Frälsningsarmén sände en julhälsning som jag kunde läsa i Svenska Dagbladet. Den finns också på arméns hemsida. Mycket om Jesus och lite hosianna till det. Poängen stod klar: Gud, som har all makt och med sitt Ord bär allt, blir människa för vår skull för att bära dig ”ditt hjärta, din oro eller julglädje. Därför är julen härlig för stora och små.” Jag blev glad över hälsningen. Särskilt det där med julglädjen, annars ska det frossas i ångest och elände. Nu kände jag igen det gamla goda budskapet. https://www.fralsningsarmen.se/var-tro-och-kyrka/om-var-tro/andakter/julefrid-eller-oro/
Jag behöver inte vara neurotisk eller psykotisk för att vara en kristen även om dessa tillstånd alls inte utgör frälsningshinder (inte ens om det kan kännas så). Julglädje sålunda. Susanna Popova konstaterade julnyktert i samma SvD att Lukas gjort ett gott skrivarjobb och noterade att ”en materialistisk depression inte är något annat än en riktig(t) djup Törnrosasömn”.
Julaftonen bringade mig också ett glädjebud. Annonsens rubrik löd: ”Måla nya bilder av det goda livet” och jag funderade över varför det nya livet inte ska gestaltas. utan bara målas. Förverkligandet trodde jag var vad det hela går ut på. Bilder? Jag läser uppmärksamt och reflekterar inom hakparentes.
”En ängel möter några herdar och får om natten.”
[noga taget var det väl precis tvärtom, de möter ängeln eller möter och möter. Ängeln kommer till dem med med ett klart besked]
”Talar om Jesus, Guds son, som fötts i Betlehem.”
[och detta är på sitt sätt sant – herdarna får tolkhjälp när de ser vad som hänt och fattar att det är ett tecken]
”Målar bilder med ljusa färger, skratt och hopp.”
[detta framgår dock inte av vad Lukas berättar!]
”För Gud älskar världen.
Varje myra, blad och vindpust.
Varje människa över hela jorden.”
[nå, det där med Guds kärlek till världen är väl mer kvalificerat – vi ska fatta vad Gud gör. Så älskade Gud världen att… Jh 3:16]
”Tillsammans får vi därför vara Guds hoppbärare,
gemensamt måla nya bilder av vad ett gott liv är,
för hela skapelsens skull.”
[det finns ett lömskt ”därför” i meningen. Ingenting av det som skrivits leder i någon rimlig mening till detta ”därför”. Vad betyder det att vi får måla ny bilder? Är det alltså inte längre den nya verkligheten vi är kallade att gestalta – för allt skapat?]
”Välkommen att fira jul tillsammans i en kyrka nära dig.
Jag önskar dig en välsignad juletid.
Andreas Holmberg
Biskop i Stockholms stift”
[själva annonsens syfte förstår vi. Det är att bättra på kyrkogångssiffrorna. Men Frälsningsarméns budskap var tydligare.]
Tydlighet ska tydligen uppfattas vara utslag av ovänlighet i kombination med lust att stänga folk ute. Det ska talas så otydligt och vackert att alla ska känna sig, känna sig – inte nödvändigtvis vara – inkluderade och budskapet ska uppfattas vara relevant. För egen del uppfattar jag att det närmaste jul detta budskap från stiftschefen i Stockholm kommer, utgörs av själva snömoset.
Det är jul på norra Öland också. Annandag jul var det äntligen högmässa i Persnäs kyrka. Slutresultatet blev 5-4, hemmalaget vann alltså. Hemmalaget bestod av två amatörer och tre proffs, två kyrkvärdar och sedan vaktmästare, kantor och präst. Det andra laget kämpade sig upp till fyra. Först var vi bara tre män, men sedan jämnade allt ut sig något. Genusanalys? Två kvinnor och sju män. Minst en var kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*. Kyrkolivsanalys? I Borgholms kommun var det denna Annandag jul högmässa i Persnäs kl 19, mässa i Egby kl 13, gudstjänst kl 17 i Byxelkrok och musikgudstjänst kl 18 i Borgholms kyrka. När jag på mitt försynta sätt frågar om kyrkolivet svaras ”pandemin”, men jag undrar om inte denna förklaring håller samma klass som ”vädret” när sviktande kyrkogång skulle förklaras: för varmt, för kallt, för regnigt, för soligt, för blåsigt, för halt och allt vad det kunde vara. Ingen kunde någonsin förklara för mig vilket väder som var det perfekta vädret för kyrkogång.
Benägen att vidga vyerna ska jag inte påminna om kyrkolivets kollaps i Nederländerna. Förståsigpåarna brukar tala om hur regeringsmakten gled det kristliga partiet ur händerna. Kristen tro uppfattades inte vara politiskt relevant. Hur var det då med kyrkolivet? Det slog i backen riktigt rejält och det gällde inte bara enskilda samfund utan hela den kristna kulturen. Samma sak i England, där den kristna kulturen dog år 1963, om vi ska sätta vår lit till professor Callum G. Brown –och det gör jag gärna. I Skottland rasar det mesta. Kyrkor och församlingshem säljs av eftersom de åldrade församlingarnas fåtal inte längre klarar utgifterna. I Sverige tror jag att gränsåret hamnar i början av 1960-talet med flera markeringar mot kristen tro, inte minst en reform som begränsar undervisningen om just kristen tro. Det var enligt biskop Manfred Björkquist denna undervisning som gjorde att Svenska kyrkan fortfarande kunde döpa barn.
Svenska kyrkan fortsatte som vanligt – fast inte riktigt. 60 timmars konfirmandundervisning hade varit tillägg till skolans faktaundervisning. Nu skulle både grundläggande fakta och trostolkning in i kursen. 60 klocktimmar gäller fortfarande och 6 månader är minimitid för undervisningsperioden. Gudstjänster utöver. Grundtanken behöver vi kanske påminna oss. Den kristna familjen har husandakt, skickar barnen till söndagsskolan (som kom till därför att familjen inte riktigt kunde vara trosmiljö), söndagsskolan har tre stadier: Lillklass, Mellanklass och Storklass. Därefter konfirmandundervisning.
Nu har vi väl tre rätt rejält avkyrkligade generationer i Sverige: Far-mor-föräldrar, mamma och pappa samt barn. Vid närmare eftertanke är det nog fyra generationer. Farfarfars-morfarfarsgenerationen men också farmormors-mormorors – även om flickorna var kvar längre i det kyrkliga. Steg för steg har avvecklingen gått tillbaka – och denna avveckling ses just som utveckling. Präster behöver inte vara raketforskare för att förstå vad som hänt. De behöver inte ens vara forskare för att undvika kunskap om vad som hänt. ”Vi gör som vanligt!”-hållningen håller. Eller inte. Törnrosasömn är också sömn, skulle Susanna Popova kunna säga.
Nå, kyrkobetjäningen kan glädja sig. Seger med 5-4.
I går begick jag i familjens hägn scoutpatrull Rävens i Moheda högtidsdag. De glada grabbarna hade Menlösa barns dag som sin speciella dag. Vi visste att i patrullens lya fira med en stor burk Bullens varmkorv (40 korvar), Slottssenap, korvbröd och julmust. I dag är det Thomas av Becket som gäller. Mot sen kväll bör biskoparna Sven Lindegård och Jan Arvid Hellström samt frimurarbrodern i baksätet (som inte bara omkom utan kom bort så pass att jag glömt hans namn) ägnas en tanke. De dog denna dags afton år 1994. Förklarhets vinnande: de dog just när det blivit den 29 december, på natten altså. Men jag sätter mig i mina tankar mot denna dags afton! Gack och sätt er sammalunda. Åren går. Bilolyckan ligger en generation bort. År 1994 utgör ett gränsår för Växjö stift. Den nya normaliteten avlöste den gamla med det lilla problemet, att den nya normaliteten noga taget är abnorm. 5-4 som sagt.