Gunnar Hultgrens text återgavs i förra sländan. Jag ska göra några påpekanden.
Först är jag förvånad över att professor Anton Fridrichsens ansats, som var ”realistisk bibelutläggning”, tycks så obegriplig. Den ska väl uppfattas ha en mörk bakgrund i den liberalteologi, som så gärna ville framställa hur Jesus egentligen tänkte och vilket rikt inre (känslo)liv han hade. Då fattar vi lätt att Jesus-gestalten blev en fjärran spegel som bejakade de bildade klassernas tankemönster från 1830-talet till 1920-talet. I runda slängar hundra år. Det blir etik av det hela: ”Vad det följaktligen för oss kristna framför allt måste vara angeläget att fasthålla hos Jesus är hans sedligt religiösa inre, hans sedliga idealitet och hans gudsförhållande.” Jag citerade domprosten/professorn Magnus Pfannenstill, Kristendomen förr och nu, C.W.K: Gleerups förlag, Lund 1934, s 118. Mot denna idealism med dess sedliga krav krävdes – realism, bibeltrohet!
Den nya realismen blir inte en fråga om utläggningen, som hos Fridrichsen, utan ”bibeltolkning” hos Gunnar Hultgren och hos Krister Stendahl, som satt i USA och på begäran skrev ett teologiskt bidrag till den politiska lösningen av den teologiska frågan. Det behövdes alltså något slags bibelvetenskapligt bevis för att det politiska förslaget om ämbetet likväl hade en solid teologisk bas (det som ifrågasatts efter den statliga utredningen).
”Den realistiska bibeltolkningen” polemiserar Krister Stendahl emot? Jag fattar inte varför det inte går att kalla saken utläggning, det programmet avser. Fattar ni? Men Stendahl är klar över att ”denna realistiska bibelforskning” (utläggning!!! DS) är ”vida överlägsen den liberalteologiska”: (Bibelsynen och kvinnan i Kvinnan Samhället Kyrkan, Diakonistyrelsens bokförlag , Stockholm 1958, s 142) Så vad är problemet med denna överlägsenhet? ”I sin renaste vetenskapliga form är den totalt likgiltig för våra behov och våra frågor.” (aa s 142). Jo, om den skulle vara bibeltolkning och därmed punkt slut. Men den syftar till utläggning – och utläggningen av denna realism är sannerligen inte totalt likgiltig för våra behov och våra frågor. Utläggningen handlar ju om oss! Stendahl fäktar i luften. Men han gör det på ett användbart sätt. Han kom till sist fram till att frågan som diskuterades ”icke [var] en ämbetsfråga utan en fråga om förhållandet mellan man och kvinna i Kristus”. (aa s 166) Så löstes problemet. Det uppfattades av socialetikern Karl-Manfred Olsson som genialiskt. Fusk säger jag. Välkommet och välbehövligt fusk i sin situation.
Stendahl menar att hela den bibeltolkning han polemiserar emot ”innebär en intellektualisering av evangeliet och en tendens till arkivmässig konservatism”. (aa s 151) Det låter vackert – men fram med bevisen! Somliga av oss ser verkligen inte intellektualiseringens men väl avintellektualiseringens fara i Svenska kyrkan. När jag ändå tagit fram boken kanske jag ska lyfta fram ett citat från Ruben Josefson som menar, att tillämpningen av bibelord i diskussionen om ”kv*nnl*g* pr*st*r” – och nu kommer det förödande: ”knappast [är] på allvar ställd”. (aa Förord, s 7) Boken kom sommaren 1958 och beslutet skulle fattas i september. Knappast på allvar ställd! Så fuskat allt ter sig för en luttrad söndagsskolgosse. Knappast på allvar ställd! Och så ska beslut fattas i saken! Och beslutet ska tros vara – gudomligt! Här blir jag av personliga skäl uppbragt och kränkt. De luras och de lurar oss! Söndagsskoltidningarna Lillklassen och Sveriges Barn har lärt oss reagera mot orätten, tror jag.
Den ram boken är inställd i är denna: Saken gäller att göra ”den kyrkliga omprövningen utan vilken kyrkan icke torde kunna bryta sin isolering och fullgöra sin uppgift i folkets och samhällets liv” möjlig. ( aa Förord av Ruben Josefson s 7) Jag uppfattar ett gäng räddhågade och desperata byråkrater hantera tillvaron genom besvärjelser, inte genom pastoralt arbete vid basen (församlingen), men inte heller genom teologisk möda. Att underlaget inte höll teologiskt visste de kyrkligt förnyade. Det menade också professor Gustaf Wingren – fast från motsatt håll.
Hultgren uppfattar biblicismen i biskop Malmeströms position. Det är på samma nivå som i nutid när den som tänker i andra banor klassas som fobiker. Hur hanterar Hultgren själv det dilemma han målar upp? Hur ska den fornkyrkliga traditionen bevaras i Svenska kyrkan? Nå, han skriver ”traditionen” och det berättar väl något. Men den bibliska argumentering som mötte honom bidrog till att ”underminera mina betänkligheter mot ett kvinnligt prästämbete”. Hur hade han tänkt själv när han hyste betänkligheter och kan vi utgå från att Gunnar Hultgren är helt motståndskraftig mot vad hans fru tänkte, vad deras goda vän i Härnösand och Fredrika Bremerförbundet Karin Westman Berg menade, och vart vinden blåste i största allmänhet? Underminerandet handlade nog om mer än den ”biblicism” Hultgren förmår uppfatta. Var förresten biblicism verkligen en lämplig glosa för den bibelsyn och det program som professor Fridrichsen formulerat?
Betänkligheter hade Hultgren haft. När han var biskop i Härnösand avstyrkte domkapitlet i sitt remissvar reformen. Hultgren röstade dessutom nej till ämbetsreformen i kyrkomötet 1957. Sedan kom omsvängningen. Det ska kanske påpekas att vi ser ett mer allmängiltigt mönster för biskopar och blivande biskopar: Ruben Josefson, David Lindquist, Helge Ljungberg och senare Tord Harlin, Gunnar Weman, Biörn Fjärstedt – Åke Bonnier inte att förglömma!
Hur var det då med den för Hultgren själv påkostande självprövningen? Det får vi egentligen inte veta. Men tack vare kyrkligdokumentation.nu kan den som vill följa domprosten Nils Johanssons minnen av hur kyrkomötet 1958 gick till. Det kan också den göra som inte vill! Tankeoredan illustreras nog av Hultgrens ord om ”kvinnligt prästämbete”. Vad är det? Något annat än det av Herren själv instiftade prästämbetet? Diskutera nu Folke T Olofssons text om faderskap på https://kyrkligdokumentation.nu. Docenten Olofsson har löst den gåta som biskop Anders Nygren och professor Per Erik Persson inte kunde hantera, den om Kristusrepresentationen. Folke T hugger knuten genom att säga: Kristus-representationen är Faders-representation. Hic Rhodus, hiç salta!
Jag ser att Katharinastiftelsen ska läggas ner. Mönstret ”förvärva, ärva, fördärva” håller uppenbarligen och pastor i Kungl. Hovförsamlingen Michael Bjerkhagen är nöjd fast sorgsen. ”Allt har sin tid”, heter det fromsint. Halvfigurerna brukar låta fromsinta när de inte reder ut sina arbetsuppgifter. Jag har under mina år i branschen sett alldeles för många inkompetenta försöka rådda utmaningar – och sett dem misslyckas. De låter alltid likadant: ”Allt har sin tid”. Ansgarsliden, Katharinastiftelsen, teologiska sällskap lika. Grundmönstret är detsamma. Ingen bryr sig om att försöka förstå den vision som låg bakom bildandet av stiftelser, sällskap och byggande av hus. Ingen förmår se att kanske just denna vision borde förverkligas nu. De kan förstås inte, de som nu styr och ställer och sitter i vägen för sådana som skulle kunna eller – lika illa – sitter på de resurser som de andra (de motkristna) inte ska få tillgång till. När Modéus I proklamerar att ”det måste finnas platser där man inte slänger ut varandra för att man tycker olika” är nog ursinne det kristligaste sättet att hantera hans utslungade skamlöshet. Svenska kyrkan har, och Modéus I har hållit käften om detta när Svenska kyrkan förvandlats till en uteslängandes och en utestängandes entitet. Jag valde ordet ”entitet” med omsorg.
Jag har förstått att en trädgård, som inte sköts, snart tastillbaka av naturen. Det krävs klokhet, idoghet, arbete och tålamod. Som flickan skrev i skoluppsatsen: Bättre en idog man än en stork. (Jfr Ordspråksboken 16:32 i en något sämre variant) Precis detta gäller för arbete i Herrens vingård. Om församlingen inte är kyrkligt kultiverad tar snart naturen och den naturliga religionen över. Religiöst blir det, religiöst så det smäller om det. Mycket tingeltangel. Snygga skrudar. Men av skrudar blir ingen frälst, som bekant. Kristen tro är väldigt mycket mer radikal och talar om Frälsaren och om frälsningens medel. Den för oss något dystra repliken meddelar Herren, vår Gud: Ni lyssnade inte på mig. (Dom 6:10) Vad gjorde vi i stället. Vi var bibliska och gjorde som Rubens ättlingar: Vi höll grundliga rådslag. Dom 5:16). Men denna ofruktbara bibliska pratsamhet behöver en profet som kan, vill och vägar röja. Samma bibelbok och Gideon, som jag gillar.