Hur kom det sig att Svenska kyrkan slutade be sina klassiska böner? Jag funderar. Klassiska böner ersattes av fagert tal. Till det fagra hör att tala med ”Gud” utan preciseringar typ ”käre himmelske fader” (Luther) eller utan ett inledande ”O Gud, du som…” Skulle det vara så viktigt? Jag tror det.
En avhållen vän sedan 1960-talet, ortodox munk, kommenterade en svenskkyrklig gudstjänst han varit med om. Han fann bönerna ”platta”. Jag sa inte emot, och har burit repliken med mig. Hur blev det så? Är det brist på tidebön som får utslag? Psaltaren brukar ju strukturera upp tänkandet – både på gott (Guds väldiga gärningar) och ont (mitt eget och egendomliga). Psaltaren är en poetisk bok. Det betyder att jag inte behöver svarva ihop vackra formuleringar. De finns där redan, ingivna! Men utan bedjandet av Psaltaren kommer vi väl i varje fall sämre till och måste hitta det poetiska på annat sätt. Som salig Hägg beskrev de obligatoriska skolmorgonbönerna med plats för elevmedverkan: ”Det var en flicka med flätor som läste Nils Bolander.” Annars var det några adjunkter som skulle trycka ut sig samt psalmbokskontroll. Jag åkte dit, för jag hade ingen psalmbok med mig. Mitt försvar – att jag kunde psalmerna och sjungit med – dög inte. Anmärkning i klassboken. Vi talar om Katedralskolan i Växjö.
Tillbaka till bedjandet. Kan det vara så att vi numera ber i mellantillståndet, tillståndet mellan karismatisk och skriven bön? Jag skrev inte ”fri bön” för så fri är den inte utan kör ner i vanlighet och välvillighet. Modéus I som exempel. Han har dag efter dag hanterat COP 28 och klimatfrågorna i bön på X, Twitter utan att bestorma Gud på ett besvärande sätt. Det är dagspolitik i from form, han säger vad som ska sägas utan att väcka någon egentlig uppmärksamhet – inte i himmel och inte på jord, om man säger så. Han är inte från Barcelona men väl från Jönköping och då fattar vi. Är det det gamla Missionsförbundets folkpartister och välkammade socialdemokrater som står fram som böjningsmönster för hur det ska bedjas? Då kan jag förstå hur det blivit. Det är lite som när Charles de Gaulle bad aftonbön och inledde med orden ”Kära kollega!” Inte blir det bättre när Gud hanteras som handräckningspersonal.
Så vad bör göras? Dick Helanders Bönbok har jag redan slagit ett slag för. Har vi tur – och det har vi, för Gud hör bön innan vi ens hunnit formulera oss – kommer bönboken i ny upplaga på Artos nästa år. En bön för varje dag. Då får jag be ihop med dem som förr kallades ”stora bedjare”, dvs förfaret folk. Men det behövs fler instruktörer. Får ni i predikningar råd och tips för bön eller ens gemensamma teman för bönen? Finns i församlingen ett böneliv att stiga in i? Jag påminner om Eva Spångberg, som släpade sitt bagage på en flygplats och upptäckte andra som i godan ro stod på rullbandet med sina väskor och transporterades. Det blev för Eva illustrationen till vad gemensam bön är. Vi slipper slita med vår egen fromhet.
Niklas Adell bearbetade klassikern av PO Sjögren, Böneskola. Finns på Artos. För snart sagt 60 år sedan, kanske egentligen 58, lärde jag mig ett och annat av PO. Nå, jag har lärt ett och annat av Niklas Adell också! Boken kunde vara inte bara en personlig instruktion utan en utmaning för präster, som borde undervisa om trons grunder, dvs förklara hur man gör för att komma vidare. PO hade en utmärkt illustration till hur vi gör: Vi gör som skräddarna, insekterna, som tar sig fram på stillastående vatten. Det ytliga är deras livsform, inte djupet.
Fader Gunnar påpekade att det prästen inte sagt 25 gånger hade församlingen inte fattat. Det är ett ord till tröst för oss som gärna upprepar gamla sanningar, som vi utslungat tidigare för att ge märg åt konversationen. Kyrkans år är en sådan pigg upprepning som aldrig blir upprepning utan nytt varje år. Till kyrkoårets ämnen hör också helgon- och martyrdagar. Tron håller sig med många ingångar och en uppsjö guider. Lucia till exempel.
Idag satt jag tidsnummer 130700 framför bilderburken för att se Lucia från Kalmar. Jag måste säga att Lucia från Syrakusa (begravd i Venedig, det är en historia för sig) fick god konkurrens av den kalmaritiska, med den skillnaden att Lucia från Kalmar fortfarande är i jordelivet. Jag gillade det där med eld också. Inte att martyrerna ska brännas på bål men insikten, att detta är risken för den som övertygats om att Jesus är Herren. Dopdräkt och krona – visst är det fint och djupt. Djupare än de flesta förstått, fruktar jag – och låter som en gammal präst!
Pastorsadjunkten ger sig inte. Hon drar på sig en långkänning med prästskjorta under för att gå på Nobelmiddag. Har biskop och domprost inget att säga till om? Folk kan ju får för sig att denna vandrande/sittande/ätande/dansande pinsamhet uttrycker någon egendomlig ämbetsteologi och att präster i Svdenska kyrkan borde ta efter? Den långa kaftanen kortades för att prästerna lättare skulle kunna dansa vid Gustaf III:s baler! Prästerna kan ha svart långkaftan eller en kortare ”koftanett” (som den kallades), men de kan inte ha balklänning och prästskjorta för att markera att de på något sätt är präster (även om prästämbetet aldrig överantvardats till dem). Jag säger inget annat än att domprost och biskop har ansvar för att hantera pastorsadjunktssyndromet. Frack, stor högtidsdräkt för militärer och kaftan för präster, det är vad som gäller. Basta! Allt annat är fynd i utklädningslådan. Teater alltså.
Men Lucia klär ju ut sig? Är inte detta teater också? Nej. Det är en gestaltande framställning som drar med oss in i ett drama som till allt annat också är meningsfullt och kan göras begripligt.
Vad ska vi säga om COP 28? Margareta Koltai var besviken, hade synpunkter och ville ha omedelbart stopp för att pumpa upp oljan. Där stannade våra bilar. Kan hon vara riktigt klok? Och hon agerar i namn av Act Svenska kyrkan som vi förväntas ge kollekter till. Vad säger vi nu? Svenska kyrkan blir alltmer sanslös. Men några beslut om detta har väl Svenska kyrkan aldrig fattat i kyrkomöte eller ens i något stiftsfullmäktige? Anas inte ett litet problem – eller ett icke-problem beroende från vilket håll saken ses? Problem för dem som har en bil, som inte längre går att köra – ens i tjänsten. Icke-problem för de aktivister som i kraft av sin egen godhet kan använda Svenska kyrkan som plattform för sina godhetsexerciser. Och detta ska vi kalla folkkyrka? Egentligen är detta, och endast detta, den elitkyrka alla varnat för och trodde att ”eliten” var en hoper ”högkyrkliga”. Eliten var de som tog sig upp för att flyga till Dubai och spela allan. Så var det skrivet också! Varför lät vi aktivister ta över allvarliga och komplexa frågor, som egentligen tarvar seriösa svar? Tid för rannsakan. Och vad med COP 28? Det bidde en tumme eller knappt det. Det är något lurt med alltihop. Jag ska läsa analyserna på Klimatupplysningen fortsättningsvis också. https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/koltai-om-slutforhandligarna-i-cop-28-det-ar-helt-galet
Jag såg alltså Lucia från Kalmar kl 7 idag. Jag tyckte vid närmare eftertanke att hon var bättre än själva originalet. Så mycket bättre! Och talade en vacker, ädel kalmaritiska! Det gjorde inte Lucia från Syrakusa. Men jag såg också att kristen tro tog sig talrika uttryck.
