Ingvar Hector ska citeras igen för hans påstående är värt att reflektera över. Det fanns med i den förra sländan, men håll till godo nu också:
”Svenska kyrkan är den sanna, reformerade katolska Kyrkan i Sverige, som har bevarat läran, nådens medel, ämbetet och de väsentliga av den urkristna Kyrkans ordningar. Vår Svenska kyrka är ej en luthersk sekt, en svensk missionsförening för lutherdom utan den evangeliska, apostoliska och allmänneliga eller katolska Kyrkan i Sverige.”
Nog är det möjligt att dra slutsatsen att det i Svenska kyrkan finns två oförenliga hållningar. Den fader Ingvar beskriver och så den andra, egentligen den i grunden nihilistiska, den som tror på vad den tror. Inte mer! Alltså måste den gång på gång för eget bruk konstruera både sin tro och sin verklighet. För detta krävs intellektuellt svagsinne i kombination med emotionellt överdåd. Sådant kan, mirabile dictu, åstadkommas. Och värre: vinna anseende som klokskap!
Ingvar Hector stod för något annat. Alltså kunde vi ställa honom grundläggande frågor om Kyrkans liv. Han svarade med referenser till lärda verk. Alla präster i den generationen gjorde inte så, men de präster som spöade professor Gustaf Wingren i ämbetsdebatten (se boken Kyrklig splittring från 1993) var alla av samma slag. De kunde arbeta med teologiska referenser och därmed entusiastiskt komplicera sammanhangen. Det fanns – också i Växjö stift – präster av annat slag. De ville inte tänka, allra minst tänka efter eller tänka kritiskt. Folkbokföringen skötte de mönstergillt.
Får vi inte några nyttiga perspektiv på 1950-talet nu? Svenska kyrkan har bevarat läran, nådens medel, ämbetet och de väsentliga av dem urkristna Kyrkans ordningar. Det går väl att förstå att den som sett detta, inte är beredd att slänga bort det genom en politisk lösning av en teologisk fråga om hur ämbetet inrättats av Kyrkans Herre, Gud själv? Hur är det nu? Ingen som är nykter och klok kan i dag upprepa fader Ingvars beskrivning av Svenska kyrkan – givet att de som är nyktra och kloka inte blivit biskopar, men det är en helt annan sak.
Hur kunde det bli så? Därför att de kyrkokristna varit för snälla, för tysta, för beskedliga och då i klartext: för dåraktiga. De har inte ställt sanningsfrågorna utan nöjt sig med frågor om vad som passar sig i sammanhanget. Då passar alltid tystnaden bäst. Jo, några har tagit till orda. Domprosten GA Danell t ex. Han fick ihop med Bo Giertz och Bertil Gärtner vara portalgestalt, som gjorde att andra kunde vara tysta med gott samvete. Det som skulle sägas, var ju redan sagt. Det var enklast så och kostade inget. Denna försiktighet– främst från dem som ställt in sina vuxna liv med den stora räkenskapsdagen för ögonen – har verkat vad dessa försiktiga egentligen aldrig ville. Tanken att de blivit förfallets möjliggörare slår dem aldrig.
Agere contra! Gör tvärtemot – gör motstånd – är den andra hållningen, den kyrkliga förnyelsens. Jag vet ju vilka jag står samman med och det är inte de kyrkliga figuranterna. De tror sig utföra stora ting, men illustrerar egentligen Jan Myrdals beskrivning av fenomenet: ”Skit flyter!”
Ta nu paradisbilden som ska in i Sankt Petri kyrka i Malmö igen. Den synnerligen välbetalda kyrkoherden Gunilla Hallonsten med drabanten Albin Tanke förklarar de nya insikter som lett till det nya beslutet. Jag säger inget om det. Denna gnostiska tavla kan nog fungera i deras sammanhang. Och återkomsten är förstås välmotiverad. Folkkyrkor kan inte stå emot, allra minst stå emot kraven från samtidskulturens ideologi. Vi talar nu sexualitet. De som protesterade förra gången, orkar nog inte en gång till. Eller kan Joel Halldorf och andra kritiker analysera det gnostiska budskapet en gång till och få folk att fatta? Sannolikt vinner tröstlösheten. I en folkkyrka utan folk, Gudsfolket, är det fritt fram för aktivister. På så vis har nihilisterna det lättare än vi andra. De behöver ju inte slå vakt om något. De kan lugnt jaga vidare efter intigheten i sin egen intighet. Ni minns kanske den uppbyggliga sången om kattens svans? Värre är det sannerligen för dem som håller på att bygga levande församlingar, dag ut och dag in.
Jag tror inte att vi längre ska tala om troskollapsen. Vi ska tala om trosskiftet. Det vi ser är en annan kyrkostruktur än den Kyrka Ingvar Hector kunde beskriva. Jag återfaller förstås till att tala om ”den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga” (Jud v 3) Kristen tro bygger på något som avslöjats om hur Själva Verkligheten är beskaffad. Denna avslöjade hemlighet har anförtrotts oss i gemenskap med de heliga i alla tider. Är vi oense här, är vi verkligen – med synnerligen goda skäl och på goda grunder – oense. Det är inte första gången ett annat evangelium predikas och det är bara att inse att så går det till i världen. (Gal 1:6-9)
Modéus I ber på. Twitter ger mig insikter. Nu är det muslimska attacker på kyrkor i Pakistan, Vad har han att säga till Fadern då? ”Gud, vi ber för våra bröder och systrar i kyrkorna i Pakistan. Vi ber för dem som trakasserats, utsatts för våld och plundring och förlorat sina kyrkor i de anlagda bränderna. Vi ber för fred och ömsesidig respekt, om trygghet och rättvisa för alla i vår värld.”
Svenska kyrkan bad mer rakt på sak när det begav sig, Botdagens bön t ex: ”Krossa ogudaktigheten och hatet och tygellösheten”. Eller någon av bönerna vid krig: ”Du vet vad elände och jämmer härska bland människorna, emedan de avvikit från din väg och givit sig i tjänst åt synden och själviskheten [samt Muhammed och hans villolära]. Hakparentensen la jag till, annars är det bön 156 i En liten bönbok i 1937 års psalmbok. Det har funnits tider med mindre jolmiga böner om man säger så.
Jag ska inte vara näsvis, men när Modéus I ber för ”alla” – ber han därmed egentligen inte för någon? Borde bönen inte vara mer precis, en rakryggad begäran om änglars vakt och vård för dem som nu misshandlas? Och ska inte Modéus I komma med några politiska krav till excellensen Billström? Det ska kosta på att anfalla våra medkristna, menar jag. Ska Pakistans ambassadör kallas upp till UD och bjudas till ett allvarligt samtal i Uppsala också? Vi fördömer de muslimska skändligheterna i Pakistan och menar att varje förolämpning, varje slag mot en kristen och varje attentat mot en kyrka är motsvarande personliga förolämpning mot oss och känns lika hårt i oss som i dem. Eller?
Vi behöver inte göra oss några illusioner och vi behöver inte gå på några patentare, hur många som än försöker övertyga oss. Jag lovade ju läsa på om klimateriefrågan. Jag har läst och så kommer Georg Henrik von Wright och sabbar allt. När forskningen är överens ser von Wright hur en plattform byggts till vilken utomstående kan förvägras tillträde och konstaterar att ”det är givet, att en sådan utveckling i längden har en korrumperande inverkan på forskarmoralen.” (von Wright, Vetenskapen och förnuftet, Albert Bonniers förlag, Stockholm 1986, s 124) Forskaren måste ju för de anslagsbeviljande myndigheterna framhålla sin egen forskning som ’nyttig’, men de stora forskningsframstegen sker när ’lärans renhet’ ifrågasätts och ’de otrogna triumferar’. (aa s 126). ”Därför ligger det aldrig i vetenskapens eget intresse, att ortodoxierna befästs, utom tvärtom att de betvivlas.” (aa s 126) Nu fick ni något att tänka på! Borde inte detsamma gälla inte minst för politiska beslut i teologiska frågor?
