Det kan inte och ska inte förnekas: tillbakagång är tillbakagång. Rolf Ture Pettersson begick skalkestycket att läsa kyrkostatistik. Han redovisade sina undersökningsresultat på Facebook. Då kan alla se vad vi uppenbarligen inte ska tala om. Jag gjorde dock det med kyrkvärden i Högby vid Maria-mässan i tisdags. Vi kunde i det lokala se samma mönster och samma villrådighet. Nå, somliga har dött, medelåldern på norra Öland är hög. Men likväl!
Rolf skrev: ”Huvudgudstjänsterna 2019 (alltså före pandemin) samlade 3 396 183 deltagare, 2022 2 384 264. En minskning med en miljon, eller en tredjedel. Det är illa men värre är att vi inte talar om saken.” Rolf är begåvad, mer begåvad än de flesta kyrkoherdar och biskopar, men det säger ingen till honom, inte ens hans barnbarn. Men barnbarnet och jag vet!
Hur vore det om trons människor skulle stolpa iväg till kyrkoherdarna och be att få en sammanställning av den lokala statistiken? Bara själva uppstolpandet kunde vara dem till skräck och varnagel. Sedan skulle en diskussion kunna ta vid, dvs efter begäran om ett öppet rådslag, en kyrkostämma. Församlingen – i betydelsen de som bokstavligen församlas och inte något större och därmed mindre! – behöver rådslå genom att ta makten från de städsefikande arbetslagen (som inte heller vill tala om saken).
Fyra fokusområden gäller: Gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Till dessa kunde läggas ett femte fokus: avmytologisering. Det är många kyrkliga myter som upprätthålls. Krossa dessa skändliga! Då finns det kanske en chans att se kallelser, arbetsuppgifter, förtroenden från Gud själv?
Tillbakagång är tillbakagång. Somligt som skrevs, kan inte längre skrivas. Det borde bekymra. I min jakt på material till den lilla studiegrupp jag kanske kan få ha i Högby i höst närmade jag mig också den lilla boken Den unga kyrkan, Diak Stockholm 1956. Olle Nivenius har skrivit en kärleksförklaring till Svenska kyrkan. Blicka in i Svenska kyrkans skattkammare och se det som lyser i ögonen från andra håll: ”Det finns där alltsamman. Fastheten och friheten, mässan och väckelsemötet, tidegärden och den fria bönen, ämbetet och lekmannaaktiviteten, bikten och brödragemenskapen, den svala logiken och den känslosamma appellen, den moderna tidningssvenskan och de[t] fasta, klara, högtidliga språket i fädernas andaktsböcker.” (aa s 34) Det är genom att läsa de tidigare texterna man kan se vad som utvecklats genom att avvecklas. Jag kanske ska ge er citatet som ligger under Olles text:
”Svenska kyrkan är den sanna, reformerade katolska Kyrkan i Sverige, som har bevarat läran, nådens medel, ämbetet och de väsentliga av dem urkristna Kyrkans ordningar. Vår Svenska kyrka är ej en luthersk sekt, en svensk missionsförening för lutherdom utan den evangeliska, apostoliska och allmänneliga eller katolska Kyrkan i Sverige.” Ingvar Hector skrev och året när hans text återgavs var alltså tadamtadam, 1956. Att Greta Thunbergs morfar Ebbe Arvidsson var bokens redaktör påminner jag om i all stillhet.
Somlig tillbakagång skulle kunna visa sig revolutionerande, tänker jag. Den nådesföraktande folkreligionens lagiskhet tycks sitta i orubbat bo.Den gamla människan föredrar den och det kan till och med tänkas att det högre kleresiet uppmuntrar hållningen. The Rapwoman var på begravning och en trubadur sjöng Fattig bonddräng. Det är låten där drängen blir belönad för sitt slit, inte för vad Jesus gjort för honom. The Rapwoman är dock nöjd för detta budskap är glatt: ” Han räckte oss därmed evangeliet när vi som bäst behövde det.” Folkreligion, säger jag. Och i grund och botten ren nihilism. Denna värderingskonflikt mellan kristen tro och nihilism har Svenska kyrkan aldrig, säger aldrig, förmått ta sig an. Som bäst har några teologer i Sverige och Tyskland sett konflikten och försökt analysera den.
The Rapwoman menar att ”som människor behöver vi konkreta handlingar som tänder hopp och ger ny kraft”, Så uttrycks själva lagiskheten. Vi! Gud då? Gud tittar på när vi lägger igen diken för att skapa våtmarker och ”Gud såg att det var gott”. https://www.svenskakyrkan.se/goteborgsstift/atervatning-av-markerna-ar-ett-satt-att-skapa-hopp
Tillbakagången ser jag också i det politiska. Per Albin Hanssons eftergiftspolitik har jag sedan rätt späda år haft synpunkter på. Sverige bjöd på rätt mycket och Hitler visste att om han var fräck, skulle han gå fram i livet. Det gjorde han också. Christian Günther och Per Albin förkroppsligar inte Sveriges stoltaste stund. Och så kommer Ulf Kristersson och Tobias Billström och spelar upp historien igen: Första gången som tragedi och andra som komedi. Alla ska uppröras över Richard Jomshof, som väl inte sa något annat än vad sant är – men just detta var helt olämpligt. Han hade till och med mage att kalla den fine Kristersson för ”ynkrygg” – men det var väl mindre en förolämpning än en alldeles vanlig beskrivning av ett politiskt vanligt fenomen? Det höga tonläget mot Jomshof kanske ska förta effekten av excellenserna pridemanifesterande, som Erdogan noterar och som väl betyder att det aktuella NATO-inträdet ”as soon as possible” blir möjligt långt senare, om Erdogan ska få bestämma. Och det får han ju. Själv tänker jag apropå minglet i Sagerska palatset, utsmyckat med pridefärger, på Talleyrands yttrande efter arkebuseringen av hertigen av Enghien: ”Detta är värre än ett brott. Det är en dumhet.”
Svensk eftergiftspolitik av sämsta märke betyder att jag (och kompisen!) börjat fundera över den kompetens som svenska politiker besitter. Vi såg världens skrynkligaste vänsterpartist i bilderburken, när hon som utskottsledamot krävde Jomshofs avgång. Ardalan Shekarabi håller i själva det verkningslösa utspelet. Är det en amerikanisering av svensk politik vi får se nu? Eller fasonerna från gamla SSU där fraktionsstriderna var legio?
Att Björn Söder skulle avfärdas brutalt kan jag bara förstå i en kultur som slutat vara nyfiken. I den gamla – mänskliga – kulturen kunde häpnadsväckande ting påstås, och då kom en följdfråga för att skapa klarhet: Hur menar du nu? I den nya politiska kulturen räcker det med att själv beskriva hur motparten tänker, om nu motparten alls tänker – vilket skulle kunna vara en välvillig tolkning. Är det på riktigt så att Kristersson och Billström agerat på ett sätt som stimulerar pedofiler, som hämtar inspiration från pridandet? Här finns väl några frågor att genomlysa och några erfarenheter att analysera? Jag kanske ska påpeka att Andrew Greely på tal om sex-skandaler lugnt konstaterat att vår sexualiserade kultur får följder, strukturerar vårt sätt att tänka om inte annat. Jesuiten Greely var religionssociolog, men fattade snabbt att hans lärda analyser inte lästes av andra än biskopars adjunkter, som till nöds kortfattat berättade för sina biskopar vad Greely kommit fram till. Alltså bestämde sig Greely för att skriva romaner och ta fram insikter i den formen. Då kunde folk läsa. Teologiska insikter i pigromanens form ska inte föraktas.
Det finns en hojtarkultur som sätter stopp för alla insikter som annars vore möjliga. Det kanske är själva avsikten, syftet? Nihilismen behöver inte komplikationerna. Den är fullt nöjd med triumferande tomhet som ger bondfångare alla möjligheter. Detta har jag nog lärt av Mats Alvesson, som skrev boken Tomhetens triumf.
