.
Pinsamt dumt och hycklande.” Så resonerar en erfaren präst med själasörjarsinne!
Jag menar att det inträffade borde tvinga oss att grundligt arbeta igenom rättsfrågorna i syfte att stärka rättssäkerheten (inte minst stiftsjuristens roll…), men också frågor om rutinmässig sekretess. Om vi alls inte vet namnet på personen (maskat!), finns det ingen som kan lida personligt men av att känsliga uppgifter blir kända. Inte så kul kanske – men det är inte vad saken gäller när förundersökningssekretessen släpps vid mord, mordbrand eller misshandel heller.
Vi behöver också stärka den journalistiska kompetensen på Torsdagsdepressionen. Maktutövning ska granskas. Och några frågor ska väl ställas om prästutbildningen, men också om de arbetsuppgifter som pastorsadjunkter tilldelas och hur väl stiftet backar upp sina präster.
Så till sist: Hur kunde det komma sig att en fråga som från början hanterades som en fråga för kontaktpersonen för sexuella övergrepp alls inte visade sig handla om detta och därför fick bli en helt annan fråga utan att allt i tid kunde avföras och handläggas av Dalman själv?
Jag begär för övrigt av Överklagandenämnden att materialet på USB-minnet ska släppas. Det går inte at hemligstämpla så där rakt av och utan motivering vari det känsliga består. Det finns ingen känd person som kan ”lida men” av att uppgifterna på USB-minnet röjs. ”Jurister äro dåliga kristna”, sa Luther i bordsamtal. ”Det betyder”, sa Olof Sundby, ”det juridiska sinnet.” Ligger något i det. Det sagt slår vi ett slag för kyrkorätten.
