Jag kollar varje morgon på nätet efter nya skjutningar och sprängningar. Detta kollande har en lugnande effekt på mig. Har det skjutits och sprängts, är det normalt. I lördags rapporterades ingendera. Då blev jag orolig. Hade skyttar och sprängare kanske blivit förkylda i den annalkande hösten? I så fall tycks de ha ”hörknat te”, som vi säger, för i går var det som vanligt. Och idag rapporteras anlagda bränder, små mord och stora polisinsatser..
Ni tror att jag skojar dystert? Jag är för egen del inte så säker på det. Normalisering och avtrubbning är kända fenomen, när själva uppgivenheten ska hanteras. Nyhetsflödet är som det är. Nyss var det fokus på Ukraina, nu är det Hamas krig mot Israel med Iran i bakgrunden. Ska jag greppa Den Heliga Skrift och läsa om perserkungars krigföring förr i tiden och den persiska lusten efter Det Heliga Landet? Perserväldets tid varade från år 539 till år 332 när Alexander den store upprättade det grekiska väldet efter att ha slagit perserkungen Dareios III. Historien anmäler sig till tjänstgöring! Och våldsamheter i Gaza? SImson, jag säger bara: Simson! Dom 16 (inget för fromsinta…) Filistéerna i Gaza har inte varit populära. Amos 1:7 och Sefanja 2:4. De kyrktrogna måste ibland demonstrera sin större beläsenhet – så läs på och gör lycka i sällskapslivet. Eller inte.
Hans Magnus Enzensberger (1929-2022) skrev boken Inbördes krig (Norstedts 1993). Två ord i boktiteln. Då var det Bosnien med insikten, att varje tunnelbanevagn kunde bli ett nytt Bosnien. Människan är människans varg. Jag kan dra det på latin också: Homo homini lupus. Vad Enzensberger ser ”är för det första gärningsmännens autistiska läggning, och för det andra deras oförmåga att skilja mellan förstörelse och självförstörelse.” (Enzensberger aa s 19-20) Poängen för Enzensberger är att det inte längre behövs någon ideologi för att mörda. Det är tomma aggressioner. Autism och försvinnande övertygelser är själva mixen. Den islamiska fundamentalismens ideologi har inget med islam i den gamla högkulturens religion att göra. Den är ”en radikalt modern protestaktion mot moderniseringstrycket” (Enzensberger aa s 23) – med godtyckligt vald rekvisita av dem som inte bryr sig om sin egen framtid. (Enzensberger aa s 25)
Vi lever alltså i en tid med inbördes krig. ”Vi lurar oss själva när vi tror att det råder fred, bara för att vi fortfarande kan gå och köpa våra frukostfrallor utan att prickas av krypskyttar.” (Enzensberger aa s 19) Enzensberger citerar Hannah Arendt, som skrev om den banala ondskan och om mellankrigstidens jag-förlust, den där likgiltigheten blir grundhållning: ”Här har det sunda förnuftet och förmågan till urskiljning förtvinat radikalt, lika radikalt som den mest elementära självbevarelsedriften slagit slint.” (Enzensberger aa s 28)
Hans Magnus Enzensbergers bok kom alltså för 30 år sedan. Han talar med det allvar som en del präster i Svenska kyrkan kunde bruka i sin förkunnelse dåförtiden, innan urvattningsprocessen hade gjort det mesta ointressant, därför att prästerna lärt sig predika aktuellt, dvs utan de klassiska kyrkliga referenspunkterna. Det blir så när man kan bli ”Doctor” i predikoteknik vid något amerikanskt universitet och fått fortbildningen genom kyrkliga anslag/subsidier.
Vi är – hela bandet av präster och prästattrapper – rätt duktiga på att underhålla getterna, men sämre på att föda fåren. Då kommer en sådan som Hans Magnus Enzensberger oss till hjälp. Hur skulle han be i vår tid? Frågan är nog be-fängd. Jag tror inte att Enzensberger ägnade sig åt sysslan, men tanken är fri och slutsatsen rätt klar: Han skulle be radikalt, alltså med radikal insikt om eländet och därmed bett om insikt och med insikten bett om förlåtelse. Eftersom vi inte kan stiga ur vår egen tid, blir vi tidens fångar och som fångar medaktörer, inte minst genom vår passivitet. Vi sitter fast. Gamla tiders själasörjare visste det, och hanterade saken både i den offentliga förkunnelsen och i den personliga själavården. Det blev lite mindre sentimentalt så. Men sant.
Nu ber Modéus I:
Gud, vi ber för dem som sörjer sina döda i Israel och Palestina och som lever i oro för dem som saknas. Gud, när både nuet och framtiden kan ses slagna i spillror, ber vi om glimtar av hopp mitt i det omöjliga. Gud, i världens orostid ber jag om fred. Amen. https://twitter.com/BiskopMartin/status/1712778609335701531
Naturligtvis vet Modéus I att det stora fridsriket kommit men ännu inte. Realiserad eskatologi – men eskatos: på det yttersta, vid slutet, kommer freden. Fram till dess gäller vad Enzensberger beskriver. Men varför nöjer sig Modéus I och ber om ”glimtar av hopp mitt i det omöjliga”. Vad är han ute efter? Glimtar av hopp är mindre än hopp, som bekant. Är det inte själva Hoppet vi ska be om då? Och vad med det omöjliga? Det hela låter för fint för att vara vara något annat än poserande och poesi. Varför inte be om det rättfärdiga kriget, det som avslutas snabbt?
Om Lillvingen (se Bror Colstrup, Lillvingen, SKDB Stockholm, 1945) suttit hos Gud Far och småpratat ”så där rart och gott som bara Gud Far kan” (Colstrup aa s 5) och Lillvingen fört fram sin bestämda mening att bön av det slag Modéus I presenterar innebär, att Modéus I tar upp Gud Fars dyrbara tid med sånt här, hade Lillvingen fått svar: – Ser du, Lillevinge, jag har hört fler dumheter än denna och för den delen har jag all tid i världen eftersom jag är Evighetens Gud.
Då skulle Lillvingen skämmas. Det är han bra på. – Men, återtog Gud Far, det finns en problematik som Hans Magnus Enzensberger tagit upp i sin nu på nytt uppmärksammade bok om Inbördes krig. ”I början råder alltid hysteriskt jubel, vare sig det är på fotbollsläktarna eller på gatorna i Rostock och Brixton, Bagdad eller Belgrad. Ofta har krigshetsarna gått fram med triumferande majoritet ur valen… Först senare, långt senare skjuter man över ansvaret för brottet på en eller annan durkdriven anförare, enligt ett mönster jag tyckt mig känna igen. Men vem hade fostrat och uppfött gärningsmännen, vem hade applåderat dem och bett för dem om inte den ’oskyldiga civilbefolkningen’?” (Enzensberger aa s 58-59) Enzensberger skriver: ”Först när de själva får erfara de dödliga följderna av sina handlingar och underlåtanden slår de oskyldigas timme.” (Enzensberger aa s 59)
Satt den inte där? Nog är detta ett skriftetal av gammalt gott märke. Skulle Modéus I apropå eldarna vid dörrarna i gängvåldets Sverige eller i Sderot sagt: ”Överallt brinner det framför vår egen dörr.” (Enzensberger aa s 83) Kunde han ha påpekat att den mörka samtid vi ser – och den dunkla framtid vi anar – hör ihop med själv Synden, den att vi avvisade själva Livet, när Gud Far kördes på porten i vår avkristnade och därmed ociviliserade kultur.
”Omvänd er och tro evangelium” är ingen dålig slogan för vår tid! Eller: ”Nu har ni, gott folk, prövat på någonting, som ni trodde var gott. Det visar sig ha varit en felsatsning. Ni är lurade. För de flesta av er är det nog kört. Men inte för alla, Ni som börjat begripa, ta er till de goda prästerna för att lyssna och lära. Låt inte lura er! Kolla vad som är äkta kristen tro. Jag går inte i god för att ni i alla kyrkor i Sverige finner den – men när ni hittat den, gör den skillnad.”
Så kan Modéus I inte säga dock. Vad säger det?