Syster Marianne (1925-2023) är död. Hon skulle fylla 98 om ett par månader, då kommer väl inte döden som någon överraskning? Det gör den noga taget aldrig. Vi ska dö, men först ska vi leva. Det gjorde sr Marianne.
Efter att ha varit i Whitby och The Order of The Holy Paraclete med den legendariska kraftkvinnan Mother Margaret som bas för systrarna, som höll till i Sneaton Castle, kom Marianne tillbaka till Sverige och avlade sina första löften inför fader Gunnar i Osby. I Whitby hade Marianne rykte om sig att ha svårt att lyda/underordna sig. Nu när sr Marianne är död undrar jag om det ryktet inte kom sig av Mariannes egen obändighet. Var hon och Mother Margaret inte rätt lika? Båda startade ordnar och båda kunde kombinera det kontemplativa livet och det aktiva, det var själva poängen. ”Fart och fläkt” var ett sammanfattande omdöme jag fick om sr Marianne. Jag kunde också säga: partiellt klarsynt.
Det fanns entusiasm i den kyrkliga ungdomsvärlden och sr Marianne undervisade på något ungdomligt möte på Tallnäs. De ungdomliga greps av andlig väckelse och allt var stort. Sr Marianne var inte så imponerad av denna andes gärningar. ”Har man inte sovit på flera nätter och hållit igång på dagarna så…” Andarna ska prövas. Hon visste något om Anden!
Lika klarsynt var inte Marianne när hon skulle veckla ut resonemangen om förintelsen och judarna. Jag begrep inte vad det var hon försökte säga och varför. Var det att förintelsen i nazistisk tappning gick att jämföra med vad britterna lät ske i Indien och vad Stalin ställde till med när det gällde kulakerna? Var skillnaden den, att det industriella avlivandet av människor ska uppfattas som värre, dvs moderniteten dragen till det yttersta? Eller var det insikten att koncentrationslägret är en uppfinning av engelsmännen under boerkriget? Marianne var född i Indien och detta under engelsmännens dominans. Hon menade att stormakterna godtagit utrotningspolitiken genom att inte ge judarna någon fristad. Så var det ju. Jag vet verkligen inte hur Marianne resonerade och jag undrar om vi någonsin pressade Marianne med frågor hur hon tänkte?
Det har kommenterats att sr Marianne var kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*. Hon hörde till dem som menade att prästämbetet är manligt, men kvinnlig kyrkotjänst måste vi ha. Här uppfattar jag att Margit Sahlin och sr Marianne var varandra lika, Margit kanske mer besviken på kyrkosystemet för Marianne hade inte riktigt gjort sig några illusioner. Vad hade hänt om Svenska kyrkan handfast stöttat kloster och kommuniteter som refugier/tillflyktsorter för vanligt folk och vad hade hänt om diakonatet kunnat vidgas medan tid var, dvs moderhusen kunnat få en friare diakoniform vid sidan av den gamla (den som nu gått i graven…)
Ni tror att jag inte kan räkna. Jag räknar kvinnotillskotten vid vigningarna som redovisas av Torsdagsdepressionen. Till och med jag överraskas av den enkönade miljö som möter. Så tänkte sig inte beslutsfattarna år 1958 att det kyrkliga livet skulle gestaltas. En genusanalys av tidskriften Korsväg innebär att jag räknar antal kvinnor och antal män. Ni behöver inte räkna för att räkna ut vilket kön som dominerar. Det finns ingen framtid i detta. Jag ser blida och försynta människor, men jag uppfattar inte att den där förmågan att skapa kommuniteter/kloster riktigt tycks vara deras. Den kyrkliga kulturen har svårt för starka kvinnor, profilerade hållningar och kompetenta prästmän, sådana som vet vad ämbetet är, varför och vad det egentligen är till för. Hade vi med kraftfulla mödrar i kloster och kommuniteter fått en anan syn på vad lärjungaskap är? Hade vi fått mer intressanta konflikter i det kyrkliga?
Dekanen i Uppsaladekanatet berättade med skräckblandad förtjusning om en tågresa, där lektor Erik Petrén och syster Marianne högljutt diskuterat – vad vet jag inte – och alla i vagnen lyssnat på deras animerade eller kanske eldfängda samtal. Sanningen ska göra oss fria!
Vi satt i någon liten grupp och jag skulle leda samtalet. Göran Beijer påpekade att raser var en kategori som kom efter syndafallet, inte som mångfald i själva skapelsen. Inte så konstigt påpekande. Men sr Marianne hörde något annat, nämligen att färgade (jag vågar inte skriva ”negrer”) var en konsekvens av syndafallet och när Göran försökte förklara sig, meddelade sr Marianne att hon tänkte lämna samtalet. Jag tröttnade och sa: ”Gå, bara gå!” och pekade mot dörren. Då tvekade Marianne, och fick understöd av docenten Mereth Lindgren: ”stanna, stanna!” Jag backade inte: ”Gå, bara gå. Sånt här vill jag inte vara med om.” Då satte sig Marianne. Vi fortsatte. Nej, detta är inte att tala illa om de döda. Jag illustrerar bara det eruptiva i Mariannes personlighet. Detta fick vi hantera då och då. Men hellre detta än det försiktiga tigandet och tystandet, normalhållning i kyrkolivet. Vänskap tål en hel del.
Sr Marianne tog mig med till Oxford. På St Stephen’s House var det samling för kommunitetsfolk och jag skulle säga något. Jag njöt av att se sr Marianne i kretsen av ordensfolk, njöt av gästvänligheten, men också av den höga standard som dessa dagar höll. Professor John Macquarrie (1919-2007) var huvudtalare. Han visste att vara teolog! Och sr Marianne visste att koppla ihop folk. Det hade hon gjort när det gällde aKF:s kyrkodagar också. Det svenskkyrkliga försnävade var inte hennes hållning.
Hon och Gunvor Sahlin (Margits syster) knöt an till det ortodoxa och det ekumeniska/anglikanska sällskapet St Alban and St Sergius med tidskriften Sobornost introducerades för oss. Det finns en ekumenisk hållning som går utöver den där ”jag har så fina vänner internationellt – och det har inte ni-hållningen”. Om inte begreppet varit så belastat kanske vi borde slå ett slag för den kristliga koppleriverksamheten? Sr Marianne kopplade samman människor.
Den Helige Andes Orden kopplade ihop folk på Trädgårdsgatan i Uppsala och därefter blev det klostret i Alsike med flyktingarbete. Jag uppfattade att sr Marianne hade praktisk nytta av fromhetslivet. Bibelläsnjngen gav modeller för att förstå vad som hände i människor och i människors möten med varandra – på gott och på ont. Klostret är ingen fredad zon. ”Världen kommer till klostret på det ena och det andra sättet”, sa fader Caesarius en gång. Inifrån och utifrån. Det är just detta som klostret har att hantera.
Sr Mariannes bönbok lärde vi konfirmanderna att göra. Den skulle skrivas och vikas och blev till sist ett hanterligt litet häfte. Morgonbönen behövde inte vara lång, sa sr Marianne. I bönbokens morgonbön var den så kort, att också en sömning tonåring kunde hantera denna andliga övning: ”+ Gud, du är min far, jag vill leva till din ära” och så kunde den nya dagen börja. Som andlig vägledning för ambitiösa ungdomar, som vill så mycket att det finns risk att knäckas av de egna fromma kraven, är detta god och nyttig instruktion.
Nu har jag inte skrivit ett enda ord om sr Marianne konstnärskap. Ser ni en diakon så minns att halsbandet har sr Marianne ritat och det är inspirerat från den duva som är tecknet för The Order of The Holy Paraclete. Andlighet på riktigt blir riktig världslighet. Detta är en annan hållning än den, där kyrkolivet blir riktigt världsligt.
Vad mer är att säga för att sammanfatta? Ingen förspilld kvinnokraft! Jag gillade sr Marianne.
R I P
