Att vara pigg, käck och munter är inte det lättaste för en slända i tider som dessa. Men själva berättelseformen är ett evangelium, glatt budskap, så trots vedervärdigheter kommer slutet att bli en god början. ”Så som det var i begynnelsen, nu är och skall vara från evighet till evighet.” Orden betyder vad de säger. Men det gäller också att ”allt ska brytas ner” och ”genom att laglösheten tilltar kommer kärleken att kallna hos de flesta (Mt 24:2 och 12)) Det finns mer att säga: ”Ty det skall bli ett lidande vars like inte har funnits från världens början till denna dag och inte heller kommer att finnas.” (Mt 24:21) Jag tröstas vid tanken att när allt detta händer ”är han nära, utanför dörren”. (Mt 24:33) Det tröstar mig något i alla fall. Jag har fattat, att Jesus längtar mer efter mig än jag längtar efter honom. Min fromhet behöver alltså inte bli så självupptagen utan hellre upptagen av Honom. Han är dock hela världens och min Frälsare. Så nära att det enda jag behöver göra är att öppna dörren. Gud rike är mitt ibland er, heter det (Lk 17:21. Entós på grekiska är dubbeltydigt: inom och mitt ibland. Subjektivt och objektivt alltså – och bortom mitt inre känsloliv. Det blir tryggast så, tror jag.
Jag ser också själva vardagligheten med all dess möda beskrivas. Och sedan samlas gamarna kring kadavret. (Mt 4 och Lk 17) Om detta läser jag inget på Svenska kyrkans pigga hemsida och jag ser stiftscheferna vara igång med sin fromma vardaglighet och sina festliga söndagar när de reser ut i församlingarna, som öppnat alla utklädningslådor de skaffat sig. Jag misstror eländet. I min misstro/otro uppfattar jag att spektaklen är till för att dölja bristen på innehåll. Det finns för många som uppfattar att kyrkans kor är en scen att uppträda på och att liturgi är en föreställning, inte något som Guds folk på platsen gör. Leitourgia alltså. De många klär upp sig. Riktiga präster klär över sig och själva kläderna inte bara döljer prästakraken utan berättar något om prästämbetet, på vems uppdrag prästen står där och vems ord han förvaltar. Verbi Divini Minister. Låter jag så sur som jag är? Har man ingen ämbetsteologi kan man lika väl låta bli att gå i utklädningslådan. Har man en ämbetsteologi så berätta för församlingen! Kamp mot spektaklen tills han kommer, han som har getts all makt i himlen och på jorden. (Mt 28:18) ”Getts” är en slug passivform, sug på den!
Kan jag alltså tänka att helvetets portar ställdes på vid gavel när Hamas gick till angrepp? Så förklarade Benjamin Netanyahu situationen. Jag tänkte på begreppet ”tillspillogivning”, det där att ingen fiende får skonas. Jag kan min bibliska anmödrar. De var inte hjärtnupna på så vis, att de var oförmögna att känna igen en fiende och fatta vad han vill ställa till med.
Gat ligger inte i Gaza-remsan men rätt nära. Därifrån var filisteen Goljat. (1 Sam 17). Han besegrades av David, som fällde den väldige kämpen med en sten av avslutade med att hugga av Goljats huvud, som han tog till Jerusalem. Goljats vapen tog David hand om. Filisteerna tog till flykten, israeliterna jagade dem och det låg fallna filiisteer längs Shaarajimvägen ända bort mot Gat och fram till Ekrons portar. (1 Sam 17:52) När brutaliteter av detta slag påtalas, ryser de finkristna.
Att krigets första offer är sanningen, har jag fattat. Att det finns tider när hyendet rycks av lasten, inser jag också. Sådant händer, som får folk att säga som det egentligen är – och det är i sammanhanget en ny sanning, en som ställer den gamla på huvudet. Understundom avslöjas också intresset, det som alltid eller aldrig ljuger. Moderaterna hade intresse av att ge sig på Jessica Stegrud som blivit arg (vred!) och varit nedlåtande mot Fredrik Reinfeldt och nu var ”en skam för sitt ämbete”. Noga taget är en plats i riksdagens knapptryckarkompani inte ett ämbete! Och lika noga taget kan det inte ha varit så roligt för Reinfeldt att se ”öppna era hjärtan-hållningen” haverera. ”Omdömeslöst” sa Ulf Kristoffersson om Stegruds inlägg. Det är sant. Det som sades kom inte som ett omdöme just utan som en känsloreaktion, det inser varje själasörjare. Men vi som varit med kan förstås undra om inte Svenska Fotbollsförbundets ordförande i det läge som var, borde varit den kapten som sist av alla lämnade Stadion…
De politiker vi hålls med vill nog väl, men de är värdelösa: De bärs inte av Den Stora Berättelsen, den som byggde civilisationen, satte stopp för utsättande av nyfödda och ättardråp samt la grunden för det som kunde bli ett samhälle och en nation. Vi hålls med politiker, som tagit sig fram i det politiska systemet, inte burits av folklig entusiasm. De ingår i en sällsam symbios med kommunikatörer, spin-doctors och journalister, hela bandet folk utan rotkänsla. De är oförmögna att granska sina egna hållningar och ställningstaganden civilisatoriskt, dvs ihop med den kristna civilisationen som gav oss Västerlandet som referensram.
Själva avkulturaliserandet och anammandet av ren nihilism har de finkristna funnit sig i. Nå, föga har kanske funnits att göra. Alltså kan de inte längre tala om den eldröda hästen och fråga om det är detta skeende vi befinner oss i. Den eldröda hästen och han som satt på den ”fick rätt att ta freden från jorden så att människor skulle slakta varandra och ett långt svärd gavs åt honom.” Jag läser Uppenbarelseboken (Upp 6:4) och kan läsa vidare hos profeten Sakarja (Sak 1:8), som ger samma dystra besked. Fjellstedt förklarar: ”De röda hästarna beteckna de krig och stora rörelser i folken, hwarigenom vägen banades för Christi rike.” Då är det hela inte fullt så dystert.
Fjellstedt förklarar informationen att mannen på den röda hästen stannat bland myrtenträden: ”Myrtenträdet är en låg buske och således en träffande bild av Guds folk i svaghetens och ringhetens tillstånd, men det är alltid grönskande, det gifwer en god lukt, det är en vanlig bild af ren högtidlig glädje och af kysk brudkärlek. Således betecknas härmed Guds folk, som i sig sielft är swagt, men utkoradt till Christi brud, uppfyldt af Hans kärlek, renadt genom Hans försoning och inwärtes ljufligt och grönskande genom Hans Andas nådegåfwor. O, huru lätt kunde de swaga myrtenträden af fienderna förtrampas, men de beskyddas af Herran Zebaoth, af härskarornas Gud.
Medge likväl att vi får något att tänka på. Men att Svenska kyrkan skulle uttala sig bibliskt och förklara hur allt blivit – ”hur vi hamnade här” – är nog inte att tänka på: ”Herren Sebaot hade beslutat att handla med oss som vårt liv och våra gärningar förtjänade, och det har han också gjort.” (Sak 1:6) De insikter som anmödrar och anfäder kunde göra, har samtidens svenskar, ättlingarna, gjorts urarva. En mycket liten del i detta land kan fundera över den röda hästen och över myrtenträdgården. Det gör ansvaret rätt stort att i denna tid ta tron på allvar och praktisera den.
1909 avskaffade Dagens Nyheter helvetet. 2023 öppnas dess portar. Modéus I tycks ledsen på X, fd Twitter: ”Sörjer med de anhöriga till offren i terrordådet. Lugn och sammanhållning är viktigt. Många av oss ber för vårt land och för våra politiker i en svår tid.” Men vad med den röda hästen? Vad tillåter Gud i denna tid?