Kyrkofadern Augustinus var vår kristna kulturkrets förste allvarlige bekännare. Confessiones är en rannsakande uppgörelse med livsomständigheterna. När jag nu var så tydlig med att markera mitt ogillande av Lotta Miller, den som inte stoppar påhopp av det slag som min dotter kunde berätta om (förra sländan), står det klart att Miller sedan länge stått på min shit-list. Men där ska väl rätteligen också de två andra anmälarna av biskop Erik Eckerdal placeras?
Jag misstror dem och jag misstror hela nomineringsgruppen ÖKA. Bokstavskombinationen ska uttolkas som Öppen Kyrka för Alla – men när anmälarna kommer loss, fattar ett barn på 7 år att deras öppenhet är limiterad, om man säger så. Vem vill förresten vara med i den vänster Lotta Miller står för eller i den öppenhet anmälarna Jenny Nilsson och studentpräst Kristina Hyse hyser? Inte jag i alla fall. De genomför den gamla frikyrkliga församlingsprincipen med rätt tro och rätt beteende och gör detta i en – folkkyrka! Vad är det för ”kyrka” som här träder fram?
Jag ser förresten samma princip, utestängandets princip i Oskarshamn. Det var ett sexuellt frimureri som klädde ut sig, öppet för dem som vet vad då? Jag njöt av bilden och än mer av insikten att bilden illustrerar något om tidigare kyrkoherdar i Oskarshamn inte riktigt stått för, men – om de levat – nog faktiskt inte riktigt förstått. På sin tid var det mycket de aldrig fattade!
Detta leder mig till självrannsakan. Har jag en intuitiv känsla för vad jag ser, när jag ser en skitkärring – oavsett kön? Eller handlar det bara om gammal vanlig ohederlig brist på helgelse? Jag föredrar som vanligt att gömma mig bakom Morsan. Gamla provinsialläkare var nog rätt duktiga på att känna igen simulanter, sådana som låtsades. Det var konstigt nog ibland också min lågkyrkliga moster. Inte alltid – men när det blev för mycket för henne kunde hon fnysa åt det tillgjort fromsinta. Mitt intuitiva vetande är sannolikt en produkt av sociala omständigheter och omständigheter övade i de heligas gemenskap. Vi går inte på vad som helst. Vi ser vad vi ser – och inser!
Kvinnoförakt handlar det alls inte om, när någon kan varsna en skitkärring (fortfarande oavsett kön). Men frågan ska ställas: Vad är det den könsbundna synden gör med oss allihop?
Bredbukade gubbjäklar, sådana som på klent underlag ändå fattar orubbliga men sanslöst korkade beslut, är en sak. Sådana fanns i det kommunala livet i Moheda kommun. Jag har mött dem i kyrkopolitiken också – eller inte minst! De förstör på sitt trångsynta sätt mycken kreativitet och förstår aldrig att de är offer för omständigheter. Det bror på att de aldrig läser på för att resonera förnuftigt. Det behövs inte. De har bestämt sig!
Jag hamnade i Färjestaden och körde på Tommy Eliassons väg. Tommy (1948-2017) var socialdemokrat, blev ombudsman för Handels i Kalmar, kommunpolitiker i Mörbylånga kommun och sedan vår tonårstid på Katedralskolan i Växjö min vän. Han var den sortens politiker som kunde känna igen karriäristerna, rädisor som var röda utanpå men vita inuti. Vi talade om dem, för vi kunde båda känna igen dem. Tillit till egen beslutskompetens paras icke ofördelaktigt med misstro. Hur skulle det annars gå? Men tilliten har fått sig en knäck när Sverige och Portugal ligger lågt när det handlar om tillväxt och ekonomisk styrka. Så kristlig är jag inte, att jag tror att det är bra med låg tillväxt, svag krona och nationell nyfattigdom. Det är mycket vi inte längre har råd med. Ambulans på norra Öland eller nytt sjukhus i Växjö till exempel. Vilka bredbukiga har fattat de beslut som fört oss dit vi är?
Nog finns det också kvinnor som inte är så roliga. Somliga av dem är yviga och drivs av sin egen kampsång: ”Här kommer Pippi Långstrump Tjolahopp, tjolahej, tjolahoppsansa Här kommer Pippi Långstrump Ja, här kommer faktiskt jag.” Samtidigt kör de med argumentet att manssamhället hindrat deras karriärer och kräver kollektiv rättvisa för kvinnorna – inte minst med tanke på historiska oförrätter. Det finns en viss framgång i allt detta. Inte minst för de mer måttligt begåvade. De tar sig fram så. Det finns en feminism som blivit bärande ideologi i Sverige – men hur var det nu? Är inte ideologier falska medvetanden? Kunde skapelsen inte vara möjlig att förstå mer kreativt än som antagonism, kön emot kön? Nåja. Förfall nu inte!
Jämställt fostrad som jag är tror jag att människan är skapad till kvinna och man och på så vis Guds avbild. Eftersom jag bara har döttrar, måste jag väl uppfatta att de trots allt är jämställt fostrade om det nu inte är så att döttrar fostrar sina fäder. Jag håller den saken öppen. När jag publikt skulle framställas som mullig mansgris och kvinnoförtryckare samt därtill krum i min sexualitet (biskop Ingmar Ström i ett kollektivt omdöme om präster, som tänker som Kyrkan alltid tänkt om ämbetet…) kunde jag – om saken alls var värd att tas på allvar – avvisa utsagorna. De var orimliga, träffade mig inte. Men detta var passliga lögner. De gick att använda. Hur blev detta ens möjligt? På grund av de mångas tystnad, förstås. De visste att allt detta var osanningar, men de såg åt annat håll och teg. En tankemodell kunde vara denna: ”Vad är detta mot århundraden av kvinnoförtryck?” Margit Sahlin avbröt mig under en samtalseftermiddag på Kastlösa stiftsgård med den repliken, när jag beskrev minoritetens läge i Svenska kyrkan. De kvinnliga deltagarna var odelat på Margits sida. Margit böjde sig fram och viskade under ovationerna: ”Förlåt, Dag!” Efter denna seans körde jag hem och ställde mig länge i duschen. Då ringde det på dörren. Där stod Kerstin Mårtensson med make. Hon hade bett mig komma och prata med Margit på något stiftets Kvinnoråd ordnat. De tu medförde en stor bukett gula rosor. Falskhetens färg, tänkte jag. De vissnade också rätt fort. Tankemodellen att orätt i forntiden ger oss fria händer i vår kamp är inte ovanlig. Den blir inte sann för det.
Men det kanske är så här det är, från skolgården och vidare. Tjejer som gaddar ihop sig för att i grupp driva sina agendor. Mobbing är en sådan grupp alls inte främmande och gruppen vet att den i skydd (oklart av vad) kan vara hur obegränsat och kvinnligt elak som helst. Mordet på Tove i Vetlanda säger kanske mindre om Vetlanda än det där fenomenet att ”kvinnor kan” och kan ge igen?
När jag följt min tanke så här långt, blir jag lätt nervös. Om kyrkolivet förvandlas till en kvinnlig domän, vad händer då? Det blir hårt och skoningslöst för bestämmelser och lagar måste följas. Är detta den egentliga skillnaden mellan kvinnor och män, att män nog vet vad regler och bestämmelser säger – och just därför är de beredda att ta lätt på dem när så erfordras? Hur eller hur, nog är det illa när kyrkolivet blir enkönat. Så var det inte innan. Då var männen kyrkvärdar, kyrkobröder och satt i kyrkoråd och kyrkofullmäktige för att fatta beslut. De bredbukiga alltså – och ni vet vad jag, när de tas i klump, tycker om dem. Det fanns en församlingspräst också, som med faderlig omsorg tog hand om sin församling och såg till att kvinnorna fick göra viktiga insatser – i syföreningar, studiecirklar, som söndagsskollärare och inte minst som prästfruar! Jag vet att vi kan driva med fenomenet länge, men icke desto mindre! Utmaningen, som missades under 1940- och 50-talen, var kanske att organisera ett mer mänskligt församlingsliv genom att det skulle blivit mer sakramentalt eller, jag prövar tanken från andra hållet: organisera ett mer sakramentalt församlingsliv och se att det just med koncentration på det inre livet blev mer mänskligt och därmed mer lockande för kvinnor och män.
Nu tänkte jag fritt. Fel kanske. Men fritt! Tänk själva då – för det vi nu har, ville ingen ha och kunde ingen tänka sig att vi skulle få, när det begav sig.