”Ambitiöst” om Antje i Le Monde, skrev Antje själv på Twitter. Le Monde blandade och gav för Eva Brunnes predikan i Storkyrkan lades i Antjes mun. Det bekymrade tydligen inte Antje. Har man hört en, har man hört alla? Asylrätt och klimat är minnesorden. Hur ambitiöst är det?
Ge inte upp – men Antjes vanliga farliga P:n fördes nu till frankofonerna, som måste ha blivit lika imponerade som alla andra: « les cinq “p” dangereux de la polarisation, du populisme, du protectionnisme, de la post-vérité et du patriarcat », dans le sillage desquels suivent « la division, la haine, les menaces et la violence ».
Hoppsan!
Ni kan strunta i det svårförståeliga, för det var svårt att förstå också på svenska. Jag har dessutom hört Antje säga detsamma på svenska, tyska och engelska. Hon har sålunda nöjt sig med etiketterandet, inte hållit några seminarier där tillvaron kunnat kompliceras och kanske kompletteras. Etik-eterandet ersatt av etiketterandet! Fem farliga P (som från början var fyra!) har liksom räckt till allt. I min ungdom tänkte kamraterna lite mer analytiskt, kan jag meddela. Och jag med dem – både om Kyrka och politik. Så blev vi inte heller så reservationslöst beundrade som man blir om man står i Storkyrkans predikstol eller har satt sin rumpa på en biskopsstol.
Apostolisk succession är numera att fundera över vems rumpa som sitter på stolen, inte vems hand som lagts på huvudet vid vigningen. Det ekumeniska framsteget i ämbetsteologin är alltså själva intresseförflyttningen från hand på huvudet till rumpa i stolen, själva cathedran. Det har gjort det hela lättare, rent ekumeniskt, eftersom somliga biskopar med den gamla definitionen nog inte var biskopar på riktigt. Danska biskopar har inga mitror t ex. Det var deras markering och den orsakade problem. Om inte i Danmark så utanför! Men ovedersägligen satt en dansk stiftschef på biskopens stol och då var det nog i någon mening en biskop. Ni förstår!
Borde vi inte tala mer om ett grundvillkor i denna världen? Lögnen alltså. Världsfursten är Lögnens furste. Det gör att det är 1 april i massmedierna året runt, det blir aldrig Valborg eller jul, inte ens midsommar. Det är som i Narnia; alltid vinter, aldrig jul. Jag vet inte om det var Adolf eller Joseph som sa det, men i sak är det korrekt. Små lögner genomskådas men de storslagna står sig. Det ska alltså inte ljugas i smått utan så stort att lögnen blir trodd och etablerad som sanning. När väl lögnväsendet är etablerat, gäller vanans normerande makt och klokt folk kanske inte anpassar sig, men nog avpassar de sig och ser till att passa in. Med kloka argument ror de bort från det gamla och in i det nya. ”Roddare” är enligt Svenska Akademiens Ordbok en ”person som anstränger sig för att lämna en tidigare (i sht politisk) uppfattning o. dyl. l. ett misshagligt politiskt parti o. d”. I det kyrkliga kunde de kanske också kallas ”seglare”, för de känner vart vinden blåser och länsar glatt. Vinden in låringsvis från babord, som man kan säga.
Jag är inte dummare än att jag fattar att ett kyrkosystem, där en grundbult är Lögn och Svek uttryckt i handling – men också formaliserat i en kyrkoordning –, visar sig oförmöget att stå Lögnen emot. Varför det? Själva normaliteten är etablerad så! Vi borde ha vett att bli skräckslagna. Men oförmågan att ställa sanningsfrågor är uppenbar. När det predikas ställer sig ingen upp och ropar, att det som hörs är ett annat evangelium än det riktiga och att de som predikar (oavsett kön) ska räknas in bland falska bröder. Skulle någon ge sig till att göra detta bleve det stor oreda under himmelen, polissak och åtal inför världslig domstol.
Ni tycker att jag bråkar i onödan? Då säger det allt om er normalitet! Nåja, jag bråkar inte heller. Men jag funderar. Ibland resonerar jag också med kloka gamla präster, sådana som sett Svenska kyrkan som hon var – eller utifrån bekännelsen är. En helig allmännelig och apostolisk Kyrka! Under munspel visar det sig att en sådan kvickt går under och ersätts av något annat, mer poröst, mer samtida, mer modernt. Munspelet framförs så, att det som egentligen inte är till någon glädje ur evighetens synvinkel likväl ska glädja för stunden. Tidsfördrivet fördriver evigheten. Detta uppfattas vara helt i sin ordning. Fick jag inte till det nu?
Hur går detta till rent praktiskt? Genom omtänkande, genom avgångar, genom riktade rekryteringar, genom beslutsfattarpositioner för nytänkarna, genom tystande av invändningar. Omtänkande. När en tredjedel av valmanskåren röstat på det tyska nazistpartiet och fört Hitler till makten så säger förstås Helga till sin kommunistiske make: ”Na, Helmuth. Nu får du sluta med de där dumheterna. Tänk på barnen och mig.” Rätt raskt slutade 5,9 miljoner kommunister och snart nog också 20,4 miljoner socialdemokrater med sina ”dumheter”. Avgångar. Emigration eller pension, det löper på år efter år. Riktade rekryteringar till kanslier men också genom utbildningar skapas den mentalitet hos de nya medarbetarna som önskas. Beslutsfattarpositioner – visst. Det finns inget maktvakuum. Nya och annorlunda tänkande tar sig i demokratisk ordning in med med sina andra och annorlunda, säg, ”vyer”. Tystande av invändningar är helt normalt och sker lättast genom tystnad. Somliga frågor definieras bort som ”icke-frågor”. ”Då talar vi om något annat och roligare.” Ungefär så. De få som kommer dragande med sina invändningar, kan enkelt negligeras. Argumentet? ”De är ju så få!”
Detta ändrar på intet sätt att Kyrkan står och faller på en avgörande artikel, articulus stantis et cadentis ecclesiae och detta gäller Kyrkan rakt av, inte bara de evangeliska utan också bland våra separerade bröder vid Tiberns strand. Där finns också de sant kristna gåvorna i vårt gemensamma arv, som verkligen märks. Jag förmodar att vi alltså talar om sola fide, sola gratia, sola scripta, solus Christus. Tron allena, nåden allena, Skriften allena, Kristus allena. Vad annars skulle gälla för en Kyrka som väljer mellan att stå eller falla? Rom och Wittenberg lika!
Säg vad ni vill om Antje, men hon ger sig inte. Modéus I får lära sig leva i skuggan av ärkebiskopen, som på sin tid HB Hammar fick göra. Han skrev en omskakande bok om tillståndet. Den heter just så: I ärkebiskopens skugga. (Carlsson Bokförlag, Stockholm 2007). Boken börjar: ” Så länge jag kan minnas har jag haft en hemlig lust.” Det hela blir avslöjande…
”Har du mer att berätta, som vi inte vill veta?” undrar ni väl. Jo, men I kunnen icke nu bära det, säger jag. Det är en replik som jag har knyckt. (Jh 16:12) Fast Björn Gillberg, den gamla miljökämpen, kanske ni kan titta på och lyssna till? https://www.youtube.com/watch?v=v8FvOElOQoA
