”Pigg, käck och munter” ska en slända vara. Åstadkomma så mycket uppståndelse som möjligt också, tänker jag. Det beror inte på någon min åstundan till bråk och besvärligheter utan på något jag drogs in i den dag jag döptes. Själva uppståndelselivet. Och vad vore det för uppståndelse som inte ställer till med uppståndelse?
”Den som har sitt Malmö, har sitt varlden”. ”Sitt” heter på vanlig svenska ”sett” och ”varlden” är förstår världen. Detta var på sin tid en lustighet för att beskriva en provinisialitet. Nu är detta fortfarande sant – men på ett annat sätt. När jag ser youtubeinslaget från S:t Johannes i Malmö tänker jag på Jarl Åkerberg. Han var kyrkoherde i församlingen, en ämabel präst. Ett är säkert. Detta hade han ogillat. För att inte tala om Allan Lind, Faderallan. Vad säger för den delen sonen Lind, Martin? Vore det roligt att få veta? Kolla nu. https://twitter.com/MessiahHallberg/status/1633122423531794434?t=bMtCC4-7RXM6S21-gK0maA&s=03
Malmö är sannerligen inte så roligt. En uppskattad vän hörde av sig – om man hör av sig när man skriver, men märk inte ord även om vi måste lägga märke till hans ord. Så hör upp, gott folk, och lyssna! Jag bad förstås honom om tillåtelse att publicera hans brev och hans beskrivning av söndagen den 8 oktober 2023:
”Vi hade i går ett stort firande i Malmö. När de vidriga bilderna från pogromen i södra Israel spreds över nätet firades det i Malmö. Godis delades ut. Palestinska flaggor i tutande bilar. Vi talar då inte bara om vilsna ungdomar som man så gärna gör utan om vuxet, välutbildat folk i ansvarig ställning i vårt samhälle, åtminstone här i Malmö.
Den judiska minoriteten i staden är i chock. Inte nog med att de ser bilder på närståendes kroppar skymfas och släpas längs gatan, saken firas på Malmös gator. De ser givetvis skriften på väggen, när ingen lokalt politisk ansvarig har framträtt och fördömt svineriet. Från stadshuset och det styrande S-partiet inte ett ljud. Knäpptyst.
Från den lokala Svenska kyrkan inte heller något. Inga särskilda ljusprocessioner, öppnade kyrkor för bön, ringande kyrkklockor enligt välkänt mönster. Det vänder sig i magen. Det påminner mig om filmbilderna från ”Upproret”, en film som berättar om det judiska ghettots uppror i Warszawa. Samtidigt som ghettot brann och ljudet från striden ekade längs gatorna får vi se bilden av en menighet i en närliggande kyrka samlad till mässa i påsktid. Prästen befaller kyrkobetjäningen att stänga fönsterna för att oljudet och brandröken inte skulle störa andakten….
Här går en anständighetsgräns. Den som tiger om detta är inte värd offentligt förtroende i ett anständigt samhälle. Den kyrka som tiger, har förlorat rätten fira mässa. Du vet själv vad profeterna säger i det här sammanhanget.”
Nog är detta en bekymmersam text och nödvändig läsning. För egen del funderar jag eskatologiskt och kommer egentligen inte fram till något – förutom att jag ser tecken att tolka.
Bekymrad blev jag också när jag såg partiledardebatten i söndags kväll. Detta var alltså ledningen för dem som begär förtroende – och får förtroende av Modéus I. Mitt förtroende är alls inte självklart. När Magdalena Andersson rakt av förnekade att riksdagsledamoten (s) Jamal El-Haj hade ihop det med Hamas, trodde jag att jag hörde fel. Det är väl klarlagt? Och då kan man undra över varför riksdagsledamoten inte själv träder fram och förklarar. Dr Egyptsons avhandling om muslimska brödraskapet kanske inte är utan intresse i sammanhanget? Varför uppfattade jag att jag utsattes för lögn rakt av och kände mig kränkt av Magda? Mitt fel eller Magdas? Kan Modéus I skynda till min hjälp?
Min välinformerade vän skrev lite mer från Malmö och världen:
”Lägg så till det här med klanerna och våldet på våra gator. Det stora problemet är att vi importerat kriminella klaner dvs klaner som redan i sina hemländer i Mellersta Östern/Afrika varit yrkeskriminella. De har inte oväntat uppfattat Sverige som ett mer givande intäktsområde. Med folk av det slaget kommer inga socialarbetare tillrätta. Klanerna måste berövas sin maktställning, sina pengar och sitt våldskapital. Utvisas där det är möjligt. Interneras i andra fall. Kort sagt staten, samhället måste ta till de maktmedel som behövs för att knäcka dessa klaner.
Ett underliggande problem i det sammanhanget ser vi här i Malmö där det härskande politiska styret är i beroendeställning till dessa klaner som kan leverera ett betydande antal röster till sina ”vänner”. Korrupt så det förslår. På den kanten vill man alltså lösa våldsproblemet med mer skattepengar, mer välfärd till sina klienter. Ropen skalla fritidsgårdar till alla. Intresset ljuger som bekant inte.”
Nu blir jag rädd på riktigt och välmotiverat skrämd.
Som om detta inte skulle räcka vill jag citera Ivar Arpi.
”Det kommer rapporter från Malmö och andra delar av Sverige, och från europeiska städer, att angreppet firas. I Sverige firas alltså tortyr, kidnappning och mord på barn, kvinnor och äldre. Vad gör dessa människor i vårt land? De är ondskans hantlangare, och de känner inte ens att de behöver dölja det. De skäms inte, eftersom antisemitismen bland deras landsmän är helt normal. Närvaron av dessa människor, som jublar åt terror, innebär att det bara är en tidsfråga innan det som sker i Israel även sker här. Igen. Och igen. Det som sker i Israel nu angår oss i allra högsta grad, av flera skäl. När vi mördas är det också till ropen av allahu akbar, precis som israelerna. Det är samma ondska. Samma besinningslösa hat. Samma terrorister.” https://www.enrakhoger.se/p/israel-drabbas-av-ren-ondska
Ska jag nu vända tillbaka till Ester för att få perspektiv på antisemitism och modet att stå emot? De kyrkokristna har några referenspunkter i alla fall. I den samtida kulturen framstår vi som lite mer begåvade. Begåvade med den heliga skrifterna, menar jag. Och med reflekterade och reflekterande vänner! De som klagar över våld i Gamla testamentet finner jag vara mer än lovligt löjliga. Det vi läst om är den grymma verklighet som nu dagsaktuellt återges i massmedierna. Bakom allt står en ond andemakt, det är det bibliska perspektivet. Och det är helt korrekt.
