Ni tror att jag tänker avhåna det smånna teologlivet, dvs det småsinta livet i den lilla världen, den där förbrukade ärkebiskopar återanvänds under mottot: ”Om jag berömmer dig, berömmer du mig och så blir vi båda berömda”. Nå, KG Hammar skrev en mer användbar doktorsavhandling än Antje, men Antje uppbär väl fler hedersdoktorat? Hammar har dock en nederländsk dekoration att fästa på den kaftan han inte bär ens i högtidliga sammanhang. Det är alls inte detta jag avser att skriva om utan om själva småttigheten, det smånna. Jag har sett att en tysk bibelforskare slagit fast att Kristus inte hade något sinne för dagrarnas spel över Galileiska sjön. Naturprocesserna intresserade honom blott i den mån de kunde få ’eine moralische Nutzanwendung’.” – alltså komma till moralisk nytta. Det är Stig Ahlgren jag följer och boken Orfeus i folkhemmet, Bonniers 1938, s 203.
Naturligtvis är detta teologisk perversion. Jesus behandlas som morallärare av tyskt 18- eller 1900-talskynne. Nå, det har dykt upp fler tyskar av det slaget därefter. Mitt favorithatobjekt i det exegetiska är nog Eugen Drewermann, avsatt romersk-katolsk präst som studerar Skriften psykologiskt. Insani sunt Germani, som det heter. De är galna, tyskarna. Detta är dock en generell sats. Alla tyskar är inte galna, men för enkelhets skull utgår vi ifrån detta och upptäcker sedan de betydande undantagen, liksom vi ser dem som bekräftar själva tesen. Kan man då inte lika väl säga ”Insani sunt Romani”? Obetingat. Romarna är galna. Det har jag läst i böcker. De om Asterix och Obelix till exempel. Men våra galliska kämpar stiger inte fram som teologer. Det gör inte heller de romare som gallerna så framgångsrikt bekämpar.
Den puttinuttiga teologvärlden är förstås inte värd att spilla många ord på, men det är av dess rena underhållningsvärde svårt att låta bli. Vi kan ta pastorsadjunkten i Strängnäs, som i smaklösa kombinationer löper runt i klänning och prästkrage. Då ska det föras en animerad diskussion om när prästen får ta prästskjorta på sig och Ledarsidorna arbetade idogt för att få veta om pastorsadjunkten på resa i Vilnius var i tjänst eller ej. Detta skulle mörkas, men till sist kom det fram att pastorsadjunkten var ledig från sin tjänst. Hade någon stiftschef då överantvardat något ämbete till henne? Det tycks oklart om ni frågar mig. Jag är till och med inte riktigt övertygad om att Antje överantvardade något biskopsämbete till stiftscheferna i Strängnäs och Växjö. De kanske mer ska uppfattas vara stiftsföreståndare? Men nog skulle också en föreståndare ha förstånd att gå igenom skjortanvändning för pastorsadjunkter och som en rent estetisk fråga ta upp frågan/problemet/utmaningen om exklusiva klänningar i kombination med prästskjorta. Prästskjortan är inte till för att pråla med, det är min enkla mening. En publik debatt om just prästskjortors bärande bär mig dock emot. Kanske är det rimliga att se prästskjortan som scoutskjortan; den bärs när den behövs?
Nå, vi lever i en krigstid och då kanske det är begripligt att det gärna blir nullitetsdiskussioner så att vi slipper det andra, det svåra?
I den tidigare krigstiden var Stig Ahlgren (jag ber om ursäkt, men nu är det faktiskt an annan bok jag hänvisar till) på korum. Året var 1941. Problemet för prästen, som skulle leda korumet, var hans roll som serverande kypare:
”Kyparen är ingen rekommendation för anrättningen. Denna kristna vårsoppa med flottpärlor på ytan och en och annan teologisk frikadell simmande kring bland grönfodret, smakade inte pojkarna. De kom dit med aptit, ty det är ett misstag att tro att de inkallade skulle sakna andliga behov, men aptiten har försvunnit. En präst som skall få pojkarna med sig bör akta sig för att se ut som en uniformerad tamduva. Griper han dem inte med sin lidelse, med det oblidkeliga allvaret i sin förkunnelse, får han finna sig i att underkastas en närgången kritik. Soldaterna vill inte bakom uniformen med det violetta korset på ärmen och betlehemsstjärnan på axelklaffen (en utsmyckning som förpliktar) ana en fattig syndig människa som de. En stark personlighet måste här föra ordet, i annat fall misskrediteras fältprästinstitutionen in toto.”
(Stig Ahlgren, Korum 1941 i Det kritiska uppdraget, Bonniers, Stockholm 1946, s 125)
Jag gör mig inga föreställningar. Redaktör Ahlgrens intresse är egentligen det lagiska. Fältprästen ska gå till angrepp mot spritmissbruk och sexuell lösaktighet samt ”samla uppgifter om de inkallades moraliska habitus”. Redaktörn är nog egentligen ganska villrådig. ”Gör bara någonting!” Jojo. Det var inte lätt för prästerna då heller. Redaktörn ger rådet till prästen i mötet med soldaten: ”Skäll ut honom i mustiga ordalag.” Riktigt klokt är nog inte detta, inte för en folkkyrka. Men för en Överhetskyrka utan själasörjarsinne hade det gått alldeles utmärkt.
Stig Ahlgren följer korumet:
”Även vid detta korum hade fästmör och fruar rest upp för att hälsa på de inkallade. De stod i en liten grupp och lyste upp den späda grönskan med sina blommiga sommarklänningar och med ljusa ungdomliga röster sjöng de med i pingstpsalmens ord: Giv kärlekseld i hjärta men dämpa lustans brand.
Kommentarer är onödiga.” (aa s 124)
Fältprosten hade i sin handledning för inkallade teologer poängterat vikten av att ha vinden i ryggen. Ahlgren missar int möjligheten: ”En tveeggad rekommendation. Endast arbete i motvind kan ge fältprästen en chans att göra sig gällande.” (aa s 125)
Vi ska inte sitta med bespottare (Ps 1:1, 1917 års översättning, nu ska de kallas ”hädare”) men jag sitter gärna ihop med kyrkokritiker och uppfattar dem inte som hädare även om deras kritik är stark. Antagligen har de sett något vi borde ta itu med – även om vi gör det på ett mer reflekterat sätt än vad de föreslår. Kyrklig förnyelse är inte rädd för kyrkokritik.
Gunnar Rosendals bok Kyrklig förnyelse (1935) brukar vi hantera så, att vi talar om förnyelsens fyra drag: det bekännelsetrogna, det sakramentala, det hierarkiska och det liturgiska. Sidorna 7-17 i boken inte försummas. Där tecknas den bakgrund mot vilken f Gunnar skriver och sammanfattar ett program för förnyelse. Vore en god ansatspunkt att starta med frågan vad som inte bör/får sägas och så på muntra sätt säga just det? Till exempel att Jesus är Herren (bestämd form!) och att Verkligheten är sakramental och möter i Kyrkans liv, som är församlingsliv på riktigt med en präst som är präst på riktigt. Skulle detta räcka för att det ska bli kuling eller storm rentav? Det vindstilla må vara. Anden kan finnas där också. Men ibland är Anden i stormen och klarar sikten. 1 Kung 19:9-14 blir väl nödvändig läsning för att bevara perspektivet. Stig Ahlgren och jag skulle dock kunna mötas i insikten om kypare som inte är någon rekommendation för anrättningen eftersom de tror, att den overksamhet de uppvisar ska betraktas som stillhet i Guds mening. Det ska den inte, ”i denne klassen kan en inte va tydlig nog”, som det heter.
Ahlgren hade kanske uppskattat att Svenska kyrkan nu söker en ny generalsekreterare. Den nuvarande är jur kand och var ekonomichef. Hon fick brådstörtat plockas in när den tidigare generalsekreteraren, hovrättsrådet och sedermera hovrättsdomaren på fullmakt, fått silkessnöret av Anders Wejryd. Detta fick kyrkostyrelsen besked om i efterhand för att nu ange hur makt utövas i Svenska kyrkan (har Wejryd gett silkessnöret åt fler kan man kanske undra?) ”Det är en av de tyngsta positionerna vi har i samhället och en av de största rekryteringarna vi gjort på många år. Rollen omfattar en oerhörd bredd, både inomkyrkligt och i sitt företrädarskap, säger Wanja Lundby-Wedin.” Folk ser att detta är ”en av de tyngsta positionerna vi har i samhället”. Det tror Wanja. Det tror inte jag. Och jag har varit med längre i detta sammanhang än Wanja. Säger inget mer. Jo ett! Jag har att barnbarn som är jur kand… Och tillägger. Det kanske inte mest ska handla om bredd utan om djup, dvs trons djupa förakring om man nu nödvändigtvis vill vara generalsekreterare i en kyrkostruktur?
Min vän Stephen Trott överbringar beskedet att Wippell’s på Tufton Street nr 11 har stängt butiken. Eftersom jag förstår varför, blir jag dyster. Stig Ahlgren hade kunnat skriva en underhållande cynisk kria om saken. Den hade inte tröstat mig. Jag får öppna en påse Ahlgrens bilar i stället. Vad distriktssköterskan än säger… Förresten ringde läkaren till mig i fredags eftermiddag och överbringade ett dystert besked om min hälsa. Jag förstod att mina dagar är räknade. Men var inte oroliga. Jag håller mig med en personlig Frälsare. Och de räknade dagarna? Ps 139:16. Denna psaltarpsalm kan vi, som undgick rondskålen, med sällspord förnöjelse be. Gäller alltid!