Bilderna på näthinnan blir jag inte fri ifrån. Liket av en 22-23 år gammal tjej som slängs upp på flaket. Nyskjuten efter våldtäkt, det fattar jag. I samma ålder som mitt äldsta barnbarn. Till det insikten att de som var på ökenparty inte självklart kunde fly och de som bodde i kibbutzer i öknen som bäst kunde springa till skyddsrum och brännas inne där. Annars massakrerade de i sina hus, barn i pyjamas. Jag sover inte dåligt, men det som händer mig påverkar mig mer än jag trott. Talet om att judarna ska kastas i Medelhavet var inte bara prat. Antisemitismen var inte bara en tankefigur utan ett motiv för en handlingsplan. Kfar Aza som hamnar i samma kategori som Oradour i Frankrike år 1944. När det sägs att Hamas-terroristerna är som djur är det förolämpande mot djuren. De är värre än djur. De är omänskliga och omänskliga människor är det värsta vi kan tänka. Instrument för ondskans andemakter i himlarymderna. Om saken inte är den, att det vi ser är just mänsklighet befriad från det adelsmärke det innebär att vara skapad till Guds avbild och kallad till helighet.
Nu hör ni den kyrkliga tystnaden parad med de kyrkliga finorden om utsträckta händer. Det är ett vämjeligt tal inför det som händer. Jag är inte reformert och uppfattar inte omedelbart att staten Israel, ett nationsprojekt, är det Guds Israel som vi kristna är inympade i och med. Men jag fattar att det finns en djup hemlighet med det judiska folket. Den hemligheten kan jag grunna på då och då. Liksom jag funderar över mycket annat i Guds rikes sammanhang. Å andra sidan: det finns en hel del jag bara behöver ha en hum om för att fatta vad som händer när det händer. Kristus ska komma tillbaka. Ondskan ska stå fängslad i en vrå, nedkastad från himlarna. Fram till den dagen är det söndagar och vardagar. Ska jag får vara med om början på ett nytt kyrkoår och känna en välmotiverad glädje, när jag flyttar psalmbokens band från Domssöndagen till Första söndagen i advent och får börja på nytt – som så många gånger förr. Kyrkoårsglädjen är inbyggd i min svenskkyrkliga söndagsskolspiritualitet.
Vardagen då? Det har hänt att jag skämts en smula när jag vid middagstid gått till postlådan iklädd morgonrock för att vittja fångsten. Folk kan ju tro att jag just vaknat, inte varit vaken 5-6 timmar och hållit mig sysselsatt med både människor och djur. Sedan slår det mig att jag är pensionär. Jag gör som jag vill! Om jag läser, är det alltid på fri tid.
Vad läser jag? Kjell O. Lejons bok Tempelherreorden, Artos 2023. Jag är utbildad för att kunna upptäcka vad en författare är ute efter och jag ser att professorn alldeles riktigt markerar att det första korståget inte var så problematiskt – givet att våld mot kristna pilgrimer aldrig ska accepteras. Våldet mot de kristna tyckte påven inte om och det tycker inte Kjell O. Lejon och jag om heller. Muslimska rövarband måste alltså stoppas i en rätt avancerad polisoperation. Sedan drog det iväg –som när korsfarare slog ihjäl medkristna både i södra Frankrike (d’Oc) och i Konstantinopel. Men överfall på pilgrimer på väg till Jerusalem eller ungdomar på ökenparty är jag alltså emot. Tid att lära sig mer om korståg och då mest för att vid middagskonversationer sätta igång andarna genom ett enkelt ”Det var då för väl att påven utlyste det första korståget.” Den repliken brukar räcka. Påven Urban II manade till försvar för Österns kyrka. Saken gällde att rädda Östkyrkan från turkisk-muslimsk brutalitet. (aa s 38)
Träffar ni på några frimurare, kan ni ta upp frågan om Tempelherreordens stormästare Jacques de Molay, som avrättades år 1314. Nu har murarna friserat legenderna, men bäst av allt var påståendet att de Molay var med Jesus på Förklaringsberget tillsammans med Petrus och grabbarna. (Mt 17:1-8) Vi mer kritiskt anlagda kunde fråga frimurarprästerna hur det egentligen var. Som de läste på Kristi Förklarings dag i kyrkan eller som de hörde om saken i Hemliga Tolvan? När vi under illa dold munterhet tjatat frågan, ändrades texterna och de Molay förpassades tillbaka till 1300-talet. Man får inte roligare än man gör sig…
Jag går inte fri från förnimmelsen att samma mordiska lust visade sig i öknen i lördags som på pilgrimsvägen genom seldjukernas områden under flera hundra år tills korsfararna slog tillbaka.
Jag som är ölänning kata penuma läser förstås inte bara Ölandsbladet utan allt jag finner som handlar om vad som stått i Ölandsbladet. Hanna Liljefors skrev avhandlingen Hebreiska bibeln debatterad. En receptionskritisk studie av diskurser om ”Gamla testamentet” i svenska dagstidningar 1987-2017 (Artos Academic 2022). Det är ”Gamla testamentet” som nu ska kallas ”Hebreiska bibeln”. Det går så till i det akadämabla. GT är dock en förkortning med lustigare konnotationer än HB, som står för hemoglobin i min värld, där GT både är något fast och något flytande. Som bäst kanske HB skulle kunna stå för Hofbräuhaus i München – men själva klåfingrigheten ogillar jag. Avsikten anar jag.
I avhandlingen går respondenten igenom tre debatter för att ”med hjälp av kritisk diskursanalys” visa på ”debatternas dominerande diskurser och hur dessa diskurser utmanar och förstärker varandra och förändras under tid”. Det akadämabla nyset undgår ingen. Hur skulle det kunna vara på annat sätt? Är inte detta vardag för varje litteraturvetare och varje litteratursociolog som bedriver vetenskapligt arbete med text?
Respondenten drar inte upp de långa linjerna för att visa hur främlingskap inför de heliga skrifterna skapats (”sekularisering” – vad ordet än betyder). Hon borrar inte heller i den mediala verkligheten, dvs hur nyheter värderas. Märkligt nog talar hon om ”nyhetsvärdighet” (något kan ”vara nyhetsvärdigt”, t ex aa s 324), inte om nyhetsvärde. Här kunde kanske de som forskat om journalistik kommit oss alla till hjälp. Någonstans sitter ju en måttligt utbildad och med åren alltmer cynisk redaktionschef och beslutar vad vi ska få läsa, dvs ger eller skapar nyhetsvärde. Då kan nyhetsredaktören (av oklara aldrig redovisade skäl) tycka att det är av intresse med Birgitta Onsells och Åsa Mobergs insatser.
Det är nämligen debatterna om Onsells och Mobergs bibelkritik som analyseras. Ingen av dessa två ser väl Bibeln som helig skrift. Onsell ser en misogyn textsamling och vill ha den saken förklarad. Moberg är emot våldsskildringarna i Gamla testamentet (hon skulle varit med nu!) och vill att de obehagligaste läsningarna ska bort. Av GT:s 1200 sidor skulle det bli 2-300 kvar. Lite Marcion över det hela kan de säga, som fått tentera bibelvetenskap, och vet att Marcion ville censurera hela Bibeln. Eva är dotter till Vilhelm Moberg. Jag påpekade förhållandet i brev till Eva, när hon skrivit till ”biskop Dag Sandahl” eftersom hon ville överlämna Fredrika Bremer-förbundets väckarklocka till Svenska kyrkans fria synod. Mitt svar var i korthet att hon kunde behålla väckarklockan, eftersom hon uppenbarligen inte hade pejl på hur och på vilka välförhållanden man blir biskop i Svenska kyrkan (och kanske inte så mycket annat heller till skillnad från fadern, som inte var slarvig med detaljerna, när han tog ställning). Synoden kom till som en frihetsrörelse, lite av ”Rid i natt” alltså. Breven finns på Riksarkivet i Vadstena.
Jag saknar i avhandlingens allt tal om sociala praktiker ett resonemang om den salongsfähiga antisemitismen. Hur präglar den Onsell och Moberg som en så lurig självklarhet att de inte själva märker den? Ska det vara receptionskritisk studie måste nog just denna salongsfähiga antisemitism upp på bordet för att dissikeras och det fina snittet läggas mellan antisionism och antisemitism, om dessa två inte är samma fenomen, när allt kommer till allt.
Pastor Åke Green höll en predikan i Borgholm, som alls inte uppmärksammades trots att han bjudit in media. Han knallade iväg till Ölandsbladet och lämnade en lång insändare som togs in. Den lilla omständigheten att pastor Green håller den hebreiska bibeln, som han kallar Gamla testamentet, för att vara helig skrift är något som skiljer honom från Onsell och Moberg. Det kunde ha framkommit tydligare i avhandlingen. Nu ger sig professor Inger Ljung på Green. Respondenten menar, att det är av vikt att bibelvetarna är med i debatten och instruerar oss andra i hur Bibeln bör förstås. Att Kyrkan skulle vara bibeltolkningssammanhang och att vi läser Skriften ihop med skriftlärda i alla tider, judar och kristna – rabbiner, apostlar, kyrkofäder och reformationsteologer – lika och därtill också med samtidens frågor och tillförsikt att Anden kommer oss till hjälp, är komponenter som faller ur avhandlingens ram.
Den s k Kalin-lista kom till år 2005 i anledning av partnerskapsvälsignelsen. Drygt 800 präster ”motsade sig Kyrkomötets beslut” Motsade sig?
Det är väl bra att vi får något att läsa för att hålla de samtida vedervärdigheterna på avstånd. Men jag far illa i och av denna vedermödans tid. Hur vore det med ett litet korståg nu? Ett litet och helt anständigt?
