Jag är emot det som kallas ”det politiska spelet”, men jag är ännu mer emot det politiska skådespelet, utspelen som inte kan leda någonstans och som bygger på medvetna missförstånd och spelad indignation över dessa medvetna missförstånd. Björn Söder försökte för flera år sedan problematisera nationalstaten som fenomen, när det finns en svensk riksdag men samerna har ett eget ting (vilket inte skåningar eller smålänningar har). Han frågade också om den judiska identiteten, men jag är i skrivande stund oklar i vilken mening en jude inte är svensk. Om detta går det väl att diskutera förnuftigt? Är de kristna egentligen svenskar, jag menar, de är med glädje och stolthet inympade på den judiska roten och roten bär oss, som vill tillhöra Gud folk på plats och Guds folk tiderna igenom. Abraham är också min stamfader. Som sagt: det går att resonera om saken. Återkommer strax till temat!
Magdalena Andersson tog i från tårna: ”Anklagar du Jamal Hamas för att vara en terrorromantiker” löd frågan till statsministern, som tagit upp den antisemitism och terror-romantik som funnits i vänstern sedan länge och fortfarande finns, nu synligare än på länge. Nog vet vi pålästa, fråga annars professor CH Grenholm. Magdas argument var att eftersom Jamal al Hay, som han egentligen heter, inte Hamas, har en sondotter vars familj mördats i kriget mellan Hamas och Israel så skulle anklagelsen, om det nu skulle uppfattas vara en sådan, falla. Jag tror jag förstår logiken och saknar Gunnar Fredriksson, Aftonbladets ärrade chefredaktör och Lunda-intellektualitetll av det slag vi som har Lund som akademisk bas inkarnerar. Felsägningen blir i sammanhanget riktigt lustig. Gunnar Fredriksson hade nog varnat socialdemokraterna för att lära sig det politiska spelet i det polariserade USA och mer talat för diskussioner av typ de som fördes i Folkets Hus eller i svart-vit tv med de tre O:na.
Resonera om saken var det. Ord kanske inte alltid säger det någon menar. Att i polemiskt nit inte vilja veta vad sagespersonen är ute efter hämmar inte bara det intellektuella samtalet utan riskerar själva den egna intelligensen. Man kan bli dum av att inte vilja förstå. Hjärnan påverkas menligt. Jag kan skriva tydligare: Man blir dum och gillar att hålla sig dum. Det är att förolämpa sig själv eftersom vi är skapade till similtudo et imago Dei, till likhet med Gud och Guds avbild. Har vi fått ett politiskt liv som konserveras i stupiditet? Jag undrar. Och min kompis undrar också.
Jag fick gå på bio i onsdags kväll. Det kostade mig en större bytta popcorn (men inte den största!). Filmen Jesusrevolutionen var jag tveksam inför. Skulle det bli väldigt mycket halleluja-viftande? Det fanns en del sådant och det hejdlösa döpandet är inte min melodi. Några av de som döptes var nog redan döpta som barn och det dopet räcker in i evigheten. Sedan hade man tydligen druvsaft i små plastbägare och jag må säga att detta inte är min tekopp. Några hippies hade omedelbart förnummit att det alls inte var vin i plastmuggen. Jag tror att jag kan förstå bristen på nattvardsteologi som ligger bakom, dvs en reformert syn på nattvarden av precis det slag Luther gjorde upp med vid religionssamtalen i Marburg. Det var då han drog ett kritstreck över bordet och sa: ”Ni är av en annan ande än vi.” Men eftersom det vid den tid Jesus-väckelsen drog fram i USA nog var just så, bråkade jag inte.
Jag levde inte ut min skadeglädje när jag såg karlar som uppenbarligen hörde till kyrkorådet bli oförsynta mot pastorn. Så går det till när pastorn blir lokalanställd. Jag var emot det och mina (fåtaliga!) missionsförbundsvänner häpnade, när Svenska kyrkan skulle införa en ordning som ställt till med så mycket elände i frikyrkorna. Carl Strandberg skrev boken Präst och kyrkoråd (Håkan Ohlssons, Lund 1974) och drog upp de då gällande gränslinjerna för både präst och kyrkoråd. Denna lilla bok skulle med fördel kunna läsas som en fjärran spegel. Att kommunaliseringsivrarna ville ett och de kyrkliga företrädarna något annat, kan man lätt se. För egen del läste jag tidningen Vår Kyrka och följde som söndagsskolgosse den tecknade serien om pastor David Crane, som alltid jagades av kyrkorådets ordförande, den vedervärdige Mister Darby. Att denna serie kunde publiceras i tidningen Vår Kyrka, samtidigt som demokratiseringsivrarna var strängt upptagna med att ge partipolitikerna plats i styrandet och ställandet , kan nog bara förklaras av att ingen egentligen brydde sig om en serie i en kyrklig veckotidning. Men där skapades min bild av vanstyret genom kyrkopolitiker! Den bilden har inte ändrats utan bekräftats genom åren. Den gamle Mister Darby har haft många namn under årens lopp, men kan för enkelhets skull kallas Legion. Ändå var inte detta den poäng jag bar med mig. Det var i stället skildringarna av misslyckanden.
Jag kan min lektor Erik Petrén. Han drev – med den bestämdhet som bara var hans egen – tanken på att misstag är tillgångar när Gud ska forma oss. Det är inte framgångarna Gud finner användbara. Han, som sände sin Son, ser misstag och missgrepp som mer användbara. Det blir nog så, eftersom Gud älskar sin fallna mänsklighet och sänder sin Son för att rädda den. När detta besked lämnades till hippiekollektivet, som gått ner sig i missbruk, visade sig beskedet vara själva evangeliet. Omvändelsen från det gamla gav nya möjligheter. För mig illustrerades den gamla sanningen att flykten till det som vid närmare påseende visar sig vara meningslösheter likväl är meningsfullt eftersom det avslöjar människans outrotliga längtan efter mening, efter Gud. Det är kyrkofadern Augustinus: ”Mitt hjärta är oroligt tills det funnit ro i dig” och insikten ”Sent har jag börjat söka dig”. Fornkyrklig själasörjarvisdom alltså. Och kanske bortglömd i uppfostringskristendomen, den som tror sig vara omvänd och därför aldrig förstått sig på talet om daglig omvändelse.
Petrén, P3n, bangade inte inför medmänniskors haverier i livet. Han tänkte att det behövdes nog för att det viktigaste inte skulle gå förlorat: det eviga livet. Jag vet inte om Erik skulle tycka att min tanke är klok – nämligen att det kristna livet då och då måste nollställas och börja på nytt. Jag menar: Jesusrevolutionen ligger inte bara bakom oss. Rätteligen skulle den gestaltas här och nu i väntan på den nya början. Men hur en självbelåten folkkyrka utan folk – men med en härskara fiffiga kommunikatörer och en kanske något mindre härskara kyrkoherdar med behov av att visa upp sina framgångar och den kyrkliga relevansen som civilsamhällets största organisation – ska bli sådan, det är jag inte kruka att förstå. Inte min kompis heller.
En annan kompis, kv*nnl*g pr*st dessutom, sa att personalen är det stora problemet i kyrkolivet. Jag borde nog ha sagt emot på ett emotionellt Magda-sätt. Men samma kompis hade recenserat Magdas framträdande i riksdagen och konstaterat, att Magda hade en dålig dag på jobbet. ”Hon har övat inne på toaletten och det räckte inte”, sa kompisen. Då vågade jag inte bli emotionell och med uttryck för upprördhet försvara alla våra fina kyrkliga arbetslag och deras värdefulla insatser. Jag hade ju inte ens haft tillfälle att inför spegeln på dass öva repliker och minspel. Utan övning kunde jag inte få ur mig ens ”fruktansvärd anklagelse” eller ”hur kan du göra så här?” Jag tror inte det gått med övning heller. Men kanske övning kan ge färdighet. Jag får kolla några gånger till.
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/andersson-nara-tarar-fruktansvard-anklagelse–owt5t7